1. Volker Kutscher: Der nasse Fisch

Sedan jag började på den här boken första gången för ett par år sedan* har det också kommit en TV-serie, men den lyckades jag inte bli färdig till att se medan den fanns tillgänglig via SVT. Det verkar som om den på ett par avgörande punkter skiljer sig från boken, men den som vill läsa eller se någondera behöver inte fördjupa sig däri.

Det är en historisk deckare om en intressant tid och plats, 1929 i Berlin. Polisen där har just fått en ny medarbetare, kommissarie Gereon Rath från Köln, som vi efter ett tag förstår har något med sig i bagaget. (En gissning är att det kommer att aktualiseras på nytt i kommande böcker. Det finns för närvarande sju stycken utkomna på tyska.) Han börjar på sedlighetspolisen, fast han har varit mordutredare tidigare.

Det blir en historia rik på förvecklingar, när Rath så småningom får anledning att återkomma till mordgebitet. Det är tjockt med folk, både inom polisen och i den undre värld som han knyter kontakter med och försöker förstå. Det är ännu tjockare med spår, villospår och möjliga teorier om vad som har hänt, och jag är inte säker på att jag lyckas följa med i allt. Ovanpå detta har Rath en från och till-historia med en polisstenograf.

Tiden och miljön är det intressanta här, tycker jag. Nazismen är ännu inte en dominerande rörelse, men finns med i bakgrunden, och det politiska läget är viktigt både för den utredning Rath är involverad i och för polisens arbetsmöjligheter i stort. Det flödar närmast över av gatunamn och annat som ska ge lokalfärg, men jag har avstått från att använda Google Maps för mycket, för Berlin har onekligen förändrats mycket sedan 1929.

* Anledningen till att den inte har blivit läst tidigare trots att den var en del av en kurs jag läste hösten 2017 förbigår vi här med tystnad.

238. Kirstin Warschau: Fördewasser. Ein Kiel-Krimi

Tredje boken på min kurs (om ni minns) vet jag inte riktigt varför jag en gång har köpt, för den kom in här redan för fyra år sedan. Troligen har det skyltats med den i någon bokhandel i målspråkslandet.

Det är i varje fall första delen i en serie, där det nu har kommit fyra böcker, och en femte verkar vara på väg. Polisen det handlar om heter Olga Island, och det ger förstås upphov till minst en tokrolig incident, när hon ringer upp ett vittne som frågar "ringer ni från Island?" (och hon svarar "nej, från Kiel"). Hon lyckas alldeles i början av boken skjuta ihjäl en kollega i Berlin, men det visar sig ha varit i nödvärn, och kollegan jobbade egentligen för en rysk maffiaboss. Det tror jag att man får läsa mer om i kommande delar, för det blir aldrig riktigt utrett.

Olga får i alla fall flytta till Kiel och bli någon sorts mellanchef, en tjänst som det var många lokala förmågor som hade ögonen på. Eftersom hon inte är ett under av social kompetens - utan att för den skull ha en diagnos, som annars är så modernt i deckare numera - har hon vissa problem att få personalen med sig. Det är även i övrigt ganska stereotypt. Det dåliga automatkaffet finns med, liksom de dåliga matvanorna. Mest äter hon belegte Brötchen som hon köper på bensinmackar (och äter i bilen på väg mellan olika förhör), ibland en Döner. Och så har hon förstås ett förflutet, dels i Kiel på något sätt, dels med en karl.

Det är inte så dåligt som jag får det att låta nu, men det är tyvärr heller inte något särskilt som lyfter framställningen över det här standardmässiga. Själva gåtan, som handlar om likfynd i olika söt- och saltvatten i och runt Kiel, är det inget fel på. Det är lite lagom spännande med någon biljakt och någon skottlossning, men roligast måste det vara för den som bor i Kiel och kan följa med i alla förflyttningar och känna igen byggnader och annat.

208. Ingrid Noll: Der Hahn ist tot

Denna andra bok på kursen om tyska deckare tar steget in i vuxenlitteraturen. Och det är faktiskt en alldeles lysande bok, som finns översatt till svenska och kan rekommenderas, om man nu inte vill, kan eller ids läsa på tyska. Jag dömer ingen.

Huvudpersonen och berättaren Rosemarie blir mycket tidigt i handlingen besatt av en man, som hon lär känna genom en väninna. Men i stället för att på vanligt sätt försöka få någon normal kontakt med honom står hon och glor in genom hans vardagsrumsfönster från den mörka trädgården, och en kväll dyker karlns fru upp, kan man tänka sig. Hon har varit på alkoholisthem, och så blir det skottlossning och Rosemarie får rusa in och styra upp, det vill säga avlossa det dödande skottet mot den skadade hustrun. Sedan går hon genom boken och förövar det ena vansinnesdådet efter det andra, och spänningen i den här deckaren är alltså inte vem som är mördaren. Snarare undrar man hur länge hon ska komma undan.

Det är förutom spännande också stundtals väldigt roligt. Kontrasten mellan Rosemaries lite torra stil  - hon arbetar på ett försäkringsbolag, där hon är en stöttepelare i verksamheten - och alla heta känslor är ibland så på pricken att jag hade velat ha skrivit det här själv.

183. Erich Kästner: Emil und die Detektive

Man kan få akademiska poäng för både det ena och det andra. Här kan man läsa tyska deckare för att utöka sitt ordförråd, och det gör jag i höst. Den här klassiska ungdomsdeckaren valde jag som första bok, för jag tänkte det skulle vara ett bra sätt att komma igång - relativt lätt, relativt tunn och relativt bra, hoppades jag. Det stämde ganska väl, men de berlinska ungdomarnas språk krävde en del lexikonarbete, och inte bara i en vanlig tysk-svensk ordbok. Annars tyckte jag det var påfallande hur väl boken ändå har stått sig, när den fyller 88 i höst. 20-talets Berlin är fint beskrivet, även om Emil förstås inte går på kabaré utan bara vill ha tillbaka de pengar som mannen i plommonstopet har stulit från honom på tåget. Själva gåtan är kanske inte så avancerad, utan här är det mer äventyret i storstaden för småstadspojken Emil som står för spänningen.