måndag 31 januari 2022

10. Ivar Ahlstedt: Sigge Flod & Co blir deckare



År 2022 blir inte året med omfattande läsprojekt. Men eftersom 2021 blev året då jag långt om länge lyckades komplettera en bokserie som haft en förarglig lucka kan det vara dags att ta sig för att också läsa den, inte bara samla på den. Tio böcker finns det, lagom för att läsa en i månaden med uppehåll i juli, och tid för julläsning av annat i december.

Sigge Flod blev aldrig så känd som en del andra pojkboksdetektiver, men jag minns de två böcker som jag är säker på att jag hade förr som riktigt bra. Och författaren är verkligen ingen amatör; Ivar Ahlstedt var den ene av de två författarna bakom pseudonymen Sivar Ahlrud, som skrev om Tvillingdetektiverna.

Den här första boken i serien etablerar en av de viktiga förutsättningarna. Det börjar nämligen med att Sigge fyller tolv, och i födelsedagspresent får han en pudelvalp. Den döps till Knatten och gör redan här en viktig insats som "deckarhund", även om han också på valpars vis har svårt med koncentrationen ibland. Bland det allra bästa är faktiskt beskrivningen av relationen mellan Sigge och Knatten, och hur mycket det betyder för Sigge att få en egen hund att ta hand om. Bakom "& Co" finns också Sigges kompis Röret, som egentligen heter Kurt. Han är smal men stark, kanske inte så snabbtänkt som Sigge, men alls inte bortkommen när det hettar till. 

Sigge tänker sig att bli journalist som sin pappa, som är redaktör på lokaltidningen - eller möjligen deckare. Han är mycket för att ta reda på hur det egentligen ligger till med "fakta", vilket idag kanske inte känns som en helt given läggning för en journalist. När han och Röret får åka ut till den senares sommarstuga några dagar i förväg kommer ändå denna inställning väl till pass, för det är något som inte är som det ska på ön. På slutet är det faktiskt spännande på riktigt, även om jag som vuxen läsare förstås inte tror att det ska sluta på annat sätt än att de som ska åka dit faktiskt åker dit.

Miljön är mest denna ö, som verkar ganska stor, om än bara bebyggd med den sommarstuga som Rörets pappa nyligen har köpt. Ett tag i början förekommer också hemstaden Eriksvik, som enligt vissa bedömare ska vara kalkerad på Västervik, där Ahlstedt tillbringade en del av sin uppväxt. Jag tycker det finns för lite detaljer för att man ska kunna vara säker på det efter bara den här boken, men det är i varje fall en kuststad vid Östersjön med tillhörande skärgård.

Inget motsäger att berättelsen utspelar sig i anslutning till att boken kom ut första gången 1957. (Det här är en nyutgåva från 1968.) Det talas om hembiträden, även om ingen av familjerna håller sig med något sådant, och som välartade pojkar säger de "farbror" till främmande herrar. Dagens tolvåringar skulle möjligen inte vara så lyriska över böckling som Sigge och Röret är, och de äter också med god aptit egenfiskad abborre. Och så finns det några ord som säkert var helt normala då, men som alldeles avgjort placerar boken i dåtid: sydfrukter, stadsfiskal och ottoman (möbeln, men i alla fall).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar