43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

120. Maria Maunsbach: En magisk man

I intervjuer i anslutning till den här bokens utkomst har författaren sagt att hennes mål har varit att skriva om och ha blicken på en man på samma sätt som det har varit vanligt att en manlig blick har varit fäst på kvinnor i litteraturen. Vad man än tycker om det är detta en ovanligt konsekvent genomförd skildring av en sorts man som oftare beskrivs som problematisk än placerad på piedestal, metaforiskt uttryckt. Mikael, som han heter, ser även för min inre syn ut som på bilden ovan och beskrivs genomgående som synnerligen attraktiv till det yttre. Hur det står till med hans inre framgår mer successivt, och det är inte till alla delar lika tilltalande.

Man förstår redan tidigt att det är något som har gått snett i den relation som boken på sitt sätt har som huvudtema. Mikael och berättaren ska göra slut (eller om de möjligen har gjort slut) eftersom han ska lämna Sverige och starta ett gym i Thailand. Det är inte så långsökt som det kan verka, för han har ett förflutet inom kampsport och har tillbringat en rätt lång tid där i en liknande verksamhet. Närmast i tid, hemma i Malmö, har han jobbat som flyttgubbe och sparat ihop pengar för det här projektet.

Sedan berättas det omväxlande om den sista helgen de tillbringar tillsammans och om Mikaels liv fram till dess. Berättaren får vi veta mycket lite om, i stort sett bara sådant som relaterar till hennes förhållande till (det vill säga med) Mikael. Ytterst sällan skymtar det att hon har något annat att fylla tiden med eller någon relation till någon annan person. Även det här är imponerande konsekvent.

De båda passar bra ihop, i alla fall så länge de intar sina respektive roller. Mikael äter, fixar praktiska saker samt är naken. Berättaren Jenny lagar mat och beundrar Mikael, enkannerligen hans muskulösa lår. Problem uppstår när de ska göra något annat än äta eller ligga med varandra, för att vara mycket prosaisk. Mikael är inte typen som vill prata om saker, men han har andra talanger, inte minst sex. Det har han också fått tillfälle att öva på, och det är återigen något konsekvent i att det han kan har med kroppen att göra. Bära tungt, äta husmanskost, ha sex, idka kampsport, alltihop saker som man kan göra utan att prata en massa.

Efter hand som de insprängda kapitlen om Mikaels bakgrund blir fler får man en fylligare bild av hur han har blivit den han är. Han har vuxit upp med ensamstående mamma, en föga stabil kvinna som överlämnat mycket av det praktiska omsorgsarbetet till Mikaels mormor. Det är hos henne han har lärt sig uppskatta husmanskost, vilket är en utmärkt egenskap i relationen med Jenny, något mindre så under åren i Thailand, även om han inte säger nej till thailändsk mat heller.

Till sist ska sägas att den här bokens komposition är oerhört elegant. Riktigt hur elegant begriper man inte förrän på slutet när de båda parallella trådarna knyts samman. Det är också en bok som inte påminner om mycket annat jag läser. Den konsekvens jag har nämnt ett par gånger kan generaliseras till att handla om kropp eller varför inte kött. När en hudfärg ska beskrivas görs en jämförelse med sås, som om det vore det naturligaste i världen, och det är det säkert för Jenny, som maten är så central för. Nackdelen för läsaren är att man blir hungrig varje gång man läser ett kapitel.

45. Maria Maunsbach: Hit, men inte längre

Maria Maunsbach har vi träffat tidigare i den här bloggen, och denna hennes andra roman har en del gemensamt med den första. Det handlar även här om en relativt ung kvinna i Malmö, kommunalt anställd (den här gången är hon socionom) som ägnar en stor del av sin tid åt vad man skulle kunna kalla relationer. I det här fallet är det möjligen inte ett riktigt rättvisande ord, för det hon gör är att dejta, med högst varierande resultat.

Det mest intressanta är hur författaren har lyckats skapa en huvudperson som man inser att man faktiskt inte alls sympatiserar med. Mest vill man säga till henne att hon ska ta och skärpa sig. Någon gång är det någon som faktiskt säger det, men förvånansvärt sällan. Det är på sätt och vis deprimerande att så få i hennes omgivning är engagerade på allvar när hon bär sig så dumt åt.

För mig är det som att vara på studiebesök i en sorts tillvaro som ligger långt från min egen (och då menar jag inte de tre mil jag har till Malmö), vilket på sätt och vis är intressant. Den som vill göra samma sak måste jag ändå förvarna om att det här och var är mycket explicita skildringar. Men tror man sig klara det är det absolut hörvärt (jag har lyssnat på författarens egen inläsning, och det tror jag förhöjer värdet).

44. Maria Maunsbach: Bara ha roligt

I Maria Maunsbachs delvis självbiografiska roman Lucky Lada och jag framgår att huvudpersonen Frejas mamma inte riktigt gillar att Freja skriver så mycket "snusk" i sina böcker. Jag har inte sett någon uppgift om vad Maria Maunsbachs egen mamma tycker om hennes två tidigare böcker, men efter att nu ha lyssnat på den första skulle jag inte bli så förvånad om hon har en liknande åsikt. Det finns i alla fall underlag för det i boken.

Det handlar om Lydia, som är någonstans i tjugofemårsåldern, bor i Malmö och jobbar som kommunikatör på kommunen. Genom en gemensam vän träffar hon Johannes, som är en bit äldre än hon, och de inleder någon sorts relation. De gör nog en del annat än ligger med varandra, men det är ett för skönlitteratur ovanligt starkt fokus på det (eller så brukar jag inte läsa den här sortens skönlitteratur). Å ena sidan är hon en kapabel ung kvinna som vet vad hon vill, å andra sidan gör hon ibland saker som inte alls är i linje med vad hon vill. Hon är också berättarrösten i historien, så det är bara hennes bild vi får av förhållandet, förutom vad Johannes säger och messar till henne. Han är inte heller endimensionell − det går att begripa varför Lydia faller för honom, men ibland är det förtvivlat svårt att begripa varför hon inte ber honom dra åt skogen.

Man får inte ha svårt för kroppsfunktioner och -vätskor om man ska ta sig igenom den här boken. Det är inte bara funktioner och vätskor kopplade till sexlivet som ibland kommer oväntat nära, utan också annat. Kanske blir det extra påtagligt när man, som jag, lyssnar och får allt rakt in i öronen. Samtidigt ska sägas att författarens egen inläsning tillför något som man annars hade missat.

Det har framhållits på en del håll att Lucky Lada och jag skiljer sig från Maria Maunsbachs tidigare böcker, och det gör den förstås. Men redan här finns en del av det som är så påtagligt i den, inte minst inslagen av humor och mat, förutom en berättarröst som är ovanligt uppriktig och närvarande. Jag tror det här är en vattendelare − det tyder omdömena i min ljudbokstjänst på − men för den som gillar det är det väldigt bra.

36. Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag

Bokcirkeln går in på nytt tema, och den här omgången ska vi beta av Nordens sju länder (inklusive Grönland och Färöarna, men inte Åland, så kommer man fram till sju). Vi började med Sverige och träffades i veckan och pratade om den här mycket svenska och skånska boken. Det fanns en hel del att diskutera, visade det sig. Maria Maunsbach har här skrivit en historia som till allra största delen består av utvikningar. Den är dels en Piratenpastisch, dels en självbiografisk roman. Allt det här gör att det finns flera ingångar till diskussion och analys, och det är rätt svårt att beskriva boken heltäckande, fast den vid läsning inte alls känns komplicerad.

