148. Carl Johan De Geer: En studie i rött

Under december har DN publicerat dagliga superkorta avsnitt av den här följetongen, ofta så korta att det kanske hade varit bättre att samla ihop dem till veckoavsnitt eller en kortare följetong. Med den anmärkningen är det här ändå en ganska roande läsning i form av en liten kriminalhistoria om en pensionerad polis som av en slump uppmärksammar ett stulet modelltågslok från det stora Stockholmsvaruhusets julskyltning. Här finns blinkningar till både Sherlock Holmes (inte bara i titeln) och Ture Sventon. Den som vill läsa ikapp kan göra det här.

147. Carl-Johan Vallgren: Banken

Det är, något otippat, Statens fastighetsverk som står bakom den här följetongen i tjugofyra avsnitt. Jag blir aldrig riktigt klok på varför, mer än att den till stor del utspelar sig i Riksens Ständers Bank i december 1791, det som numera heter Sveriges riksbank, och att den byggnad som är mest aktuell förvaltas av Statens fastighetsverk och dessutom har inrymt dess huvudkontor. 

Den som skriver historiskt måste göra research, och det har Carl-Johan Vallgren inte missat. Den som skriver historiskt måste också göra något mer än att bara redovisa sin research. Det har Carl-Johan Vallgren däremot missat eller möjligen bortsett från. När det dessutom bara tilldelas fem minuter om dagen, ibland ännu mindre, då blir det svårt att få med någon handling värd namnet. Ibland pekar någon händelse fram mot det kungamord som vi vet kommer att äga rum året därpå, men mer blir det knappast.

Den som inte vill lyssna på den lyssningstjänst jag har använt kan också läsa avsnitten här.

8. Anna Jansson: Du som var min

Förutom de vanliga deckarna om Maria Wern vid polisen i Visby, som det i skrivande stund finns tjugofem stycken av, kommer det också de här kortare i följetongsformat. Där är polisernas privatliv i stort sett frånvarande och intrigen ansad så att den ska rymmas på ungefär fyra timmars lyssning. Det är helt OK i sin genre, men jag får intrycket att Anna Jansson kan bättre och att det visar sig i hennes fulllängdsromaner. (Hon skriver ju en annan serie, som utspelar sig i Närke, och dessutom barnböcker. Bland annat. Puh.)

Den här gången är det ett försvinnande som står i fokus. En nygift kvinna med tioårig dotter finner att både maken och dottern är borta, första gången de skulle vara ensamma så länge. Det har gått fort för henne att lära känna sin man, om hon nu faktiskt känner honom. Riktigt säker på att han inte är inblandad kan hon inte vara, fast det också finns en del andra mystiska existenser runt familjen.

Det utvecklar sig till en för genren oväntat mörk historia, långt från mysdeckaren. Den hade nog mått bra av att få lite mer utrymme på sig, för det går fort på slutet när allting ska knytas ihop.

46. Einar Kárason: Öppet hav

Om man skriver en roman om en man som hamnar i vattnet när hans fartyg förliser, då kan man inte bara skriva om det ena simtaget efter det andra. Här är egentligen ganska korta bitar som handlar om hur mannen (genomgående kallad "vår vän") tar sig mot land. Det mesta handlar i stället om tillbakablickar på hans liv fram till dess, och lite utrymme ägnas också åt när han försöker muntra upp sig med att berätta roliga historier för sig själv. De flesta har man hört förr, tycker jag. Det är förstås en  gripande historia på sitt sätt, eftersom han har alldeles för långt till land för att rimligen kunna klara sig, vilket han också själv inser. Ändå blir den inte outhärdlig, men jag tror att det ganska korta formatet, drygt tre timmar, är ungefär vad det här materialet räcker till.

Måhända blir detta den sista radioföljetongen jag hör. Den här finns tillgänglig ett stycke in på 2025 för den intresserade, men det sänds sedan några veckor inte fler nya.

18. Mikael Berglund: Ovanjorden

När den här romanen börjar är huvudpersonen Oskar sommarvikarie på förskolan i Ammarnäs i fjällvärlden. Han går där under namnet "fröken Oskar", och det lämnar honom aldrig riktigt, fast det går lång tid innan romanen sätter punkt. Då har han haft anledning att vara från trakten i omgångar, men också att komma tillbaka i olika roller. Namnet blir på något sätt en symbol för att han är utomstående, fast han också på många sätt involveras, särskilt i en familj.

Redan den första sommaren kommer Oskar genom ett av barnen på förskolan, Jon-Erik, i kontakt med Eija, hans äldre syster. Hon är same och renskötare och väntar dessutom barn med en annan renskötare, Ailo, så det finns mycket som talar mot att det någonsin kan bli hon och Oskar. Historien om dem är det som bildar en röd tråd i romanen, men det som allra mest binder ihop den är skildringen av fjällvärlden under alla årstider. Det är inte ens renarna som är de mest framträdande djuren utan myggen, som letar sig in överallt under de månader de inar där. Men det beror nog också på att det är Oskars perspektiv vi får, och vad han än är så är han inte renskötare.

Själv har jag inte minsta relation till denna del av landet, och beskrivningen av myggplågan är verkligen inte säljande. Men det framgår här och var i periferin att det också passerar turister, vandrande eller skidande, och det verkar finnas årstider utan mygg också.

2. Jon Fosse: Morgon och kväll

Nobelpristagaren i litteratur blir traditionsenligt föremål för radioföljetong. Vi får väl se hur det går med det framöver, eftersom programmet ska läggas ner i april. Man kan kanske hoppas att specialinslagen – noveller och nobelpristagare – återkommer även därefter, men jag har inte sett något konkret om det.

Jon Fosse fick 2023 års pris "för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Den här kortromanen är alltså prosa, men jag är inte riktigt i stånd att identifiera det nyskapande eller osägbara, måste jag erkänna. Introduktionen av radions producent kan tolkas som "stäng inte av, det ska vara så här" – mer konkret handlar det om att Fosses stil är upprepande, nästan mässande. Det gäller i särskilt hög grad satser som "säger Johannes", "tänker Johannes" och andra i samma stil. Man kommer in i det efter ett tag, men riktigt nöjd med det blir jag inte.

Johannes, huvudpersonen, är en gammal fiskare någonstans vid norska kusten. Han förekommer i ett kort inledande avsnitt som handlar om den dag han föds, och i ett längre som handlar om en dag när han har hunnit bli gammal. Vad som har hänt däremellan får vi till oss i brottstycken, men en del förblir osagt, så vi får gissa, eller rentav släppa sådant som inte betyder något för den berättelse vi hör.

Det är som sagt upprepande och ibland onödigt omständligt, utan att jag förstår vitsen med det. Det tar en kvarts lyssning bara för att Johannes ska gå upp och bre en smörgås med messmör, och då har vi inte ens fått särskilt mycket tillbakablickande. (Ska man vara rättvis hinner han även laga kaffe och röka en cigarrett.) Kanske är det ändå ett drag som går att hantera bättre vid lyssning än läsning i pappersform; jag är rädd att jag hade gett upp den här boken om jag hade närmat mig den i den formen.

35. Pilar Quintana: Tiken

Den här kortromanen handlar inte alls bara om den hund som fått ge namn åt den, utan mest om hennes matte, en colombiansk kvinna som vi genom återblickar och nedslag får följa genom ganska många år. Hon lever tillsammans med en man som inte behandlar henne särskilt väl, och deras barnlöshet är ett tema som återkommer av och till. Att hon får ta hand om en hund blir på något sätt ett substitut för de barn de inte får, samtidigt som det förstås inte kan vara det fullt ut. Men den frågan sjunker undan efter hand, när andra historier, ofta från det förflutna, gör sig påminda. Det ska också sägas att det här utspelar sig i ett sammanhang där en hund inte har något större värde, och särskilt inte en tik som är sämre som vakthund och måste bevakas när hon löper.

Radioföljetongen kan ibland fungera så att man får ögonen (öronen?) på böcker som man annars inte hade hittat. Så är det för min del med den här - colombianska kortromaner läser jag i stort sett aldrig. Men den är absolut hörvärd och tankeväckande genom att ge en inblick i ett sammanhang som vi annars sällan möter.

