26. Karl Kofi Ahlqvist: Inneboende verkan

Senaste radionovellen handlar om en ung svensk författare (in spe?) som bor inneboende i Köpenhamn, men inte trivs något vidare med det. Hans hyresvärdinna är något oförutsägbar, ömsom bjuder hon på middag, ömsom letar hon efter anledningar att kasta ut honom. Jag blir inte helt klar över vad historien handlar om egentligen, mer än det här, och det är lite för lite innehåll för att motivera en novell, tycker jag.

23. Ida Jessen: En ny tid

Det här är en dagboksroman, och det är ingen lätt form att skriva i, om man vill bevara realismen i att texten faktiskt ska vara en persons autentiska dagbok. Mitt intryck efter lyssningen är att Ida Jessen har löst det genom att i början vara realistisk och dra in oss i föreställningen att vi läser fru Bagges dagbok från 1920-talet, för att därefter låta henne berätta sådant som hon knappast skulle skriva ner i den formen. Då förekommer replikskiften, återblickar och andra dramatiska grepp som snarare förvandlar det hela till en roman i jag-form.

Fru Bagge bor i Thyregod på Jylland och är gift med doktor Vigand Bagge, men han dör tidigt i handlingen, och titeln syftar alltså på att hon måste orientera sig i en ny tid och en ny tillvaro. Det gäller inte minst sådana praktiska saker som att hon inte kan bo kvar i tjänstebostaden, för där ska en ny läkare flytta in. Det handlar också om vad hon ska göra av sitt liv när hon inte längre har en make att sköta marktjänst åt. Hon har ändå inte varit den typiska hemmafrun, för det framgår att hon var lärarinna innan hon gifte sig, och även om hon nu är änka är hon inte lastgammal.

Det finns en fortsättning, som jag ska försöka ta mig an så snart som möjligt för att inte tappa sammanhanget. De verkar samfällt hyllade, men jag inser inte fullt ut storheten, måste jag erkänna. Möjligen är det den enkla formen som bedrar, för det är förstås ingen enkel sak att skriva så.

44. Carina Burman: Döden tar semester

Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).

Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.

Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).

Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)

De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.

(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)

40. Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen

Bokcirkeln jobbar sig vidare genom Norden; den här gången var det Grönland. (Så räknar vi, Trump får räkna som han vill.) Vi konstaterade att det är sällan man får tillfälle att läsa något som verkligen skildrar Grönland, skrivet av en författare som kommer därifrån. Det är nästan alltid intressant att vidga sina vyer på det sättet, och det här är inget undantag, även om en del av handlingen också utspelar sig i Danmark.

Huvudpersonen, vars namn jag tror att vi aldrig får reda på, är en ung kvinna som flyttar till Danmark för universitetsstudier. Bakom sig på Grönland lämnar hon en annan ung kvinna som hon har någon sorts relation med, länge inte definierad men desto mer explicit beskriven. Hon har också familj, föräldrar och en syster. Under tiden hon är i Danmark berättas också mycket om hennes uppväxt och övriga bakgrund, så det blir i praktiken ganska lite av Danmark och ganska mycket av Grönland. Det här är ibland lite svårt att hantera när man lyssnar, som jag har gjort.

Ett genomgående tema är den höga självmordsfrekvensen på Grönland. Någonstans i mitten av boken blir det egentligen för svartsynt för att jag ska ha något nöje av lyssningen, men det brukar trots allt bli bättre om man vet hur det går ‒ oavsett hur det än är. Det gäller även här, så jag är ändå glad att ha lyssnat till slut, även om jag inte helhjärtat rekommenderar boken till alla.

3. Kirsten Thorup: Indtil vanvid, indtil døden

Bokcirkelträffen, där vi skulle ha diskuterat den här boken, blev flyttad, så jag har bara mina egna intryck att bidra med här. Vi har tema Norden den här omgången, och detta är den bok som representerar Danmark. Vi brukar tilllåta fria tolkningar av temat, och visserligen utspelar sig det allra mesta av handlingen inte i Danmark, men både författaren och huvudpersonen är danskor, så jag tycker det är helt inom ramarna.

Det utspelar sig under hösten 1942, och handlar om (och berättas av) Harriet, som är ung änka efter Gerhard, som var frivillig i tyska Luftwaffe. När det börjar är hon på väg med tåg från Köpenhamn till München för att besöka en av Gerhards officerskamrater, Klaus, och dennes danska fru Gudrun. Klaus är inte bara generallöjtnant utan också högt uppsatt nazist. Eftersom det är krig är han förstås vid fronten för det mesta, så det är Harriet och Gudrun som ska försöka hitta ett sätt att umgås i den stora villan, fast de egentligen är de två i de båda paren som känner varandra minst. Där finns också sexårige sonen Thor och två tjänsteflickor från de erövrade områdena i öst. Eftersom de har så underliga namn där kallas de för Ludmilla, och när det behövs kan de särskiljas med "den ljusa Ludmilla" och "den mörka Ludmilla". Det är inte det enda tecknet på att de betraktas som en annan sorts människor, som man inte behöver ta normala hänsyn till.

Man kan undra varför Harriet tycker det är väl använd tid att tillbringa fyra månader i ett krigförande land (hon har två små barn hemma i Danmark, som hon har ackorderat in på barnhem), och efter hand börjar hon själv också inse att idén kanske inte var så lyckad. Även om själva kriget inte är så nära München, med undantag för flyganfallen västerifrån, är det brist på nästan allt som behövs. Klaus skickar paket med en del som inte finns tillgängligt för vanligt folk, men inte ens en generallöjtnants familj har tvål eller kaffe som i fredstid. Harriet har dessutom svårt att få tiden att gå, när Gudrun av olika skäl inte är så givande sällskap, och att fraternisera med Ludmillorna ses förstås som högst olämpligt (men hon gör det lite ändå).

Bokens idé är, såvitt jag förstår, att visa hur den absurda tillvaron i Nazityskland så småningom ter sig allt mindre absurd för Harriet. Hon är som krigsänka och danska accepterad i de flesta kretsar, även om en del undrar vad hon gör där. För egen del är hon noga med att hon inte är nazist, men det är förstås svårt att leva normalt i det sammanhang hon befinner sig i utan att också acceptera hur samhället fungerar (eller inte fungerar). Eftersom allt berättas från Harriets synvinkel smyger sig accepterandet också på läsaren.

Det här visade sig vara en fascinerande bok, som jag säkert inte hade tagit mig an om den inte hade valts av någon annan i bokcirkeln. Det har också kommit en fortsättning, som jag hoppas få tid att höra så snart som möjligt.

32. Dorthe Nors: Blicken, pilen, filen

Just nu går den här radioföljetongen i tablåradio, men man kan som vanligt lyssna på hela när det passar en själv. Det tycker jag alla ska göra, för det här var riktigt bra på flera plan.

Det handlar om Sonja som bor i Köpenhamn och håller på att ta körkort, som titeln antyder. Hon är ängslig och konflikträdd, inga bra egenskaper om man ska lära sig köra bil i huvudstadstrafik med en körlärare som har bestämda åsikter och gärna yppar dem. Därför har hon en tendens att fly in i sina tankar, som möjligen inte är mer galna än många andras, men som formuleras på ett drastiskt och åtminstone ibland smågalet sätt. Hon växte upp på västra Jylland, och det återkommer hon ofta till, så att vi med tiden får en bakgrundshistoria, om än inte förklaringar till allt. Nu är hon översättare, som det verkar i huvudsak av en författare, svensken Gösta Svensson som bor på Gotland och skriver deckare där kvinnor lemlästas. Det är mycket träffsäkert, liksom en hel del annat i romanen.

Man har alltså mycket roligt när man lyssnar, och till det bidrar inläsningen av Pia Johansson. Den som har någon relation till Danmark och dansk kultur, som TV-serien Matador, showgruppen Linie 3 eller de folkekomedier som i många bar upp den danska filmindustrin, får bonusskojigheter, men jag är övertygad om att många andra också kan roas.

67. Anne Youngson: Vi möts på museet

Huvudpersonerna i feelgood är inte alltid helt unga, kanske rentav äldre. De två i den här romanen är väl i övre medelåldern, gamla nog att ha vuxna barn och små barnbarn. Det börjar med att Tina, som bor i England, skriver till museet i Silkeborg i Danmark, som förresten är motivet på vykortet som är bokens omslag. Hon intresserar sig för Tollundmannen, ett mosslik som är museets största attraktion, vad det verkar, och får svar av museiintendenten Anders. Sedan brevväxlar de i sådär ett och ett halvt år och delar med sig av tankar, känslor och händelser på ett oväntat öppenhjärtigt sätt, men kanske är det avståndet och formen som gör att de öppnar sig. Det är inte en bok som är spektakulär på något sätt, men den kommer alldeles säkert att stanna i minnet.

18. Inger Christensen: Sommerfugledalen

Någon gång i livet ska jag skriva en sonettkrans. Då får man bilda sig lite genom att se hur andra har gjort, och vad gäller det formella finns det verkligen inget att anmärka på vad gäller det här exemplet. Fjorton sonetter med fjorton rader vardera, sammanflätade genom att sista raden i varje blir den första i nästa, och så den femtonde, "mästersonetten", bildad av alla inledningsraderna, så ska det se ut.

Här handlar det till synes om fjärilar, och jag tror att man kan läsa den här samlingen som jag har gjort, ganska ytligt, och få ut något av bara de naturbilder den innehåller. Men förmodligen finns det också bottnar som jag inte har nått ner till när jag har sett mer på strukturen än symboliken.

225. H. C. Andersen: Flickan med svavelstickorna & Den gamla ekens sista dröm

När Novellix har hittat riktigt korta noveller kan det rymmas två i samma volym, som här. Först är det alltså den närmast outhärdliga Flickan med svavelstickorna, som jag möjligen tänkte på som en julnovell, men det är ju nyårsafton när hon är ute och fryser. Sedan följer en som jag inte hade läst tidigare, en mer klassisk Andersen-saga om ett personifierat träd som talar med dagsländor och andra,  men det vore ju inte Andersen om inte den också slutade olyckligt. Men där är det i alla fall jul.

219. Raja Bahari: Okänd avsändare

Radionovellerna som kommer i sjok några gånger om året kan vara ömsom vin och ömsom vatten. Somliga begriper jag inte alls, andra är riktigt bra, ofta de man minst väntar sig det av. Till denna senare kategori räknar jag den här, en skickligt komponerad, spännande historia, utan att alls vara deckaraktig eller rafflande. Man vill helt enkelt veta hur det hänger ihop, och i rätt händer är det tillräckligt för att skapa spänning.

Huvudpersonen Sami reser till Köpenhamn med Öresundståg, och det räcker för att jag ska känna igen mig, även om jag inte gör det till vardags. Dessutom har han ett intresse för översättaren Eric Hermelin, som jag verkligen inte är inläst på, men åtminstone har hört talas om och fascinerats av. På något sätt ska detta intresse knytas ihop med ett paket som ska hämtas på Kastrup, och ungefär det här är vad som är möjligt att säga utan att förstöra nöjet för den som vill lyssna. Det tycker jag förresten att alla ska passa på att göra, så länge novellen finns tillgänglig här.

8. Carsten Jensen: Sidste rejse

Bokcirkeln fortsätter på temat "De sju haven", den här gången närmast Norra ishavet. Huvudpersonen, konstnären Carl Rasmussen, reser nämligen till Grönland. Han var en högst verklig person under 1800-talets andra hälft i Danmark, och reste verkligen dit, två gånger till och med. Det som beskrivs här är - som titeln antyder - andra gången, men genom återblickar skildras också den första ett par decennier tidigare. Man får också möta honom under hans utbildning till konstnär i Köpenhamn och när han verkar som sådan, bosatt på Ærø.

Jag har lite svårt att bli riktigt engagerad av den här historien, utan att kunna sätta fingret på vad det är som brister. Det är inget som är riktigt dåligt, men möjligen är huvudpersonen för undflyende för att man ska bry sig om honom på allvar. Det kan vara högst medvetet av författaren att skildra honom så - jag tror faktiskt det - men det gör att man riskerar att bli mer intresserad av hans fru eller vissa grönländare som han träffar.

231. H. C. Andersen: Granen

Vi läsare vet ju vad som händer med en julgran, så vi vet också att det inte är något för en gran att trakta efter att bli nedhuggen, inburen och klädd eftersom det också innebär att den, som det heter, har peakat. Granen i den här berättelsen vet däremot inte det, bara hur härligt det är att komma in i värmen och pyntas och vara medelpunkten. Det är en ganska typisk Andersen-saga - han är ju inte känd för sina lyckliga slut - med stark julkänsla, även om det faktiskt bara är jul en ganska kort bit.

180. Pia Juul: Mordet på Halland

Tidigare i år lyssnade jag på en radionovell av Pia Juul, och i det beledsagande samtalet nämndes den här romanen, som jag nu äntligen har kommit mig för att läsa. Det hade verkligen inte behövt skjutas upp, för den är både lättläst och läsvärd. Dessutom hade biblioteket den på danska, så jag fick ett välkommet tillfälle att hålla den färdigheten aktuell.

Med viss tvekan har jag taggat det här inlägget med "Deckare". Det handlar, som titeln anger, om ett mord, men egentligen inte om en mordutredning. Det förekommer en sådan, får vi antydningar om, men den står alls inte i fokus. Vi svenskar har möjligen svårt att vänja oss vid att Halland är ett personnamn, dessutom ett förnamn, men så är det i alla fall. Hallands sambo, Bess, är den som berättar, och det börjar med att hon vaknar av ett skott, som visar sig ha dödat Halland på torget utanför deras hem i en lantlig småstad. Sedan får man följa hur hon blir förhörd av polisen, tar hand om praktiska saker som följer efter ett dödsfall och, inte minst, får reda på mer om den man hon har trott att hon kände så väl. Det är spännande, det också, och skickligt beskrivet hur tillvaron slås sönder av något omvälvande och oåterkalleligt.

I researchen inför det här inlägget såg jag förresten att Pia Juul tråkigt nog avled den 30 september. I minnesartiklarna framstår hon som en av Danmarks främsta författare, medlem av Det Danske Akademi. Även om just den här boken kanske inte är hennes mest typiska verk - hon var poet och dramatiker dessutom - kan jag absolut tänka mig att läsa mer av henne.

131. Suzanne Brøgger: Det skulle vara förbjudet att finna sig

Hela den här novellen är i form av en intervju, och jag tror faktiskt att den består av enbart repliker. Det är hattsömmerskan fru Nynne, någonstans i sextioårsåldern, som berättar om sitt liv, enkannerligen om sina män. Bland dem återfinns två äkta dito och ett stort antal andra. Hon är ganska rolig på sitt ohämmade sätt, men en novell är ungefär vad man klarar av. Att träffa henne i verkligheten tror jag skulle vara ganska påfrestande, inte bara på grund av hennes aptit på karlar, utan för att hon verkar vara en ovanligt egoistisk människa.

123. Jussi Adler-Olsen: Små pikanta dråp

Den här novellen handlar om Lars, som av olika skäl blir yrkesmördare. Med bara fyra fem mord om året i åtta tio år kommer han att ha fått ihop ett kapital som gör det möjligt för honom att dra sig tillbaka någonstans där klimatet är trevligare än i Danmark. Sina kunder skaffar han genom att gå på eleganta frisersalonger och lyssna på damer - mestadels - som klagar över sina män. Efter ett par inledande försök som inte var helt lyckade blir han riktigt kompetent i sitt fack.

Det här är förstås helt orealistiskt, och det måste man acceptera om man vill ta sig igenom de knappa två timmarnas lyssning. Men det är också mycket roligt på ett svartsynt sätt, med karaktärer som i all korthet blir levande - så länge det nu varar, i förekommande fall. Vill man ha något som handlar om hur riktiga yrkesmördare arbetar finns det säkert annat att leta upp.

88. Halfdan Pisket: Medborgare

Sista delen i den här trilogin handlar om James, tecknarens/författarens far, som kommit från Turkiet till Danmark, och så småningom skapar sig en stadig tillvaro utan droger, kriminalitet och fängelsevistelser. Men det tar tid att komma dit; länge lever han i vad som numera kallas utanförskap. Men Danmark och världen tränger sig på en och annan gång, påfallande ofta genom TV:

och där blir det genast relaterbart för mig, som har haft tillgång till dansk TV en stor del av den tid det handlar om.

Långa avsnitt i den här delen är tecknade helt utan texter, vare sig textplattor eller pratbubblor (som förresten genomgående är mycket ovanliga), och det brukar jag ha svårt för. Här fungerar det ovanligt bra, av något skäl som jag inte riktigt kan göra klart för mig själv. Frågan är om inte det här är det starkaste av de tre albumen.

83. Halfdan Pisket: Kackerlacka

Andra delen i den här serietrilogin för huvudpersonen, författarens far, från Turkiet till Danmark. Det innebär att det blir mer bekanta kulturyttringar:

och omgivningar:

Han lever inte ett alldeles välordnat liv, vare sig privat eller yrkesmässigt, men ännu har författaren själv inte kommit till världen. Mitt relativt svala intryck efter första delen har ljumnat något, men mest för att det nu känns som om man vill knyta ihop säcken med den sista delen.

78. Pia Juul: Pojkspolingen

Dagens nordiska radionovell har en påtaglig atmosfär av det nutida Danmark. Den är lite lös i konturerna, men inte alls så lös som gårdagens. Snarare är den relativt generisk i sina beskrivningar, så att man själv får fylla i detaljerna - och också gör det. Pia Juul kände jag inte till sedan tidigare, men det beledsagande samtalet med henne gjorde mig nyfiken på att läsa mer.

38. Per Olov Enquist: Livläkarens besök

Den här romanen beskriver en dramatisk period i dansk historia. Den unge kungen Christian VII är mentalsjuk, och hans livläkare Struensee lyckas styra landet i ett par år genom att utöva kungens enväldiga makt. Dessutom har han ett förhållande med drottningen och blir far till ett av hennes barn.

Det är egentligen synd om de flesta personerna i den här historien. Kungen är uppenbart oförmögen att vara envåldshärskare, men hade kanske kunnat ha ett behagligare liv med sin hund och sin page i ett annat sammanhang och omhändertagen på bättre sätt. Drottningen har som tonåring skickats till ett främmande land för att gifta sig och har inte mycket att förströ sig med när Struensee erbjuder sällskap. Inte ens Struensee verkar riktigt lycklig; han drivs inte av egna maktanspråk men vill reformera landet i upplysningens anda. Det finns förstås mäktiga fiender som har helt andra uppfattningar.

Jag har ofta svårt med romaner om verkliga personer. Den här är ändå trovärdigt berättad, men jag får ibland påminna mig om att man nog inte vet om kungen sade precis så just då. Men jag inser inte helt den språkliga storhet som brukar nämnas apropå Enquist.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.