Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).
Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.
Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.
Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".
Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.
