Efter att i flera böcker ha landat på 250-300 sidor är Trenter nu tillbaka på strax under 200, som var en vanlig omfattning på deckare under hans tid. Nu skulle det ju uppfattas som en långnovell, när vanliga deckare ska vara på bortåt 500 sidor. I det här avseendet är jag böjd att tycka att det var bättre förr, inte bara för att det är lätt att få en fin statistik på antalet lästa böcker.
När det hela börjar är det fredagen den 13 juli, och det måste, kan man räkna ut, vara 1951. Annars är det mindre tätt mellan de konkreta tidsmarkörerna än i tidigare delar, men den allmänna tidsatmosfären finns där förstås som vanligt. Harry Friberg har skaffat en ny bil, "en fransk vagn" av det nu sedan länge avsomnade märket Hotchkiss. Den använder han förstås mest för att köra mellan restauranger i Stockholms innerstad (samt att sitta i bilkö).
I de återkommande beskrivningarna av Stockholm fastnar jag den här gången på ett par stycken som jag faktiskt kan placera (utöver sådant som Slussen och Slottet) och relatera till. Vid ett tillfälle på Sveavägen gör Friberg "halt framför hörnfönstret vid Tunnelgatan. Det var en färghandel [...]". Även om huset är rivet och ersatt av ett nyare måste det handla om Olof Palmes mordplats. Promenaden fortsätter in i Brunkebergstunneln, passerar Rönnells antikvariat, som verkar ligga på samma ställe 1951 som nu, och vad Trenter kallar Shellhuset, men som för min generation är mer känt som Öhmans varuhus.
Själva intrigen kommer den här gången mer i bakgrunden än vanligt, tycker jag. Det handlar - förstås - om ett mord, förvecklingar i anslutning till det samt en mängd villospår, vilket verkar vara Trenters verkliga signum. Recensenten Bang citeras på baksidan ha kallat boken "denna fräsande snabba, händelseladdade, mänskligt småtrevliga och käpprätt logiska historia". Jag vet inte om jag identifierar det mänskligt småtrevliga; de flesta har förstås något att dölja och horn i sidan till minst en person utöver offret. Logiskt är det nog, men det är påfallande hur mördare och andra tänker logiskt i synnerligen pressade situationer, för att inte tala om vilket minne för ansikten servitörer och andra har flera veckor efteråt.
Annars lade jag också märke till när det talas om ett Parisbesök där någon varit på kinesisk restaurang och ätit "förbaskat goda smårätter". Det framgår dock inte om det var friterade räkor i sötsur sås eller biff med bambuskott.
Sista ordet går till en ung man som lämnar denna avgörande upplysning: "Saken e oskar - de va inte din brallis."
Angående servitörers minne: jag och min dåförtiden blivande hustru bodde i Los Angeles på nittitalet och utforskade ofta restaurantutbudet. Vid ett tillfälle gjorde vi återbesök på Campanile, ett stort och populärt ställe. Vi råkade få samma servitör som förra gången. Han kom ihåg oss, vid vilket bord vi suttit senast, samt vad vi druckit för vin. Efter *mer än ett år*. Vi var ingalunda stammisar.
SvaraRaderaOtroligt.
Det hör kanske till yrket att öva upp detta. Men på något konstigt sätt godtar man ju inte allt i en deckare som skulle kunna passera som en slump i verkligheten.
SvaraRadera