148. Sofia Jannok: Guohp’áhkku

Ganska långt in i den här novellen är det mest miljö och påfallande lite handling. Det ägnas mycket tid och omsorg åt att placera in oss i ett samiskt sammanhang med renskötsel och fjällnatur. När det börjar hända saker är jag oförberedd på att historien kunde ta den vändningen, men då är det faktiskt riktigt bra. Det kan vara övernaturligt, eller också inte, men en av övernaturlighetens egenskaper kan ju vara att den finns på gränsen till vår vanliga värld och att den kan vara svår att placera entydigt. Det slutliga intrycket är ändå att det här är - eller snarare blev - en fin lyssningsupplevelse.

147. Ia Genberg: Jane

Nu är det novellsäsong igen hos Radioföljetongen, även om jag hamnade lite efter i starten. Det verkar som om novellerna ligger ute för lyssning i ett helt år, så det gör inte så mycket, och den här är inte ens anknuten till nuvarande årstid. Snarare är den mycket somrig, eftersom den handlar om en sommar som för huvudpersonens del infaller under den del av livet när somrarna var oändligt långa. Det finns en särskild anledning till det också, eftersom hennes mamma just har dött. Jane i titeln är däremot varken flickan/berättaren eller mamman, utan en apa, tillhörig en god vän till familjen, eller möjligen bara till mamman. Mest är det annars en historia som leker med fiktionen och dess olika nivåer, och vad som är sant i den fiktiva berättelse vi lyssnar på. Det blir kanske i för hög grad ett experiment med det och för lite av en historia som man engagerar sig på riktigt.

146. A.E.W. Mason: The Affair at the Semiramis Hotel

Någonstans mellan (lång)novell och (kort)roman får man placera den här historien, som tar två timmar att lyssna på i den här versionen. Möjligen är författaren mest ihågkommen idag för att han skapade gestalten kommissarie Hanaud [an'o:], som i sin tur var en viktig inspirationskälla för Agatha Christie när hon skapade Hercule Poirot. De har inte så mycket gemensamt fysiskt, för Hanaud beskrivs som stor och ful, men de har samma farbroderliga sätt och psykologiska arbetssätt. Det sätter dem i kontrast till Sherlock Holmes och hans fotspår och cigarrettaska.

Intrigen här är en mycket tidstypisk kriminalhistoria från före första världskriget, när mord inte var nödvändigt för att skapa en detektivberättelse. Här förekommer visserligen ett mystiskt dödsfall, men det är ett värdefullt pärlhalsband som står i centrum för skurkarnas och Hanauds intressen, liksom Hanauds vän mr Ricardo. Han är något i stil med Holmes' doktor Watson och Poirots kapten Hastings, men han är inte berättare eller huvudperson på det sättet, snarare en något enfaldig kollega som Hanaud kan berätta saker för, så även vi läsare får del av dem. Det går inte att komma ifrån omdömet att det här är ett verk som inte har åldrats väl, eller kanske rentav har det åldrats för mycket.

Nu är det för tillfället slut på den här novellerna från British Library Classics, så det kommer att bli annat här ett tag.

145. Anthony Wynne: Footsteps

Här möter den engelska herrgårdsdeckaren det karga skotska landskapet. Det är Wynnes återkommande detektiv doktor Hailey som är bjuden till någon sorts jakt och hamnar i något som först verkar vara en spökhistoria. Som vetenskapsman vill han förstås inte tro på sådant, och han är så trovärdig att man som läsare också förutsätter en naturlig förklaring. Sedan visar den sig vara förhållandevis långsökt, om än inte beroende av övernaturligheter. Jag tror den här novellen hade gjort sig bättre för läsning i pappersform, där man lättare kan bläddra tillbaka och ta del av de tekniska detaljer som lösningen beror på.

144. Baronessan Orczy: The Edinburgh Mystery

Jämfört med senast vi träffade baronessan och hon berättade om The Old Man in the Corner tycker jag den här historien är bättre. Det är, om man skalar bort ramberättelsen där han sitter och relaterar skeendet, en rättegångshistoria, där utgången borde vara given, men visar sig inte vara det. I genren kan det ju bero antingen på att det är någon annan som har gjort det eller på att det inte går att bevisa att den åtalade har gjort det, men här lyckas författaren faktiskt hitta en tredje möjlighet. Jag tror dessutom att det, ovanligt nog, är en rättegångsskildring som gör sig bäst i just den formen och inte hade varit alls lika lyckad om bara brottet och det som hände däromkring hade bildat ramen.

143. John Ferguson: The White Line

En atlantångare är på sätt och vis ett slutet rum, så miljön lämpar sig väl för ett kriminaldrama med ett begränsat antal misstänkta. Sedan är det förstås inte så att alla ombord är potentiella diamanthalsbandstjuvar, utan som vanligt har författaren gjort ett urval av lämplig storlek. Scotland Yard-mannen Francis McNab som löser mysteriet har det inte alltför besvärligt - det är egentligen något ganska tydligt som pekar på gärningsmannen, åtminstone för den som vet allt som McNab vet.

142. Donald Stuart: The Christmas Card Crime

Författaren till den här novellen hette egentligen Gerald Verner och skrev under ett antal olika pseudonymer. Den här verkar höra till hans mest använda.

Det här är den sortens kriminalhistoria som är effektivt berättad och där allting fyller en funktion, men som kanske i efterhand inte framstår som oerhört originell. Många av elementen som ingår har man sett eller läst förr i olika slags fiktion, men i händerna på en kompetent författare kan det bli bra ändå. Ett litet sällskap är på väg med tåg till julfirande på landet, men så fastnar de i snön och måste tillsammans med ett antal andra passagerare övernatta på ett litet värdshus. Där händer det mystiska saker, inklusive ett mord, men praktiskt nog finns det både en Scotland Yard-man och en amatördetektiv närvarande. Om man kan acceptera de konstruerade premisserna är det absolut en hörvärd historia.

141. P.M. Hubbard: The Running of the Deer

Den här novellen är strängt taget mer jakthistoria än deckare, och slutet begriper jag inte alls. Kanske beror det på att jag är obekant med detaljerna i den skotska hjortjakten, som det handlar om, men jag tror faktiskt att det är något annat jag missar. Så blir det ibland när man lyssnar och inte orkar spola tillbaka, eftersom resten av novellen på sin höjd var godtagbar.

140. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 2 av 2

I den här andra delen får äventyret sin upplösning, och man får också en liten antydan om vad som kan hända sedan. Eftersom vi befinner oss strax efter första världskrigets slut, delvis i Tyskland, kan ni ju tänka er.

De här albumen är fartfyllt tecknade och intrigen är egentligen också spännande. Ändå är det något som gör att de inte fångar mig riktigt, kanske för att det är så tydligt att det ska vara fängslande, och att manusförfattare och tecknare vet så väl vilka knappar de ska trycka på. I den meningen blir det snarare förutsägbart.

139. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 1 av 2

Det här är ännu ett av de här serieäventyren som är uppdelade i två volymer, och som alltså inte får sin avslutning inom dessa prämar. Det handlar om Silas Corey som väl får beskrivas som privatdetektiv. Hans uppdrag den här gången är att leta reda på arvingen till den stormrika madame Zarkoff, nog så angeläget eftersom hon ligger på dödsbädden. Hans jakt för honom till München alldeles efter första världskrigets slut, och det är verkligen en resa och ett mål som är präglat av tidens oreda och oroligheter.

Översättaren Marika Yamoun är däremot, kan man konstatera, Malmöbaserad: