55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

16. Erik Lindman Mata: Pur

En målsättning för mitt läsande under 2021 är att läsa en diktsamling i månaden. Nu är det här strängt taget inte en diktsamling i betydelsen "samling av (kortare) dikter", men den får passera ändå.

Det är alltså  en enda sammanhängande text, men samtidigt som den är sammanhängande är den också högst fragmentarisk. Det speglar berättarens upplevelse av en omvälvande händelse, att hans flickvän hittas död i sin lägenhet i Wien. Det framgår inte från början vad som har hänt, och poesi har av någon anledning sällan baksidestext som hjälper till, men så småningom bildar fragmenten ett sammanhang som är just så smärtsamt som det måste ha varit att uppleva det. (Det har framgått i intervjuer att det här är författarens bearbetning av en verklig händelse.)

Möjligen var det här lite för mycket feel-bad-litteratur för mig just nu. Men det är starkt och välformulerat, om än något krävande, på samma sätt som ett icke-föreställande konstverk kan vara det.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv

Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

4. Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn

Hovjuvelerarens barn i titeln är Gunnar Bolins farmor och hennes fyra syskon, eller egentligen fem, om man räknar en syster till, som dog som liten. Det är sedan två äldre bröder och två yngre systrar i familjen, som bor i Moskva, där fadern Wilhelm Bolin alltså är hovjuvelerare åt tsaren, som hans far och farfar har varit det åt tsarens far, farfar och farfars far. Familjen har svenska rötter, även om de i flera generationer har varit verksamma i Ryssland, och i början av 1900-talet låter Wilhelm Bolin bygga en magnifik sommarvilla utanför Båstad. Det visar sig vara ett lyckokast när revolutionen gör att familjen inte kan fortsätta sin verksamhet i Sovjetunionen. Dels har man någonstans att ta vägen, dels - även om det inte sägs uttryckligen i boken - representerar egendomen ett värde när nästan alla andra tillgångar blir kvar i Moskva.

Huset med tretton sovrum är sedan centralpunkten för släkten genom hela 1900-talet, och där tillbringar också Gunnar och hans generation sina somrar. Det vimlar av onklar och tanter när släktingarna från olika håll i Europa och USA samlas, och de är (nästan) alla så färgstarka som man kan tänka sig. En del av dem, förstår man, är inte helt lätta att hantera - inte minst är Gunnars far en sort för sig. Han har vuxit upp i Österrike och har oturen att vara i lämplig ålder vid andra världskrigets utbrott, då Österrike har "anslutits" till Tyskland. Hans mor, Gunnars farmor, har gift sig med en österrikisk socialdemokrat, som alltså är Gunnars farfar, och är systerdotter till en annan, som var så prominent att han var landets förste president efter första världskriget och sedan borgmästare i Wien. Det bäddar förstås inte för en okomplicerad tillvaro vid den tiden. En ingift farbror, som Gunnars far bor hos ett antal år för att kunna gå i skola i Wien, är dessutom nazist.

Mycket handlar om den lilla familjens tillvaro i Österrike - Wiener Neustadt och Sauerbrunn - under mellankrigstiden, men runt om finns de delar av den stora familjen som driver juvelerarfirman vidare i Stockholm och de familjemedlemmar som sprider sig över världen. Överhuvudtaget verkar det som om ingenting är omöjligt för någon - man kan ägna sig åt vad som helst och flytta vart som helst. Och så skriver de till varandra, mängder med brev och telegram som fortfarande finns i sommarvillan och förstås har varit ett fantastiskt material för författaren till den här boken, bortsett från att han ju har träffat många av de inblandade och har egna intryck att förmedla.

Den här blandningen av världshistoria, inte minst österrikisk, och personhistoria, inte minst relationen mellan Gunnar och hans far, gör det här till en både intressant och berörande bok. Den hamnar lite i samma genre som Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, där hon skriver om sin mor, som också föddes i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin och kastades runt i Europa innan hon kom till Sverige. Mellan de mer privata avsnitten lär man sig en hel del om tiden, åtminstone om man är så relativt okunnig om Österrike som jag var.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.

31. Jessica Schiefauer: Barnen som lekte i Hinternasswald

Riktigt vad som gör att den här novellen är placerad i Österrike kort efter andra världskriget förstod jag inte, för det är en ganska allmängiltig historia om två pojkar på sommarlov, en bofast och en som bor hos sin mormor eftersom hans mamma måste arbeta hela sommaren. Sedan kommer det med fler pojkar i intrigen, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det jag tyckte bäst om var nog vänskapen mellan de båda nioåringarna och inte så mycket intrigen.

För novellutmaningen passar den utmärkt in på nummer 38, en novell där (minst) en av personerna är ett barn.

154. Elfriede Jelinek: Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället

Jag blir inte klok på "detta absurda collage av drömprojektioner", som omslagsfliken kallar den här boken. Det är gissningsvis en satir över det moderna (i varje fall när boken kom ut i original 1972) konsumtions- och mediesamhället, men slår ganska ofta över i underhållningsvåld, som vore värdigt Tom och Jerry. Man kan tänka sig att det var mer chockerande när det var nytt; här spelar en såpopera en viktig roll, men nu hade det gissningsvis varit en dokusåpa. På slutet undrar jag nästan vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken.

Jelinek har väl inte framhållits som den mest tillgängliga av nobelpristagare. Men jämfört med föregående nummer i detta projekt är det här inte en svårläst bok, även om jag misstänker att jag inte förstår allt. Då får man ändå tampas med sådana egenheter som att versaler och bindestreck inte förekommer. Någon ungdomsbok, som undertiteln hävdar, är det ändå inte.