I den första delen av den här deckarserien var det påtagligt somrigt, men nu har det gått ett halvår och därför är det nu lika påtagligt vintrigt. Det förstärks av att halva historien utspelar sig i Dalarna, där man ju kan vara säkrare på snö än längre söderöver, och inte minst av julstämningen på det gästgiveri där den ena huvudpersonen tillbringar några veckor under julbordssäsongen. Huvudpersonerna är som tidigare de två (halv)systrarna Louise, i sjuttioårsåldern, och Lina, i fyrtioårsåldern. Det är Louise som är i Dalarna mesta tiden, i syfte att undersöka möjligheterna att etablera ett hotell i Sveriges redan hotelltätaste by. Lina sköter under tiden sin delikatessaffär på Söder i Stockholm, och på stunder som blir över försöker hon sig på privatdetektivbranschen, eftersom hon fortfarande tar hand om den post som kommer till hennes avlidne granne Börje, vars skomakeri var täckmantel för en detektivbyrå. Ni hör, det är inte en intrig som ska bedömas i första hand efter sin verklighetsförankring.
Linas utredning handlar om att få tag i en person som på åttiotalet låg inne på Långbro sjukhus, och det är ingen överraskning för den vane läsare att det spåret så småningom ska leda till Dalarna. Om inte annat ska systrarna få tillfälle att träffas. Vi läsare får också ta del av en något splittrad allvetande berättares iakttagelser av omgivningarna som stärker dessa aningar. Det hela kompliceras av ‒ eller om man ska uttrycka det som att det hela förvandlas till en deckare av ‒ att en ung man som är anställd som pianist på gästgiveriet dör i vad som först verkar vara en bilolycka, men ganska snart visar sig vara något annat. (Däremot förstår jag inte varför polisen så frikostigt berättar det för huvudvittnet Louise.)
Det bästa i hela den här röran är beskrivningarna av mat och dryck. Författaren är enligt uppgift själv sommelier, men jag är för dålig på vin för att kunna bedöma de delarna utöver att det är trovärdigt nog för mig. Däremot känner jag mig flera gånger direkt sugen på något ätbart när Louise (och så småningom alltså även Lina) beställer upp en ostbricka på rummet eller på annat sätt gör restaurangen rättvisa. Vad gäller deckardelen inser man rätt tidigt hur det hänger ihop, och att Louise och Lina inte gör det lika fort får ursäktas med att de inte har tillgång till den allvetande berättaren. De sköter sig ändå hyggligt, även om kanske polisen hade kunnat kopplas in något tidigare.
Som synes har jag svårt att bestämma mig för att vara odelat positiv eller negativ. Mycket är bra, tillräckligt bra för att jag ska lyssna färdigt och med viss nyfikenhet se fram en nästa del (det vore underligt om det inte kommer en sådan). En del annat, som att alla byggnader på landet kallas "lador", hade man önskat att författaren fick eller tog hjälp med. Men jag tror att det här konceptet kan klara sig ett tag till på att det finns ett antal platser i landet som systrarna kan få anledning att besöka, och att de faktiskt är sympatiska karaktärer som det känns trevligt att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar