61. Lotta Olsson: Skuggor och speglingar

Eftersom den här samlingen sonetter åtminstone i någon mån ska behandlas i en inlämningsuppgift på en kurs vill jag inte prata sönder den här. Men det handlar om Demeter och Persefone från de grekiska gudasagorna, och de för själva ordet omväxlande. Lotta Olsson behärskar sonettformen intill perfektion, men för mig blir det här paradoxalt nog lite för perfekt för att vara riktigt tilltalande.

68. Lotta Olsson: Den mörka stigen - en sonettkrans

Sonettkransar har blivit något av ett samlarobjekt för min del, om än i den mindre skalan (och den här är dessutom lånad). Denna bygger på myten om Orfeus och Eurydike, och lyckas göra något nytt av den. Bara det är ju en prestation, och sedan ska författaren också få ihop rimflätningen i fjorton sonetter, samt en femtonde som består av förstaraderna i alla de fjorton. Det går, utan att det någon enda gång känns tillkämpat, och ordvalen är alldeles naturliga hela vägen. Jag vågar inte tänka på hur mycket arbete det ligger bakom dessa femton sidor text.