Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.
Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar