Redan i februari hade femminutersprogrammet Radiofynd ett avsnitt om Mare Kandre, som fick mig att inse att jag aldrig hade läst något av henne. Jag fick fram den här magasinerade debutboken, som det har varit segt att ta sig igenom, trots att den bara är på runt nittio sidor och egentligen inte är svårläst.
Det är en prosa som ibland ligger nära poesin, med formuleringar som "bergets trånga trakéer" och "sömnens mäktiga mjölke". Texten består av tretton "sammanhängande prosastycken", säger baksidan, och jag har verkligen svårt att definiera det här som en roman eller en novellsamling. Men eftersom det ändå finns en antydan till handling - om än inte vad man normalt väntar sig av en sådan i en roman - och en genomgående huvudperson som också är berättare är det nog inte en novellsamling.
Det som jag gissar ska vara den så kallade grejen här är att berättarperspektivet är barnets, trots att det hela tydligt återberättas i efterhand. Det är genomgående och skickligt utfört, men det räcker inte för att jag ska inse storheten, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar