64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

10. Ernest Bramah: The Comedy at Fountain Cottage

Frågan är om inte den här novellen är bäst hittills av det jag har lyssnat på av Ernest Bramah och om hans blinde detektiv Max Carrados. Hans gode vän Carlyle har en niece som just har gift sig och flyttat in i en nybyggd stuga med stor trädgård, en stor anledning för henne att vilja bo just där. De enda orosmomenten är a) en granne som kastar in njurar över staketet, b) en efterhängsen trädgårdskarl som erbjuder sina tjänster, samt c) hennes mans arbetsplats som verkar vilja göra sig av med honom och ta in en annan delägare som kan bidra med mer pengar. Som vanligt hänger allt samman på ett sätt som är omöjligt för läsaren att gissa sig till. Max Carrados har en hel del gemensamt med Sherlock Holmes, inte minst att han är väldigt snål med information till sin omgivning och föredrar att presentera den tillsammans med lösningen. Det uppfattas väl inte som helt renhårigt i genren, men effektfullt är det onekligen.

9. Agatha Christie: The Capture of Cerberus

Den här Agatha Christie-novellen såg dagens ljus första gången i en bok från 2009 som bygger på hennes anteckningsböcker, och i anslutning till det publicerades den också i Daily Mail, där den fortfarande kan läsas. Den kom ursprungligen till 1939 tillsammans med elva andra historier, som så småningom samlades i den bok som på svenska heter Herkules storverk. Där ingår också en novell med samma titel som den här föreliggande, men med helt annat innehåll.

Den har omisskännlig tidsfärg, inte minst genom att tala om en diktator vid namn August Hertzlein, som har många drag – inte bara initialerna – gemensamma med en annan sådan. Det kan inte uteslutas att den helt enkelt inte ansågs möjlig att publicera när den skrevs. Poirot befinner sig först i Schweiz, sedan hemma i London, och han blir involverad i händelser som rör ett attentat mot diktatorn i fråga. Jag tycker inte riktigt att intrigen fungerar i den här formen, men novellen har sitt intresse ändå av nämnda anledningar.

8. Ernest Bramah: The Game Played in the Dark

I inledningen till den här novellen figurerar en person som reser runt i Europa med påföljande problem för inläsaren att uttala vissa resmål. I Stockholm tar han sig ner till Saltsjön [saltsjɔn] för vidare resa till Åbo, exempelvis. Sedan utmynnar det hela i en upplösning i ett mörklagt rum, där Bramahs återkommande detektiv Max Carrados har en stor fördel mot skurkarna. Han är nämligen blind och van att använda sina andra sinnen, här kanske främst hörseln, för att dra slutsatser. I sin genre, äldre detektivnoveller, är det här fullt läsbart fortfarande, även om inspirationen från den delvis samtida Sherlock Holmes märks här och var.

6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

3. F. Anstey: Sparkling Biacrene

F. Anstey (en pseudonym där initialen inte står för något särskilt förnamn) skrev massor av noveller i den humoristiska genren, och den som följer den här bloggen har stött på honom förr. Här handlar det om en ung kemist som i tidens anda ‒ det tidiga 1900-talets ‒ har hittat en växt från Sydamerika som kan användas för att producera en upppiggande dryck. För att komma igång behöver han finansiärer samt tillstånd av sin morbror att använda ett arv, och dessa herrar samlar han till en middag med provsmakning av drycken i fråga. Ingen av dem har full kontroll över vad som händer, och det blir som vanligt med Anstey oväntat roligt.

2. Alexander W. Drake: The Loosened Cord

Scenen för den här berättelsen är en finare middag, där en av dekorationerna består av en fågel i bur, som är fästad vid en ballong. Det tar ett bra tag av miljöbeskrivning innan något händer, men då sliter sig ballongen och seglar iväg med bur och fågel. Möjligen ska det finnas en djupare mening i detta, men den är för undflyende för att jag ska få tag i den bland all rekvisita.