32. Dorthe Nors: Blicken, pilen, filen

Just nu går den här radioföljetongen i tablåradio, men man kan som vanligt lyssna på hela när det passar en själv. Det tycker jag alla ska göra, för det här var riktigt bra på flera plan.

Det handlar om Sonja som bor i Köpenhamn och håller på att ta körkort, som titeln antyder. Hon är ängslig och konflikträdd, inga bra egenskaper om man ska lära sig köra bil i huvudstadstrafik med en körlärare som har bestämda åsikter och gärna yppar dem. Därför har hon en tendens att fly in i sina tankar, som möjligen inte är mer galna än många andras, men som formuleras på ett drastiskt och åtminstone ibland smågalet sätt. Hon växte upp på västra Jylland, och det återkommer hon ofta till, så att vi med tiden får en bakgrundshistoria, om än inte förklaringar till allt. Nu är hon översättare, som det verkar i huvudsak av en författare, svensken Gösta Svensson som bor på Gotland och skriver deckare där kvinnor lemlästas. Det är mycket träffsäkert, liksom en hel del annat i romanen.

Man har alltså mycket roligt när man lyssnar, och till det bidrar inläsningen av Pia Johansson. Den som har någon relation till Danmark och dansk kultur, som TV-serien Matador, showgruppen Linie 3 eller de folkekomedier som i många bar upp den danska filmindustrin, får bonusskojigheter, men jag är övertygad om att många andra också kan roas.

42. Anna Jansson: Dödligt svek

Titeln på den här deckarföljetongen är sämre än innehållet, även om det handlar om både död och svek. På sedvanligt Maria Wern-manér är det en historia som utspelar sig på Gotland, där hon är polis och för tillfället har fått tid över för att titta på ett par kalla fall. Att ingen har sett den gemensamma nämnaren mellan dem tidigare är närmast skandalöst, tycker jag, men blir lite upplyft av att även Maria Wern och hennes kolleger har den uppfattningen, dessutom med visst eftertryck. Visserligen är det fem år mellan de misstänkta dödsfallen, men när det handlar om två kvinnor i ungefär samma ålder som har dött på ungefär samma sätt och arbetat i samma företag borde det ringa en varningsklocka. Så oerhört många mord har de inte på Gotland, eller så är det just vad de har på detta fiktiva Gotland.

För att få lite fräs på intrigen dör det också någon i nutid, och man behöver inte vara väldigt van deckarläsare för att förstå att det måste ha något med de gamla fallen att göra. Ovanpå detta har Maria Wern också en väninna som har blivit solochvårad på nätet, där sådant händer numera. Hur det har med resten att göra blir länge oförklarat, och det är kanske en tråd för mycket för att rymmas i det här formatet utan skohorn. Här och var, inte minst på slutet, går det ganska fort när saker ska knytas ihop. Liksom med de tidigare följetongerna jag har lyssnat på undrar jag vad som ligger bakom att en del Wern-historier kommer i det här formatet och en del i längre bokformat. Där finns det i skrivande stund 23 nummer, och de är normalt mer än dubbelt så långa. Det känns som om det här fallet hade kommit mer till sin rätt om det hade fått utvecklas något längre.

29. Sayaka Murata: Hur mår fröken Furukura?

Keiko Furukura, oftast omnämnd bara med efternamnet, är en paradoxalt intressant huvudperson i den här kortromanen - paradoxalt, eftersom hon är så ointressant. Hon är sedan arton år timanställd i en närbutik, och detta engagerar henne förvånansvärt. Man kunde tänka sig att den som har en sådan tillvaro i så många år har anledningar till det, till exempel en engagerande fritid eller en privat situation som gör att man inte vill ha ett fast heltidsarbete. Men Furukura navigerar med nödlögner mellan arbetskamraternas och några gamla vänners undran - på jobbet säger hon att hennes föräldrar är gamla och sjuka och behöver hjälp, bland vännerna att hon själv är klen och inte klarar av ett vanligt jobb. Det håller inte riktigt, för i själva verket jobbar hon så mycket hon kan och får, i stort sett heltid, som det verkar.

Genom en del återblickar framgår det att hon har haft en barn- och ungdomstid utan särskilt många vänner. Den enda hon nu träffar regelbundet på egen hand är den yngre systern, och så blir hon inbjuden någon gång till umgänge med en grupp vänner. De undrar mest varför hon inte gifter sig eller skaffar ett riktigt jobb, två alternativ som verkar utesluta varandra helt även i det moderna japanska samhället. Hon är själv egentligen inte missnöjd med tillvaron, i så fall mest med dessa ideliga frågor. Närbutiken är hennes värld, och hon är den ideala anställda där, som aldrig ifrågasätter målen, alltid följer rutinerna, och gärna tar extra pass när någon annan timanställd har fått förhinder. Där fungerar det med hennes sätt att lära sig hur man uppträder - man härmar andra. Det gör också att hon under de arton åren har utvecklats lite ändå, beroende på vem hon har arbetat med och hur de har uppträtt.

Mina förväntningar på den här radioföljetongen var helt obefintliga. Jag kände inte till författaren - som förresten själv har arbetat i närbutik - och Japan har jag heller inte någon särskilt stark relation till. Men det är faktiskt en oväntat intressant historia, inte utan humor, fast Furukura förstås inte har minsta tillstymmelse till humor själv. Lagom lång är den också, tre och en halv timme ungefär.

116. Hans Koppel: Hemvändaren

Det kan dölja sig vad som helst bland följetongerna på Storytel; jag har lyssnat på både utmärkta och usla historier där. De sistnämnda syns ofta inte här, eftersom jag inte brukar höra dem till slut. Den här är om inte utmärkt, så i varje fall så mycket till sin fördel att jag lyssnar klart. Jag tror dessutom att det är den sortens bok som gör sig allra bäst för lyssning.

Det handlar om Karin, som har skrivit ett par finlitterära böcker med viss framgång hos kritikerna, men måttlig dito hos läsarna/köparna. Nu kommer hon ut med en deckare om en kvinna som mördar och styckar män, och får därför sitta i en panel på Bokmässan med två äldre manliga författare, som ondgör sig över deckargenren och dess låga kvalitet. Karin tröttnar, säger några väl valda ord, reser sig och går. Eftersom det hela dessutom sänds direkt i TV blir hennes deckare mer uppmärksammad än den annars hade blivit, säljs till utlandet, och hon förväntas ställa upp och bli intervjuad i alla tänkbara sammanhang. För att inte tala om att hennes bakgrund dissekeras på Flashback. Första avsnittet av följetongen slutar med att hon per telefon får reda på att hennes mamma har hittats död framför TV:n, och Karins första tanke är att hon har fått en hjärtinfarkt av upprördheten i samband med TV-programmet.

Därifrån rullar det på med sådant som behöver göras efter ett dödsfall i familjen. Karin måste tillbringa en hel del tid i mammans hus i en av Helsingborgs fashionabla delar, hon träffar gamla bekanta och skaffar sig en och annan ny bekant, samtidigt som uppmärksamheten efter mässan inte riktigt lägger sig. Det är en kombination av roligt och spännande på ett ganska ovanligt sätt, och berättat på ett aningen gränslöst sätt, som kunde bli outhärdligt, men bidrar till komiken. Ibland påminner det om Martina Montelius, som jag ju har gillat när jag har läst henne.

Men nog är det synd att en annars bra ljudbok, som utspelar sig i Helsingborg, inte är korrekturlyssnad så att det blir rätt uttal av Ramlösa.

103. Anna Jansson: Rop ur mörkret

Någon gång ibland kommer det en kortroman i följetongsformat om Anna Janssons återkommande detektiv, Maria Wern vid polisen i Visby. Hon figurerar annars också i vanliga romaner som kommer i form av vanliga böcker, men dem har jag faktiskt inte kommit mig för att läsa ännu. Och eftersom även den sviten byggs på årligen känns den alltmer oöverstiglig att börja på.

Den här gången handlar det i stort sett inte alls om Maria Werns privatliv, och det gör inte mig något. I stället är det en klassisk damsel in distress som har huvudrollen. Hon heter Emma och har återkommit till Gotland efter några år på fastlandet, och anledningen till det är att hennes tvillingsyster Camilla är försvunnen. Systern har varit borta i ett helt år, och det är väl ingen som tror att hon fortfarande är i livet, men när man inte har hittat henne är det förstås svårt för polisen att bedriva en mordutredning fullt ut. Emma har dessutom fått jobb i hemtjänsten på samma ställe som Camilla tjänstgjorde, och flyttar in i systerns torp. Det är kanske inte så förvånande att det börjar hända mystiska saker där.

Av oklar anledning har polisen mitt i semestertid - på Gotland! - fått tid att damma av det gamla fallet, och Emma ligger inte heller på latsidan när det gäller sådant som annars borde göras av myndigheter. Hon är inte någon huvudperson som man odelat sympatiserar med när hon går runt och lägger sig i, och hon verkar ha förvånansvärt mycket tid att dricka kaffe hemma hos folk när hon har till ärende att lägga om bensår eller dela ut mediciner. Stundom blir det också aningen beskäftigt när författaren vill visa upp sin research om hur det går till i vården. Men som anspråkslös avkoppling är det här ändå helt passabelt.

75. Björn Carlberg: Birgittas dagbok

Björn Carlberg och hans dockor har förekommit i de flesta medier, även ljudbaserade, så det var möjligen bara en tidsfråga innan det kom en ljudbok. Birgitta som läser ur sina gamla dagböcker är rökare, och det är en oproportionerligt stor del av hennes personlighet, närmast en identitet. Hon har också en alldeles egen syn på tillvaron, och svårt att inse att den inte alltid är likadan som andras. Det är ofta ganska roligt, möjligen lite för upprepande, om man lyssnar på flera avsnitt i rad av den här följetongen, men det får man ju ta på sitt eget ansvar. Den som har gillat TV-serien Operation Klotty eller radioserien Radio Jästringe ska inte missa det här.

40. Anna Jansson: Leka med elden

Det är verkligen tätt med galningar i den här sommardeckaren om Maria Wern i Visby. Alla kanske inte har tänt på någon av alla de byggnader som brinner på nätterna, men man kan ju vara galen på andra sätt. Trots att det handlar om mordbränder och dessutom har kopplingar till ett gammalt dödsfall lyckas Anna Jansson närmast få det mysigt på Midsomer-manér medan det bekanta teamet försöker reda ut vad som har hänt. Men det är så tätt med händelser och olika trådar i intrigen att det faktiskt hade räckt till en fulllängdsbok i stället för de ungefär tre timmar som den här kortromanen tar.

29. Anna Jansson: Sommarnatt

Hittills har jag tagit del av Anna Janssons Maria Wern-universum bara i lyssnad form, och jag har heller inte gett mig in i sviten med fulllängdsdeckare, som verkar nå nummer 22 i dagarna. Det här är en kortroman i följetongsform på tre timslånga avsnitt. Man kan inte klaga på att det händer för lite, för folk dör och försvinner, rånas och jagas så det står om inte härliga så kanske åtminstone lagom till.

Det är sommar i det Visby där Maria Wern bor och verkar, och dessutom är det den så kallade Stockholmsveckan, när rika brats invaderar krogarna, vaskar champagne (fast det har blivit förbjudet) och nyttjar även andra droger. Det sammanfaller med en serie rån mot åldringar, ett försvinnande, minst ett vanligt mord och diverse privata bekymmer för Maria Wern. Det är imponerande tätt, för det finns de som kokar en normallång bok på färre ingredienser.

Det är kompetent gjort, även om en inledande tråd faktiskt såvitt jag förstår helt tappas bort, vilket väl ska tolkas som att den inte med saken att göra. Ska man vara kritisk kan man konstatera att det saknas humor i framställningen. Alla deckare måste inte vara Bo Balderson, men en aning ironisk distans till något någon gång tycker jag är trevligt. Marie Richardson läser utmärkt, utan att vara spektakulär, och har chans att bli en ny favorit.

105. Jesper Ersgård: 1986 III

Även om man har hört de två föregående säsongerna av den här följetongen är det inte alltid lätt att följa med när det åks fram och tillbaka i tiden. Det började visserligen 1986, men nu i den tredje omgången avsnitt har man hunnit besöka 1628, 1939, 1963, 2001 och 2017 (och jag kan ha glömt något). Här hamnar huvudpersonerna Elias och Maja dessutom i 2053, vilket ställer höga krav när det gäller de tekniska innovationer som förutsätts ha tillkommit. Det är ju egentligen omöjligt att bedöma trovärdigheten i dem, men man får lagom mycket av det - i alltför många framtidsskildringar blir de huvudsaken.

Det som gör den här framställningen något mer trovärdig än andra tidsreseskildringar är att det är medvetanden - själar, om man så vill - som förflyttar sig, medan kropparna stannar kvar. För att kunna hoppa i tiden behöver man också en kropp att byta medvetanden med, och därför dyker det ibland upp någon okänd i en kropp man har intill sig. Men trovärdighet är ju något högst relativt - pun intended - i den här genren.

Det är hur som helst spännande att se hur det ska gå, och man får nog en upplösning som tyder på att det inte kommer fler säsonger. Det känns alldeles lagom, faktiskt.

60. Albert Camus: Främlingen

Om man inte vet något annat om den här romanen så brukar man ändå känna till att den har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Och gladare än så blir det sällan. Huvudpersonen Meursault, en fransman med oklart kontorsarbete i det franskstyrda Algeriet, begraver sin mor, träffar en kvinna, går på bio med henne (dagen efter begravningen - skandalöst!) och skjuter ihjäl en arab. Om någon inte vet hur det går i andra halvan av boken så stannar jag där.

Det finns säkert mycket att läsa om den här romanen, som nog var mer banbrytande när den kom 1942 än vad vi uppfattar den idag. Den här radioversionen är intressant inte minst på grund av det oengagerade tonfallet hos inläsaren Shanti Roney, som passar till Meursaults allmänt accepterande av vad som händer honom.

42. Charlotte Perkins Gilman: Den gula tapeten

När Radioföljetongen sänder noveller brukar det vara en per avsnitt, men den här krävde två. (SAOB definierar "radioföljetong" som "roman l. novell o. d. som uppläses i radio uppdelad i mindre avsnitt under en längre l. kortare tid", vilket väl borde betyda att detta är både en radionovell och en radioföljetong.)

Hur som helst, den är en klassiker, och jag hade aldrig hört talas om den förr. Den är ett exempel på tidig feministisk litteratur, och dessutom en skräckhistoria - och inte bara för dem som inte gillar feminism. Den nervklena huvudpersonen skriver dagbok, ett grepp som närmast inbjuder till att berättaren är opålitlig. Det är onekligen effektivt, även om jag tror att en nutida läsare ser vart det hela bär hän på ett sätt som kanske samtiden inte gjorde.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv

Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

2. Martina Montelius: Stackars Birger

Det går förstås inte att redan i januari månads första tredjedel utnämna årets roligaste lyssning. Men den här Storytel Original-följetongen har goda chanser att ta hem årets titel, tror jag.

Martina Montelius är inte känd för att hålla igen när hon berättar, och det gör hon verkligen inte här heller. Det är frikostigt med både kroppsdelar och -vätskor förutom att själva intrigen också är helgalen. Det handlar om sufflösen Gisela som har spärrat in regissören Birger i sin potatiskällare på grund av en "incident". Vad den exakt består i förblir länge hemligt, men det är inte någon hemlighet att det har bäring på #metoo. Förutom de galenskaperna - för Gisela är förstås inte riktigt klok, hur kränkt hon än må vara - omges de av diverse excentriska bifigurer. Inte minst Birgers dotter Clotilda, influencer och youtuber, är ett lustmord på en hel subkultur.

Sedan den kom för drygt ett år sedan har den förresten också kommit som pappersbok. Jag är ändå glad att jag lyssnade på Martina Montelius' egen inläsning, för den är alldeles lysande. Det krävs något extra för att kunna leverera följande i svalt neutral ton: