75. Jan Fridegård: Offerrök

Med den här boken är jag igenom trilogin som började med Trägudars land och fortsatte med Gryningsfolket. I allt väsentligt är det här egentligen en sammanhängande berättelse, som har delats upp i tre böcker. Även den här tredje delen fortsätter precis där den föregående slutade, och tematiken är densamma. Trälen Holme - som här är på bild på omslaget för första gången - kämpar för en bättre tillvaro för sig, sin hustru och dotter och för trälarna i allmänhet, även om han allt oftare tvivlar på det meningsfulla i det. Det fortsätter att råda fientlighet mellan de kristna och de asatroende, och även om många provar på den nya religionen är det också många av dem som faller tillbaka till de gamla gudarna när de verkligen känner behov av hjälp. Holme har inte mycket till övers för någondera tron.

Eftersom det är rätt mycket samma sak som tidigare känns det inte så nytt och fräscht. Det är helt habilt berättat, och eftersom man har varit med från början vill man veta hur det går för Holme, men det är alldeles lagom att det tar slut här.

33. Jan Fridegård: Gryningsfolket

Strax före jul läste vi i bokcirkeln Trägudars land, första delen i en trilogi, där detta är den andra. Historien fortsätter där den förra slutade och det handlar fortfarande om trälen Holme, som har rymt och blir smed i "staden", som av allt att döma ska vara Birka. Han blir utan att själv vilja det ledare för upproriska trälar, och hans kvinna Ausi slits mellan honom och sin kristendom. Det kommer nämligen ett par präster eller munkar för att omvända hedningarna, och i varje fall i början har de större lycka med sig än den ensamme "Främlingen", som medverkade i den första boken.

Det är i stor utsträckning en fortsättning på den första boken, med samma teman, samma personer och samma miljöer. Kanske man hade önskat sig att det något utvecklade sig åt något håll, men det är förstås ett högst medvetet val hos författaren att Holme är så fast i sin tillvaro, trots den starka viljan att få det annorlunda. När det går bra för honom ett tag vet man att det snart kommer att gå sämre. Nu är det alltså en del kvar i trilogin, och det känns ändå som om man måste följa med hela vägen för att se hur det går.

263. Jan Fridegård: Trägudars land

Historien om trälen Holme, hans kvinna Ausi och deras barn känns på en gång som en klassiker och som lite bortglömd. Inledningen är hur som helst en av de bättre jag har läst. Hövdingen bestämmer att deras barn ska sättas ut i skogen för att dö, men Holme vill annorlunda. Det utvecklar sig till en berättelse om både klass-, köns- och trosfrågor (för efter ett tag kommer en kristen missionär in i handlingen). Emellanåt är det också riktigt fina naturskildringar späckade med dofter och läten, som jag inbillar mig att dåtidens människor var mer observanta på - eller om det bara blev så eftersom de inte hade så många andra ljud omkring sig.

Min egen historia om den här boken är att den skulle läsas i årskurs åtta, men det blev aldrig vår tur med skolans klassuppsättning, och därför har jag läst den en gång på egen hand i vuxen ålder. Nu valde jag den när det var min tur i bokcirkeln, och baktanken med det är att fortsätta av bara farten med de två andra delarna i trilogin, Gryningsfolket och Offerrök.

Cirkelns intryck var blandade. Någon hade redan läst hela trilogin, någon annan tyckte det var förutsägbart.

Mitt exemplar är en gammal utgåva från FIB:s bokklubb (långt innan tidningen Folket i Bild hade sålts och blivit herrtidning, ska understrykas). Förutom att den är solblekt tycker jag det är ett riktigt snyggt pappband, som visar vilken omsorg som lades ner även på billighetsupplagor förr i världen: