Visar inlägg med etikett Poesi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Poesi. Visa alla inlägg

lördag 23 augusti 2025

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli


Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

onsdag 13 augusti 2025

96. Louise Ragnartz: fyra dikter någonstans i storkriket


Det här är den sortens dikter som jag har svårast att ta till mig. Det känns hela tiden som om jag är i närheten av att förstå något som jag inte får grepp om. Innehållet, som jag tolkar det, svävar mellan dröm och verklighet. Kanske är det här läsning som vinner på att diskuteras med någon medläsare.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

95. Stina Karlström: Dagbok från trakten


Här skildras utomhusarbete utan skiljetecken, vilket ger framställningen en något andlös karaktär. Innehållsligt möts vardagen (handledsstöd och lokala ortnamn) och naturen som i någon mening är opåverkad av civilisationens ansträngningar att tygla den.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

94. Salomon Hedqvist: Om storken. Om fladdermusen. Om boken


Här samsas tre dikter (det ska kanske sägas att den tredje handlar om trädet bok). De är arrangerade grafiskt och åtminstone den första liknar också en stork. Även språkligt är de i bunden form på ett möjligen otidsenligt men charmigt sätt. Jag, som sällan läser poesi, uppskattade dem ändå.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

söndag 19 maj 2024

49. Heinrich Hoffmann: Der Struwwelpeter


Det här är bara bredvidläsning till kursen om klassisk brittisk barnlitteratur, och så är det om inte annat för att den här boken är tysk. Den finns översatt till många språk, bland annat till svenska under titeln Pelle Snusk. Pelle vill inte klippa naglarna eller kamma sig, och så går det som det går på bilden. Dessutom får man träffa ett antal andra barn med karaktärsbrister såsom tumsugning (då kommer skräddaren och klipper av tummarna), matvägran (då dör man av svält på femte dagen) eller lek med tändstickor (då brinner man helt enkelt upp). Det är egentligen inte alls särskilt barnvänligt.

söndag 12 november 2023

124. Nils-Åke Hasselmark: Fåradingar



Jag gör ett nytt försök att läsa lyrik - samt begripa mig på det. Det går sådär, men möjligen väljer jag fel. Den här författaren debuterade redan 1957 och det här är hans senaste samling, från 2022. Titeln säger åtminstone något om den yttre formen; det är dikter på mellan tre och kanske som mest åtta rader. Den koncentrerade formen gör att man behöver läsa långsamt, och kanske är det där jag inte lyckas.

(Det är också omöjligt att fotografera den mörkblåa inplastade boken på ett vettigt sätt. Mina ursäkter till alla inblandade.)

onsdag 20 september 2023

86. Jonas Gren: Tävlingsdräkten


Med sonettkransar är det som med svamp, när man har börjat leta finns de överallt, känns det som. Den här kom för ett par år sedan och är ett skickligt hantverk med "detta det kanske strängaste av versmått", som baksidestexten säger. Jonas Gren skriver om en person som vallar skidor, vilket lånar sig till tankar, paralleller och utvikningar man inte tänkte sig på förhand. Om det inte läte så klyschigt skulle man kunna säga att det handlar om livet.

Det finns också ett efterord av Sverker Sörlin, och eftersom sonettkransen är som den är till formatet är efterordet längre än själva huvudtexten. Den är också intressant, men bör alldeles avgjort läsas just efter att man har läst sonetterna.

fredag 1 september 2023

78. Edward Lear: Limerickar



Edward Lear har gått till historien som den som gjort mest för att popularisera limericken, fast han inte uppfann den, och inte heller skrev de bästa. På hans tid - mitten av 1800-talet - var det helt förväntat att första radens rimord dök upp också i slutet av sista raden, och det var inte ens regel att det skulle vara ett namn. Ämnesmässigt rör sig Lear inte alls i det ekivoka, som limericken senare kommit att förknippas med. Han är snarare en typisk representant för den brittiska nonsenstraditionen, som han också utvecklade i andra versmått. Förutom detta måste man också konstatera att hans vers ibland haltar betänkligt. Så här kan det se ut:




Översättaren Magnus Hedlund har såvitt jag förstår gjort en god insats med att klä Lears verser i svensk språkdräkt. Han gör dem inte bättre än i originalet, och därför haltar de ibland, liksom det förekommer en del rim som inte hade godtagits i andra sammanhang.

Nu vore jag ju inte den jag är om jag inte hade grävt lite i hur originalen ser ut till vissa av verserna. Här och var har det gått ganska lätt att hitta dem på nätet, särskilt om man har någon ledtråd i bilden att utgå från. Här handlar det alltså om en herre som spelar trombon och äter rån:



men på bilden får man reda på att det bör vara crumpets i original, och mycket riktigt:

There was an old man whose despair,
Induced him to purchase a bear;
He played on some trumpets,
and fed upon crumpets,
Which rather assuaged his despair.

Riktigt vad det är för lur han blåser i på bilden - som Lear själv har tecknat, för övrigt - vet jag inte, men den passerar som trombon för mig, snarare än som trumpet.

En översättare som rimmar Fjärås på Homeros kan man inte annat än beundra, även om det inte fungerar fullt ut i min dialekt:


Det ger också en ingång till vad man ska söka på för att hitta rätt, för så hemskt många limerickar om Homeros finns det nog inte. Så här skrev Lear:

There was an Old Person of Cromer,
Who stood on one leg to read Homer;
When he found he grew stiff,
He jumped over the cliff,
Which concluded that Person of Cromer.

Där har alltså klippan vid Cromer i Norfolk blivit Fjärås bräcka, en ändmorän som är förutsättningen för sjön Lygnerns existens. (Och så får man ett exempel på Lears förkärlek för huvudpersoner av typen "an old person".)

Här leder bilden förhållandevis lätt till rimparet figs~pigs, men fikonen försvinner i översättningen, och ersätts som synes med vin:


Originalet lyder:

There was an Old Person of Bray,
Who sang through the whole of the day
To his ducks and his pigs,
whom he fed upon figs,
That valuable Person of Bray.

Och till sist undrar man vad som finns att utgå från för att komma till denna svenska version (senapen bör ju finnas med, med tanke på bilden):


Jo, Lear har skrivit om en fågel som rimmar på "mustard", nämligen "bustard", som ska betyda trapp.

There was an old person of Florence,
Who held mutton chops in abhorrence;
He purchased a Bustard,
And fried him in Mustard,
Which choked that old person of Florence.

Inte heller här misstänkte jag av bilden att det kunde handla om något annat än översättningen säger, nämligen en gås. Det är nog så här man måste göra för att alls kunna ta sig an ett översättningsprojekt av den här sorten.

tisdag 11 juli 2023

61. Lotta Olsson: Skuggor och speglingar


Eftersom den här samlingen sonetter åtminstone i någon mån ska behandlas i en inlämningsuppgift på en kurs vill jag inte prata sönder den här. Men det handlar om Demeter och Persefone från de grekiska gudasagorna, och de för själva ordet omväxlande. Lotta Olsson behärskar sonettformen intill perfektion, men för mig blir det här paradoxalt nog lite för perfekt för att vara riktigt tilltalande.

lördag 25 mars 2023

23. Ruben Engzell och Susanna Svedjeholm: Boktitelpoesi


Den här samlingen har sitt ursprung i ett instagramkonto som jag hade missat fram till nu. Det verkar vilande, men finns kvar att titta på om man vill. Konceptet är att man tar tre böcker, staplar dem på varandra och genom att läsa på bokryggarna får fram något roligt, absurt eller tankeväckande. Ibland blir det allt detta. I sakens natur ligger att man vill citera massor, men jag nöjer mig med ett par exempel:
Börja med yoga
I värsta fall
Pilates
och
Tragiskt telegram
Den enögda kaninen
Lockad i fällan
Det får räcka. In och läs själva i lagom portioner. Eller börja komponera själva med det ni har i hyllorna.

torsdag 23 mars 2023

20. Lennart Hellsing: Lunch på Klara kyrkogård


Den här mycket avlånga boken kom 2012. Författaren var då nittiotre, men det blev ändå inte hans sista bok, och det finns inget tecken på avmattning här. Snarare känner man mycket väl igen hans ord- och rimglädje, som bäst beskrivs med ett exempel:



Det handlar alltså om Klara kyrkogård i centralaste Stockholm, alldeles i närheten av Hellsings bostad, vilket också framgår på något ställe. Dit kommer folk med sina lunchlådor, men där finns förstås också ett antal kändisar begravda, och de medverkar på sitt vis, förutom andra kändisar med anknytning till Klarakvarteren. Här rimmas på Arendorff, Rudenschöld och Blanche, och läsningen är oavbrutet underhållande.

(Nej, tyvärr, inte alldeles oavbrutet, för på ett ställe skäms produkten av stavningen lärljunge. Det känns oerhört onödigt.)

måndag 7 november 2022

97. Henrik Johansson: Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött



Henrik Johansson - eller om det är en jagberättare som har en del gemensamt med honom - har innan den här boken kom ut gjort sådant som många andra gör för att få pengar på kontot. Det innebär mer eller mindre riktiga jobb i storkök och andra sammanhang där utbildning inte spelar någon avgörande roll, men också diverse åtgärder av typen datortek. Samlade på det här sättet, helt kronologiskt och återberättade i den orimmade diktens form, framstår absurditeten. Till det bidrar också den lakoniska humor som interfolierar frustrationen över tillvaron. Ett besök på arbetsförmedlingen kan innehålla repliken "Förmedla mig ett jobb, ers handläggarhet." - i all korthet en antydan om hur man kan känna sig inför en myndighetsperson, som visserligen innehar makt, men verkligen inte befinner sig högt upp i den byråkratiska näringskedjan. Troligen har jag som vanligt läst för fort; jag tror den här boken är en sådan som vinner på att smältas i småportioner.

torsdag 13 oktober 2022

80. Emma Eriksson Olsson: Och andra övergivna platser


Sedan föregående diktsamling har Emma Eriksson Olsson utökat sitt revir till att omfatta ett antal orter i södra Sverige, särskilt Skåne. Men det finns också en del dikter i den här samlingen som utspelar sig på annat håll. De övergivna platserna skildras stillsamt och finstämt; här och var är det rentav möjligt att känna igen sig, om man som jag bor i landsänden. För att vara modern posei är det här inte alls svårtillgängligt utan kan rekommenderas också till den som inte läser dikter varenda vecka (som undertecknad, exempelvis).

tisdag 16 augusti 2022

68. Lotta Olsson: Den mörka stigen - en sonettkrans


Sonettkransar har blivit något av ett samlarobjekt för min del, om än i den mindre skalan (och den här är dessutom lånad). Denna bygger på myten om Orfeus och Eurydike, och lyckas göra något nytt av den. Bara det är ju en prestation, och sedan ska författaren också få ihop rimflätningen i fjorton sonetter, samt en femtonde som består av förstaraderna i alla de fjorton. Det går, utan att det någon enda gång känns tillkämpat, och ordvalen är alldeles naturliga hela vägen. Jag vågar inte tänka på hur mycket arbete det ligger bakom dessa femton sidor text.

lördag 19 februari 2022

18. Inger Christensen: Sommerfugledalen


Någon gång i livet ska jag skriva en sonettkrans. Då får man bilda sig lite genom att se hur andra har gjort, och vad gäller det formella finns det verkligen inget att anmärka på vad gäller det här exemplet. Fjorton sonetter med fjorton rader vardera, sammanflätade genom att sista raden i varje blir den första i nästa, och så den femtonde, "mästersonetten", bildad av alla inledningsraderna, så ska det se ut.

Här handlar det till synes om fjärilar, och jag tror att man kan läsa den här samlingen som jag har gjort, ganska ytligt, och få ut något av bara de naturbilder den innehåller. Men förmodligen finns det också bottnar som jag inte har nått ner till när jag har sett mer på strukturen än symboliken.

fredag 4 februari 2022

13. Tomas Tranströmer: Den stora gåtan


Det tar en dryg halvtimme att lyssna igenom den här diktsamlingen, och då är uppskattningsvis halva tiden pianomusik. För min del är det här nog inte bästa sättet att ta del av de "förtätade, genomlysta bilder", som nämndes i motiveringen till hans nobelpris, trots att uppläsningen av Krister Henriksson verkligen är utmärkt. Det blir helt enkelt svårt efter en stund att sovra bland intrycken, och de formuleringar som hade behövt smältas sköljs i stället över av nästa dikt. Om något påminner det här - delvis tack vare musiken - om ett antal på varandra följande avsnitt av Dagens dikt. Jag får återkomma till Tranströmer i annan form, tror jag bestämt.

tisdag 7 december 2021

229. Britt G. Hallqvist: Festen i Hulabo


Bokcirkeln rör sig i de mest överraskande banor, även om den här boken utan minsta ansträngning passar in i vårt nuvarande tema fest och jubileum m m. I genren barnböcker på vers är den nog en liten klassiker, även om det var olika hur starka våra tidigare relationer till den var.

Intrigen kan kort sammanfattas som att bonden Jöns bjuder in ett antal djur till fest. Det blir förstås lätt surrealistiskt, men också roligt, även för en vuxen läsare. Förutom vanliga bondgårdsdjur kommer en guldfisk (i ett glas, som bärs dit av en flicka), en fluga som egentligen inte är bjuden och en mask som har kommit fel. Men mest minns man hönsen som ständigt frågar efter tårta, även efter att den serverats. De påminner om de där som man hoppades inte skulle komma men som ändå dök upp och förstörde för alla andra.

Som man kan tänka sig med en barnbok på vers gör den sig nog allra bäst som högläsning, och det är verkligen verser som fungerar på det sättet. Den har också blivit teater, vilket man kan se ett smakprov på här.

tisdag 30 november 2021

218. Derek Walcott: Vinterlampor


I sista minuten kommer den här gången månadens diktsamling, av 1992 års nobelpristagare Derek Walcott. Den är en samlingsvolym med dikter ur hela hans produktion fram till ungefär då (den utkom året före priset, osökt nog). Bara det gör den intressant, för man kan på ett lätt sätt följa författarens utveckling från relativt provinsiell till globetrotter. Men det gör det också svårt att säga något sammanfattande om hela samlingen. Det är inte så svårt att ta till sig som man kan tänka sig att nobelpristagarpoesi skulle kunna vara, men jag är heller inte säker på att jag begriper allt fullt ut.

söndag 7 november 2021

192. Karin Boye: Dikter i urval. Volym II


Denna andra del med femton dikter till av Karin Boye - den första delen finns ombloggad här - koncentrerar sig på naturen och årets växlingar, ett tema som hon ju inte är ensam bland poeter att behandla. Men hon gör det förstås utmärkt på sitt lågmälda sätt, där inte ett ord är överflödigt. Särskilt effektfull är det här sammanhangets sammanförande av dikterna "Vinternatt" och "Sommardag" på samma uppslag. Den förstnämnda börjar "Gnistrande knarrande skare hård" och då är man med fyra ord där. Skickligt - man kan får komplex för mindre.

lördag 6 november 2021

191. Karin Boye: Dikter i urval. Volym I


Novellix brukar inte ge ut poesi, men när det kommer en ask med Karin Boye är det svårt att låta bli, kan jag tänka mig. Hennes två mest kända dikter, "I rörelse" ("Den mätta dagen, den är aldrig störst.") och "Ja visst gör det ont"*, finns båda med här, men jag konstaterar att jag inte är säker på om jag har läst dem i sin helhet någon gång. Den senare består till min överraskning av tre strofer om åtta eller nio rader vardera, beroende på hur man väljer att räkna. Temat för det här urvalet om femton dikter verkar vara kärlek, och de är hämtade ur fem olika originalsamlingar utgivna under en period på över tjugo år.

* För min del är den tyvärr förstörd för all framtid genom radioprogrammet Plattetyder, som gjorde om den till "Visst gör det ont när koppar brister, varför skulle annars kaffet skrika, tjo faderittan lambo", om jag minns rätt.