Anders de la Mottes starka sida i de här årstidsdeckarna, av vilka detta är den tredje, är miljöskapandet. Jag har tyckt det tidigare och tycker det fortfarande, men det är desto mer imponerande eftersom det faktiskt är nya miljöer i varje bok. De har det gemensamma att de finns i nordvästra Skåne, och den här gången finns en liten antydan om att de befinner sig i samma polisdistrikt. Men nu är det i skuggan av Hallandsåsen som det utspelar sig, i en mycket nedgången stugby vid en sjö, där det också finns ett slott. En hel del runt det påminner om Rössjöholm, men centralorten Vedarp är nog just så fiktiv som ingressen anger.
Stugbyn har i många år ägts av huvudpersonen Lauras faster Hedda, som nu har testamenterat den till Laura. Laura har varit där både sommar- och jullov under en stor del av sin uppväxt, men i nästan trettio år inte haft någon kontakt med Hedda eller Vedarp. Bakgrunden till det är en brand, där Laura skadades och en i hennes vänkrets dog. Nu kommer hon till Vedarp för att ordna med Heddas begravning och sälja stugbyn, är det tänkt. Så enkelt är det förstås inte, när hennes förflutna kommer i kapp.
Intrigen är som jag antydde inte lika stark som miljön - som i och för sig är mycket stark. Det har tydligtvis lagts en del omsorg på att plantera spår och lägga upp för överraskande vändningar, men kanske är problemet att den omsorgen märks alltför väl. Upplösningen är som i den förra boken sådan att jag inte kan bestämma mig för om den är genial eller galen. Personerna är däremot intressanta, vältecknade gestalter, och fastän de är ganska många fyller de alla sin funktion. Jag längtar inte ens efter en marialangsk personförteckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar