192. Karin Boye: Dikter i urval. Volym II

Denna andra del med femton dikter till av Karin Boye - den första delen finns ombloggad här - koncentrerar sig på naturen och årets växlingar, ett tema som hon ju inte är ensam bland poeter att behandla. Men hon gör det förstås utmärkt på sitt lågmälda sätt, där inte ett ord är överflödigt. Särskilt effektfull är det här sammanhangets sammanförande av dikterna "Vinternatt" och "Sommardag" på samma uppslag. Den förstnämnda börjar "Gnistrande knarrande skare hård" och då är man med fyra ord där. Skickligt - man kan får komplex för mindre.

191. Karin Boye: Dikter i urval. Volym I

Novellix brukar inte ge ut poesi, men när det kommer en ask med Karin Boye är det svårt att låta bli, kan jag tänka mig. Hennes två mest kända dikter, "I rörelse" ("Den mätta dagen, den är aldrig störst.") och "Ja visst gör det ont"*, finns båda med här, men jag konstaterar att jag inte är säker på om jag har läst dem i sin helhet någon gång. Den senare består till min överraskning av tre strofer om åtta eller nio rader vardera, beroende på hur man väljer att räkna. Temat för det här urvalet om femton dikter verkar vara kärlek, och de är hämtade ur fem olika originalsamlingar utgivna under en period på över tjugo år.

* För min del är den tyvärr förstörd för all framtid genom radioprogrammet Plattetyder, som gjorde om den till "Visst gör det ont när koppar brister, varför skulle annars kaffet skrika, tjo faderittan lambo", om jag minns rätt.

183. Karin Boye: Samtal mellan nygifta

Novellix upphörde med möjligheten till prenumeration vid förra årsskiftet, och sedan har jag inte tagit något eget initiativ till att fortsätta vår relation. Men det var dumt, så nu har jag skaffat det som har kommit sedan dess. Jag planerar inte någon adventskalender här, men utgivningen sedan senast passar lagom till en novell - eller motsvarande - varje lördag och söndag fram till jul, så det kommer mera.

Huvudpersonerna i den här novellen har varit gifta bara några dagar. Men frågan är om det inte är någon annan som är den verklige huvudpersonen, nämligen hennes före detta. Det är förstås inte alldeles lyckat att de är tre i äktenskapet, som prinsessan Diana uttryckte det, redan så tidigt. Det är en mycket dialogtung berättelse, vilket kan vara svårt att få till, men den här författaren är förstås fullt kompetent att lösa den knuten.

170. Karin Boye: Ella gör sig fri

När den här novellen kom (i samlingen Ur funktion 1940) var den säkert betydligt mer kontroversiell än den framstår idag. Titelns Ella försörjer sin man Arvid, som är författare, även om det inte blir riktigt klart om han bara sitter och skriver eller om han faktiskt också har gett ut något. Särskilt tacksam är han i alla fall inte. Det skapar missämja, och det är den det hela handlar om. Jag skulle vilja säga till dem båda att de ska ta och skärpa sig.

58. Karin Boye: Kallocain

I motsats till vad det ser ut på bilden så heter boken inte "Kallocain Delfin", utan bara Kallocain. Det är namnet på en sanningsdrog, uppfunnen av kemisten Leo Kall, som är huvudperson i den här nu 75 år gamla framtidsskildringen. Framtidsskildringar är en svår genre, där balansen mellan trovärdighet och motiverad skillnad mot nutid ibland inte riktigt lyckas. Här förekommer förutom kallocainet ganska få uppfinningar, så känslan av framtid är ibland inte så påtaglig. Den kommer mest till uttryck när den totalitära Världsstaten gör sig påmind genom olika regleringar av var man får bo, vad man får jobba med, vart man får resa (nästan ingenstans) etc. Det framgår ingenstans precis när berättelsen tänks utspela sig, så vi kan fortfarande 2015 tänka oss att det handlar om framtiden. Ett och annat som 1940 måste ha känts tidlöst är ändå lite daterat, till exempel att staten använder hembiträden för att övervaka vad som händer i familjelivet. Bortsett från det känns ändå boken ovanligt modern. Jag blir också lite sugen på att se en miniserie på SVT:s Öppet arkiv, som jag inte hade en aning om tidigare, där Sven Wollter spelar Leo Kall.