Man har vid det här laget lärt sig vad man har att vänta hos Nesser. (Längst bak i boken finns en förteckning över hans tidigare böcker och om jag räknar rätt är detta hans fyrtionde.) Låt oss alltså för att ha det ur världen konstatera att den fiktiva bergarten pommersten förekommer redan på första textsidan, att den allestädes närvarande Klimke den här gången har blivit skulptör (eller möjligen objekt för en skulptör) och återfinns på sidan därefter. Adjektivet "luguber" får man vänta på till sidan 29, där det talas om "den lugubra salladen".
Själva handlingen då? Jo, den sönderfaller likt getingen i tre delar. Den första handlar om en mordbrännare, verksam för några decennier sedan, samt en författare som har skrivit en bok om honom. Den andra delen behandlar en rättegång där denne författare står åtalad för skattebrott. Och i den tredje och sista är i varje fall till en början fokus på den skattemyndighetsperson som gjorde den främsta insatsen för att författaren skulle kunna fällas. Det här blir inte alldeles lyckat, tyvärr. Det känns som om handlingen startar en gång och därefter startar om ytterligare två gånger. Det tar sin tid i varje del att inse hur det hela hänger samman med vad som har berättats tidigare, och det gör att tempot – som ju aldrig är högt hos Nesser – sackar betänkligt.
Elefanten i rummet, som måste nämnas, är förstås den vendetta mot skattemyndigheten som den verklige författaren ägnar sig åt här i kölvattnet av sin egen skattedom. Vendettan blir aldrig särskilt intressant utan består mest i ett tuggande av samma saker som Nesser har sagt i alla intervjuer sedan han blev fälld, fast nu lagt i munnen på fiktiva karaktärer. Man hade hoppats att en redaktör hade varit strängare här, för det kunde ha blivit en hyfsad intrig med de återstående delarna och de delar av skattehistorien som motiverar sin existens kunde ha bearbetats till något annat.
Alltihop utspelar sig i det fiktiva land där Nessers kommissarie Van Veeteren var verksam för några decennier sedan. Nu är det hans medarbetare Jung som närmar sig pensionsåldern och gör de polisiära insatser som trots allt behövs. Men han är långt ifrån en huvudperson och dyker upp först en bit in i tredje delen. Annars känner man igen sig med ortnamn som ser ut som om de vore nederländska och ett landskap som känns vagt nordeuropeiskt, men inte svenskt. Det har också sina fördelar med ett fiktivt land eftersom författaren själv kan bestämma hur rättsväsendet och skattesystemet fungerar.
Det blev inte riktigt bra den här gången, fast en halvbra Nesser är ändå bättre än många andra i genren. Om han bara kan lägga skatteärendet bakom sig och skriva om något annat tror jag det kan bli bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar