Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).
Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.
Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).
Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)
De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.
(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar