Det här är ett utmärkt exempel på hur en historia kan bli spännande, trots att det under en stor del av handlingen knappast händer något. Ändå är det alldeles klart för läsaren/lyssnaren att det kommer att hända något, om man bara väntar. Det går knappast att förklara hur författaren har gjort utan att också berätta hela historien, men en antydan kan vara:
George Brewster lyckas i sista minuten komma med ett tåg och hamnar mittemot en herre i en annars tom kupé. Det visar sig i deras samtal dels att tåget inte går den väg Brewster hade tänkt sig, dels att hans ressällskap har köpt en gammal teater i en stad som de kommer att stanna i relativt snart. Där skulle Brewster kunna hoppa av, följa med och titta på teatern och sedan ta ett annat tåg tillbaka och komma rätt. I de båda herrarnas samtal, först på tåget och sedan på teatern - med dess atmosfär av övergivenhet - blir det tydligt att det finns något i det förflutna som den nyblivne teaterägaren inte helt har släppt taget om. Det som skapar spänning är inte minst den smygande insikten om att han inte är alldeles normal, möjligen spritt galen.
Det här är alltså ingen deckarnovell i den meningen att det förekommer någon utredning av ett brott. Snarare är det den sortens historia som Roald Dahl hade kunnat skriva eller Alfred Hitchcock kunna göra film av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar