Edward Lear har gått till historien som den som gjort mest för att popularisera limericken, fast han inte uppfann den, och inte heller skrev de bästa. På hans tid - mitten av 1800-talet - var det helt förväntat att första radens rimord dök upp också i slutet av sista raden, och det var inte ens regel att det skulle vara ett namn. Ämnesmässigt rör sig Lear inte alls i det ekivoka, som limericken senare kommit att förknippas med. Han är snarare en typisk representant för den brittiska nonsenstraditionen, som han också utvecklade i andra versmått. Förutom detta måste man också konstatera att hans vers ibland haltar betänkligt. Så här kan det se ut:
Översättaren Magnus Hedlund har såvitt jag förstår gjort en god insats med att klä Lears verser i svensk språkdräkt. Han gör dem inte bättre än i originalet, och därför haltar de ibland, liksom det förekommer en del rim som inte hade godtagits i andra sammanhang.
Nu vore jag ju inte den jag är om jag inte hade grävt lite i hur originalen ser ut till vissa av verserna. Här och var har det gått ganska lätt att hitta dem på nätet, särskilt om man har någon ledtråd i bilden att utgå från. Här handlar det alltså om en herre som spelar trombon och äter rån:
men på bilden får man reda på att det bör vara crumpets i original, och mycket riktigt:
There was an old man whose despair,
Induced him to purchase a bear;
He played on some trumpets,
and fed upon crumpets,
Which rather assuaged his despair.
Riktigt vad det är för lur han blåser i på bilden - som Lear själv har tecknat, för övrigt - vet jag inte, men den passerar som trombon för mig, snarare än som trumpet.
En översättare som rimmar Fjärås på Homeros kan man inte annat än beundra, även om det inte fungerar fullt ut i min dialekt:
Det ger också en ingång till vad man ska söka på för att hitta rätt, för så hemskt många limerickar om Homeros finns det nog inte. Så här skrev Lear:
There was an Old Person of Cromer,
Who stood on one leg to read Homer;
When he found he grew stiff,
He jumped over the cliff,
Which concluded that Person of Cromer.
Där har alltså klippan vid Cromer i Norfolk blivit
Fjärås bräcka, en ändmorän som är förutsättningen för sjön Lygnerns existens. (Och så får man ett exempel på Lears förkärlek för huvudpersoner av typen "an old person".)
Här leder bilden förhållandevis lätt till rimparet figs~pigs, men fikonen försvinner i översättningen, och ersätts som synes med vin:
Originalet lyder:
There was an Old Person of Bray,
Who sang through the whole of the day
To his ducks and his pigs,
whom he fed upon figs,
That valuable Person of Bray.
Och till sist undrar man vad som finns att utgå från för att komma till denna svenska version (senapen bör ju finnas med, med tanke på bilden):
Jo, Lear har skrivit om en fågel som rimmar på "mustard", nämligen "bustard", som ska betyda
trapp.
There was an old person of Florence,
Who held mutton chops in abhorrence;
He purchased a Bustard,
And fried him in Mustard,
Which choked that old person of Florence.
Inte heller här misstänkte jag av bilden att det kunde handla om något annat än översättningen säger, nämligen en gås. Det är nog så här man måste göra för att alls kunna ta sig an ett översättningsprojekt av den här sorten.
