147. Carl-Johan Vallgren: Banken

Det är, något otippat, Statens fastighetsverk som står bakom den här följetongen i tjugofyra avsnitt. Jag blir aldrig riktigt klok på varför, mer än att den till stor del utspelar sig i Riksens Ständers Bank i december 1791, det som numera heter Sveriges riksbank, och att den byggnad som är mest aktuell förvaltas av Statens fastighetsverk och dessutom har inrymt dess huvudkontor. 

Den som skriver historiskt måste göra research, och det har Carl-Johan Vallgren inte missat. Den som skriver historiskt måste också göra något mer än att bara redovisa sin research. Det har Carl-Johan Vallgren däremot missat eller möjligen bortsett från. När det dessutom bara tilldelas fem minuter om dagen, ibland ännu mindre, då blir det svårt att få med någon handling värd namnet. Ibland pekar någon händelse fram mot det kungamord som vi vet kommer att äga rum året därpå, men mer blir det knappast.

Den som inte vill lyssna på den lyssningstjänst jag har använt kan också läsa avsnitten här.

115. Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer

Den här boken har fått rejält med uppmärksamhet redan, för det är ju inte varje år som en etablerad finförfattare ger ut en deckare − trots att undertiteln "roman om ett brott" kanske vill signalera något mer. Dessutom är den en av Svenska deckarakademins fem nominerade till bästa svenska kriminalroman. I skrivande stund är det några dagar kvar till kungörandet av vem som får priset, men jag skulle inte bli förvånad om det blir den här, faktiskt.

Det är en del traditionella ingredienser som gör att man kan beskriva boken så att den verkar som en av alla dessa polisromaner med småstadsförankring som det finns ett sådant överflöd av. Det är en medelålders manlig polis och en yngre kvinnlig polis som förväntas samverka. Båda har något i bagaget. Han har blivit änkling, men vad hon har med sig avslöjas först efter hand. Och så finns det en personlig koppling till de brott som ska utredas. (Att det utspelar sig på nittiotalet är kanske inte typiskt, men inte heller helt banbrytande.)

Det börjar med ett likfynd − det här är inte en av de där böckerna där man får vänta på mordet för länge. Liket är en ung kvinna, och att hon inte har blivit mördad i den lilla å där hon hittas är alldeles klart. Snarare måste hon ha hållits inspärrad utan tillräckligt med mat under ganska lång tid, även om hon inte har svultit ihjäl. Sedan kompliceras det hela av att den manlige polisens tonårsdotter försvinner tillsammans med sin relativt färske pojkvän under en tälthelg.

Allt det här skulle som sagt kunna bli något synnerligen förutsägbart, men Vallgren visar att han är en kvalitetsförfattare även i det här sammanhanget. Skildringen av en förtvivlad förälder som på något år gått från att ingå i en kärnfamilj till att vara helt ensam är något av det bästa jag har läst på länge. Och kriminalintrigen är riktigt bra, den också, även om den inte är av typen där ett antal lika misstänkta samlas i biblioteket. I stället är den en såvitt jag kan bedöma realistisk skildring av hur polisen på nittiotalet hade tagit sig an ett fall av den här typen.

Förutom kvaliteten i själva boken finns det en ytterligare faktor som jag uppskattar, och det är att det av allt att döma inte är början på en serie. I det klimat som verkar råda nu är det nästan unikt, men jag gissar att det beror på att författaren är så etablerad redan.