Det handlar om Freja Morgenstjerne, som liksom Maunsbach är författare, född och uppvuxen i Höör, bosatt och verksam i Malmö, vid bokens tillkomst och tid något över trettio. Dessutom delar de en hel del andra egenskaper och erfarenheter. (Jag ska för den så kallade transparensens skull säga att jag har haft Maria Maunsbach som lärare på en sommarkurs i att skriva med humor, men inte känner henne i övrigt. Något om henne har jag ändå snappat upp och kan känna igen i Freja. Exakt var gränsen mellan dem går är kanske inte det mest intressanta här.)

En ramberättelse i den här romanen berör att Freja kommer hem till Höör och firar jul; i huvudsak handlar det om juldagen, som hon tillbringar hos och med sin mamma. På kvällen är tanken att Freja ska besöka "nöjespalatset" (baksidestexten) Lucky Lada, beläget i ett industriområde, och uppleva en hemvändarkväll. Att gå dit ensam är inte ett tilltalande scenario, så hon kontaktar gamla kompisar från förr. Varje sådan kontakt ger anledning till en återblick på något formativt ur uppväxten. Det är den ena sortens utvikningar, den andra består av anekdoter som berättas av hennes mamma.

Om det är något som gör den här boken verkligt unik är det faktiskt Frejas mamma och hennes historier. De kan beskrivas som skabrösa, ekivoka, smaklösa, eller vansinnigt roliga. För att ta sig igenom boken måste man nog omfamna både karaktären, det hon berättar och det språk hon använder. Det är en sorts skånska, som i skrift inte framstår som väldigt utrerad, men troligen i verkligheten är rätt markerad. De historierna är inte alltid så starkt förknippade med Frejas familj, men ger onekligen en lokalfärg som inte skulle komma fram på annat sätt.

Lokalfärgen får man också när Freja rör sig ute på byn, både i återblickande avsnitt och under juldagen. Själv har jag haft anledning att vara en del i Höör, kanske mest under en tid som ligger före den som beskrivs här, men jag känner väl igen mig och tycker det är kul att den här sortens orter får sin plats i litteraturen. Freja ‒ och Maria, förutsätter jag ‒ gillar Höör, och det märks. Det är inte alls den sortens hemvändarbok där huvudpersonen känner att hon har blivit något bättre än alla som bor kvar. Freja är visserligen inte samma person som när hon bodde där, men inser att uppväxten är en del av henne som hon inte vill vara utan.

Det gäller även de episoder ‒ inte så få, faktiskt ‒ som är jobbiga, i brist på annat heltäckande ord. Det finns en hel del i återblickarna som skulle kunna beskrivas som problematiskt, gränsande till övergrepp, men som inte görs till större problem än vad de upplevdes av Freja när de inträffade. Det är ett intressant drag, att det är barnets eller tonåringens blick på händelserna som vi får, även när vi nu möter den vuxna Freja. Och eftersom vi gör det vet vi också att hon åtminstone har klarat sig rimligt helskinnad igenom sådant som hade kunnat gå illa.

Det här är förresten ett drag som romanen har gemensamt med Bombi Bitt och jag, Piratens debutbok, där hans alter ego Eli är berättare. Men det finns anknytningar till annat i Piratens verk, både konkreta citat och nästan-citat och mer övergripande, som att det äts och dricks i många sammanhang. Sedan är det markant att det, till skillnad från hos Piraten, är en kvinnlig gemenskap som skildras. Om man, trots spretigheten, ska försöka identifiera ett tema är det kanske just det, både vänskapen mellan Freja och hennes kompisar från förr och relationen med hennes mamma.

Själv har jag inte läst något så här roligt på väldigt länge. Det gäller nog mest Frejas mammas anekdoter (en pärla är när bagardottern som kallas för Kagan ertappas in flagrante på en fest och därefter kallas Pippakagan), men också den lätta ton som genomsyrar hela romanen. Och att känna igen sig i att det viktigaste på Hörby marknad är bigarråer och gräddbullar, det är också kvalitet i en roman, och, som Frejas mamma hade sagt, "det är min själ ente alla som kan skriva så man känner igen saj på det viset".