Claire Keegan har hyllats för sina noveller och liknats vid Alice Munro. Det här får väl kallas för en långnovell eller möjligen kortroman med sina omkring åttio inte alltför välfyllda sidor, men den är i alla fall lång nog för att publiceras på egen hand här. (Den har också kommit ut tillsammans med en annan historia av ungefär samma längd inom gemensamma pärmar.)
Inte bara formatet är sparsmakat utan också stilen. Det handlar om en flicka som, av skäl hon inte är klar över, kommer till ett barnlöst par på landet, möjligen släktingar, möjligen vänner till hennes föräldrar. Där lämnas hon, och hennes pappa kör därifrån. Hon får ett rum att bo i, kläder att använda och skulle nog av en utomstående betraktare uppfattas som barn i familjen. Själv är hon alltså omedveten om vad hon gör där och varför hon inte får vara hos sina föräldrar och syskon.
Det här är en synnerligen skickligt berättad historia, där nästan ingenting händer, men ändå är det spännande. Det är på sätt och vis mer imponerande än när en författare använder alla effekter som finns för att skapa spänning. Huvudsaken är ändå inte hur det slutar, utan allt det som inte berättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar