46. Einar Kárason: Öppet hav

Om man skriver en roman om en man som hamnar i vattnet när hans fartyg förliser, då kan man inte bara skriva om det ena simtaget efter det andra. Här är egentligen ganska korta bitar som handlar om hur mannen (genomgående kallad "vår vän") tar sig mot land. Det mesta handlar i stället om tillbakablickar på hans liv fram till dess, och lite utrymme ägnas också åt när han försöker muntra upp sig med att berätta roliga historier för sig själv. De flesta har man hört förr, tycker jag. Det är förstås en  gripande historia på sitt sätt, eftersom han har alldeles för långt till land för att rimligen kunna klara sig, vilket han också själv inser. Ändå blir den inte outhärdlig, men jag tror att det ganska korta formatet, drygt tre timmar, är ungefär vad det här materialet räcker till.

Måhända blir detta den sista radioföljetongen jag hör. Den här finns tillgänglig ett stycke in på 2025 för den intresserade, men det sänds sedan några veckor inte fler nya.

18. Mikael Berglund: Ovanjorden

När den här romanen börjar är huvudpersonen Oskar sommarvikarie på förskolan i Ammarnäs i fjällvärlden. Han går där under namnet "fröken Oskar", och det lämnar honom aldrig riktigt, fast det går lång tid innan romanen sätter punkt. Då har han haft anledning att vara från trakten i omgångar, men också att komma tillbaka i olika roller. Namnet blir på något sätt en symbol för att han är utomstående, fast han också på många sätt involveras, särskilt i en familj.

Redan den första sommaren kommer Oskar genom ett av barnen på förskolan, Jon-Erik, i kontakt med Eija, hans äldre syster. Hon är same och renskötare och väntar dessutom barn med en annan renskötare, Ailo, så det finns mycket som talar mot att det någonsin kan bli hon och Oskar. Historien om dem är det som bildar en röd tråd i romanen, men det som allra mest binder ihop den är skildringen av fjällvärlden under alla årstider. Det är inte ens renarna som är de mest framträdande djuren utan myggen, som letar sig in överallt under de månader de inar där. Men det beror nog också på att det är Oskars perspektiv vi får, och vad han än är så är han inte renskötare.

Själv har jag inte minsta relation till denna del av landet, och beskrivningen av myggplågan är verkligen inte säljande. Men det framgår här och var i periferin att det också passerar turister, vandrande eller skidande, och det verkar finnas årstider utan mygg också.

2. Jon Fosse: Morgon och kväll

Nobelpristagaren i litteratur blir traditionsenligt föremål för radioföljetong. Vi får väl se hur det går med det framöver, eftersom programmet ska läggas ner i april. Man kan kanske hoppas att specialinslagen – noveller och nobelpristagare – återkommer även därefter, men jag har inte sett något konkret om det.

Jon Fosse fick 2023 års pris "för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Den här kortromanen är alltså prosa, men jag är inte riktigt i stånd att identifiera det nyskapande eller osägbara, måste jag erkänna. Introduktionen av radions producent kan tolkas som "stäng inte av, det ska vara så här" – mer konkret handlar det om att Fosses stil är upprepande, nästan mässande. Det gäller i särskilt hög grad satser som "säger Johannes", "tänker Johannes" och andra i samma stil. Man kommer in i det efter ett tag, men riktigt nöjd med det blir jag inte.

Johannes, huvudpersonen, är en gammal fiskare någonstans vid norska kusten. Han förekommer i ett kort inledande avsnitt som handlar om den dag han föds, och i ett längre som handlar om en dag när han har hunnit bli gammal. Vad som har hänt däremellan får vi till oss i brottstycken, men en del förblir osagt, så vi får gissa, eller rentav släppa sådant som inte betyder något för den berättelse vi hör.

Det är som sagt upprepande och ibland onödigt omständligt, utan att jag förstår vitsen med det. Det tar en kvarts lyssning bara för att Johannes ska gå upp och bre en smörgås med messmör, och då har vi inte ens fått särskilt mycket tillbakablickande. (Ska man vara rättvis hinner han även laga kaffe och röka en cigarrett.) Kanske är det ändå ett drag som går att hantera bättre vid lyssning än läsning i pappersform; jag är rädd att jag hade gett upp den här boken om jag hade närmat mig den i den formen.

35. Pilar Quintana: Tiken

Den här kortromanen handlar inte alls bara om den hund som fått ge namn åt den, utan mest om hennes matte, en colombiansk kvinna som vi genom återblickar och nedslag får följa genom ganska många år. Hon lever tillsammans med en man som inte behandlar henne särskilt väl, och deras barnlöshet är ett tema som återkommer av och till. Att hon får ta hand om en hund blir på något sätt ett substitut för de barn de inte får, samtidigt som det förstås inte kan vara det fullt ut. Men den frågan sjunker undan efter hand, när andra historier, ofta från det förflutna, gör sig påminda. Det ska också sägas att det här utspelar sig i ett sammanhang där en hund inte har något större värde, och särskilt inte en tik som är sämre som vakthund och måste bevakas när hon löper.

Radioföljetongen kan ibland fungera så att man får ögonen (öronen?) på böcker som man annars inte hade hittat. Så är det för min del med den här - colombianska kortromaner läser jag i stort sett aldrig. Men den är absolut hörvärd och tankeväckande genom att ge en inblick i ett sammanhang som vi annars sällan möter.

32. Dorthe Nors: Blicken, pilen, filen

Just nu går den här radioföljetongen i tablåradio, men man kan som vanligt lyssna på hela när det passar en själv. Det tycker jag alla ska göra, för det här var riktigt bra på flera plan.

Det handlar om Sonja som bor i Köpenhamn och håller på att ta körkort, som titeln antyder. Hon är ängslig och konflikträdd, inga bra egenskaper om man ska lära sig köra bil i huvudstadstrafik med en körlärare som har bestämda åsikter och gärna yppar dem. Därför har hon en tendens att fly in i sina tankar, som möjligen inte är mer galna än många andras, men som formuleras på ett drastiskt och åtminstone ibland smågalet sätt. Hon växte upp på västra Jylland, och det återkommer hon ofta till, så att vi med tiden får en bakgrundshistoria, om än inte förklaringar till allt. Nu är hon översättare, som det verkar i huvudsak av en författare, svensken Gösta Svensson som bor på Gotland och skriver deckare där kvinnor lemlästas. Det är mycket träffsäkert, liksom en hel del annat i romanen.

Man har alltså mycket roligt när man lyssnar, och till det bidrar inläsningen av Pia Johansson. Den som har någon relation till Danmark och dansk kultur, som TV-serien Matador, showgruppen Linie 3 eller de folkekomedier som i många bar upp den danska filmindustrin, får bonusskojigheter, men jag är övertygad om att många andra också kan roas.

29. Sayaka Murata: Hur mår fröken Furukura?

Keiko Furukura, oftast omnämnd bara med efternamnet, är en paradoxalt intressant huvudperson i den här kortromanen - paradoxalt, eftersom hon är så ointressant. Hon är sedan arton år timanställd i en närbutik, och detta engagerar henne förvånansvärt. Man kunde tänka sig att den som har en sådan tillvaro i så många år har anledningar till det, till exempel en engagerande fritid eller en privat situation som gör att man inte vill ha ett fast heltidsarbete. Men Furukura navigerar med nödlögner mellan arbetskamraternas och några gamla vänners undran - på jobbet säger hon att hennes föräldrar är gamla och sjuka och behöver hjälp, bland vännerna att hon själv är klen och inte klarar av ett vanligt jobb. Det håller inte riktigt, för i själva verket jobbar hon så mycket hon kan och får, i stort sett heltid, som det verkar.

Genom en del återblickar framgår det att hon har haft en barn- och ungdomstid utan särskilt många vänner. Den enda hon nu träffar regelbundet på egen hand är den yngre systern, och så blir hon inbjuden någon gång till umgänge med en grupp vänner. De undrar mest varför hon inte gifter sig eller skaffar ett riktigt jobb, två alternativ som verkar utesluta varandra helt även i det moderna japanska samhället. Hon är själv egentligen inte missnöjd med tillvaron, i så fall mest med dessa ideliga frågor. Närbutiken är hennes värld, och hon är den ideala anställda där, som aldrig ifrågasätter målen, alltid följer rutinerna, och gärna tar extra pass när någon annan timanställd har fått förhinder. Där fungerar det med hennes sätt att lära sig hur man uppträder - man härmar andra. Det gör också att hon under de arton åren har utvecklats lite ändå, beroende på vem hon har arbetat med och hur de har uppträtt.

Mina förväntningar på den här radioföljetongen var helt obefintliga. Jag kände inte till författaren - som förresten själv har arbetat i närbutik - och Japan har jag heller inte någon särskilt stark relation till. Men det är faktiskt en oväntat intressant historia, inte utan humor, fast Furukura förstås inte har minsta tillstymmelse till humor själv. Lagom lång är den också, tre och en halv timme ungefär.

60. Albert Camus: Främlingen

Om man inte vet något annat om den här romanen så brukar man ändå känna till att den har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Och gladare än så blir det sällan. Huvudpersonen Meursault, en fransman med oklart kontorsarbete i det franskstyrda Algeriet, begraver sin mor, träffar en kvinna, går på bio med henne (dagen efter begravningen - skandalöst!) och skjuter ihjäl en arab. Om någon inte vet hur det går i andra halvan av boken så stannar jag där.

Det finns säkert mycket att läsa om den här romanen, som nog var mer banbrytande när den kom 1942 än vad vi uppfattar den idag. Den här radioversionen är intressant inte minst på grund av det oengagerade tonfallet hos inläsaren Shanti Roney, som passar till Meursaults allmänt accepterande av vad som händer honom.

42. Charlotte Perkins Gilman: Den gula tapeten

När Radioföljetongen sänder noveller brukar det vara en per avsnitt, men den här krävde två. (SAOB definierar "radioföljetong" som "roman l. novell o. d. som uppläses i radio uppdelad i mindre avsnitt under en längre l. kortare tid", vilket väl borde betyda att detta är både en radionovell och en radioföljetong.)

Hur som helst, den är en klassiker, och jag hade aldrig hört talas om den förr. Den är ett exempel på tidig feministisk litteratur, och dessutom en skräckhistoria - och inte bara för dem som inte gillar feminism. Den nervklena huvudpersonen skriver dagbok, ett grepp som närmast inbjuder till att berättaren är opålitlig. Det är onekligen effektivt, även om jag tror att en nutida läsare ser vart det hela bär hän på ett sätt som kanske samtiden inte gjorde.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv

Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

77. Rattawut Lapcharoensap: Sightseeing

Det svåraste med den här novellen är eventuellt att lära sig vad författaren heter. Men det är förstås en mycket etnocentrisk inställning, som bara visar att jag är ovan vid thailändska namn. Min viktigaste anledning att lyssna på den var egentligen att det är en berättelse om ett helt annat sammanhang än jag brukar läsa om, och att det är roligt att vidga sina vyer.

Det är alltså en lättlyssnad men alls inte lättviktig historia om en mor och en son som av vissa skäl reser till ett thailändskt semesterparadis från den del av Thailand där de annars bor. Resan är målet, heter det ibland, och det tycker jag är lite enfaldigt uttryckt, men här är det för en gångs skull på sin plats, eftersom det slutar innan de kommer fram (och det går bra att lyssna även om man vet det, så jag tror inte jag har förstört nöjet för någon med att berätta det).

För den pågående omgången av novellutmaningen passar den bra in på nummer 10, "en novell där någon reser med tåg".

288. Charles Dickens: En julsaga

Som ni ser har jag - som alltid i den tekniska framkanten - idag lärt mig att ta skärmdump på mobilen.

Den här inläsningen av Sven Wollter vill jag minnas att Sveriges Radio återpublicerar på hemsidan varje december, men jag har inte hört den innan. Själva historien är annars så känd att man kan veta ganska mycket om den utan att själv ha läst den; den är bearbetad i mångfaldiga former och medier under de 175 år som har gått sedan den först publicerades. Inte minst är ju huvudpersonen, snåljåpen Ebenezer Scrooge, en inspiration till Joakim von Anka, i original Scrooge McDuck.

Särskilt skrämmande tycker jag inte att det är, trots att det är en spökhistoria med ganska många övernaturliga ingredienser - om man nu inte vill tolka spökerierna som Scrooges drömmar under julnatten. Han förs, som den bildade följaren av denna blogg säkert vet, med hjälp av tre andar till jular förr, nu och i framtiden, och på köpet lär han sig något om sig själv, och så vaknar han som en ny och bättre människa. Det här är det slags litteratur som det är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa. Men nu är det gjort, och den här formen var ett trevligt sätt att göra det på, för oss som klarar av att ha Sven Wollter i öronen.

258. Åke Hodell: Resan till Rom

Senaste radioföljetongen var en liten nätt sak i två avsnitt plus ett bonusavsnitt. De två avsnitten är ett utkast om när Åke Hodell, då ganska ung och okänd, följer med den lite äldre och betydligt mer kände Gunnar Ekelöf till Rom. Det maskeras som att Hodell får ett personligt resestipendium av Ekelöf, men när fru Ekelöf får ge sin version visar det sig att Hodell mest är med för att Ekelöf ska hålla sig rimligt nykter. Det går sådär.

För mig är behållningen den starka tidsfärg som den här skildringen har. Det går direkt sovvagn mellan Stockholm och Rom, som stannar ett par timmar på flera ställen, så man kan gå ut på stan i till exempel Basel eller Milano för att proviantera - både fast och flytande föda. Och så är Ekelöf klädd i gandhiskynke, som alltså inte är sådan klädsel Mahatma Gandhi hade, utan en ljus överrock. Det hör man inte så ofta nu.

Det tredje bonusavsnittet är ett samtal mellan producenten och inläsaren Helge Skoog, som båda arbetat med Åke Hodell, och det handlade efter min ringa smak lite för lite om just den här inläsningen. Min relation till Åke Hodell hittills har varit att han har varit alltför obegriplig för att jag ska ge mig på honom, men just det här var fullt tillgängligt.

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget

Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.

82. Ernest Hemingway: Den gamle och havet

Den här radioföljetongen var en gemensam angelägenhet med radions bokcirkel, som sedan ett tag har flyttat in i Lundströms bokradio. Nu verkar de ha kommit lite i otakt med varandra, för cirkelns andra och sista samtal sändes innan sista inlästa avsnittet har gått. Men det har också funnits specialavsnitt, avpassade precis efter de två sessionerna. Idén tycker jag är värd att upprepa, även om just den här boken kanske är lite svårpratad.

Det finns ju massor skrivet om både boken och författaren, så jag ska inte försöka komma med något originellt. Det är ändå något så ovanligt som en bok där författaren nöjer sig med att skriva hälften av vad andra författare hade skrivit om samma sak. Då blir det bara nio avsnitt i radio och mycket hanterligt format även för den som läser själv. Jag är nöjd med att kunna pricka av en hittills oläst nobelpristagare, om än inte kvinnlig.

66. Jeanette Winterson: Det finns annan frukt än apelsiner

I vintras inledde jag ett försök att lyssna på radioföljetong. Sedan har det inte riktigt varit någon sådan som har lockat, men den här lät lite intressant, tyckte jag, förutom att den var i relativt behändiga nitton avsnitt. Sista avsnittet sändes idag, och för min del är det nog nödvändigt att lyssna i nära anslutning till att det sänds, även om alla avsnitten ligger en månad efter att det sista har sänts. Skjuter jag på det är det risk att det inte blir av när det har hopats för många ohörda delar.

Det är på något sätt en självbiografisk roman; allra sist kommer ett nyskrivet förord där författaren diskuterar den eviga frågan om fiktion och självupplevt. Jeanette i boken växer upp adopterad av en närmast fanatisk kvinna, aktiv i en frikyrkoförsamling av det mer sektliknande slaget. Ett huvudtema är att Jeanette kastas ut hemifrån eftersom hon har förhållanden med kvinnor och inte män.

Trots ämnet och miljön förekommer det många roliga episoder och formuleringar. Miljön är egentligen helt absurd, och så länge Jeanette befinner sig i den och berättar ur barnets perspektiv, där allting är helt naturligt, är det roligast. Ulla Skoogs utmärkta uppläsning gör sitt till.

15. Vladimir Sorokin: Snöstormen

Det är premiär i den här bloggen för radioföljetong och faktiskt för litteraturkonsumtion genom lyssning överhuvudtaget. En målsättning för 2017 är att öva upp min förmåga att lyssna på litteratur; jag har ofta svårt att koncentrera mig på det, och beroende på situation kan jag antingen börja göra något annat, tänka på något annat eller somna. Nu tyckte jag det passade bra att försöka mig på den här ryska romanen som gick som radioföljetong i 19 avsnitt, varav det sista sändes igår, men som jag hörde idag. Praktiskt nog har man möjlighet att lyssna på avsnitten i sin egen takt, eftersom alla läggs ut på hemsidan när följetongen börjar (och de ligger kvar 30 dagar efter att sista avsnittet har sänts). Jag har alltså i stort sett hållit farten, och bara det är en framgång för min del. Vi får se om det blir fler auditiva inslag här framöver.

Mer än något annat är det här en ganska konstig historia med inslag av science fiction och surrealism. Det är också en berättelse av den där sorten där mesta tiden förspills på grund av diverse missöden, när de medverkande egentligen borde komma fram någonstans på grund av något viktigt. Här är det doktor Garin som ska resa till en avlägsen by med vaccin mot svartsoten från Bolivia (ja, ni ser hur realistiskt det verkar vara). Det är väldigt oklart vilken tid det utspelar sig i; för det mesta känns det som en gammaldags rysk roman, kanske vid slutet av 1800-talet, men sedan dyker det plötsligt upp en klockradio eller något annat. För att riktigt förstå tror jag att jag skulle behöva läsa en riktig analys av boken, och då är det tyvärr lite för avancerat för mig.