125. Stig Dagerman: Tysk höst

För några veckor sedan var föremålet för Klassikern i P1 denna bok från 1947. Den innehåller elva artiklar som under vintern och våren 1946-47 varit publicerade i Expressen, samt ett par ytterligare texter som skrevs för bokversionen. (I den här nyutgåvan finns också ett förord av Elfriede Jelinek och en fyllig kommentardel av Hans Sandberg.)

Hösten som skildras är alltså 1946, och det Dagerman beskriver är ett antal tyska städer i "Väst-Tyskland", som det då hette, före bildandet av förbundsrepubliken och delandet av Tyskland i två stater. Han reser i de brittiska och amerikanska ockupationszonerna (inklusive Berlin) och det är förstås en ögonblicksbild av ett land som genomgått svåra prövningar. Han har framför allt blick för detaljer och enskilda människor, men kanske ligger det i sakens natur att det är sådana avsnitt som överlever bäst. När han skriver om de större samhällsfrågorna känns det mer daterat, men där har vi ju också facit på ett annat sätt.

86. Stig Dagerman: Snöblandat regn

Jag har ju puffat för Novellix tidigare, så det behöver jag inte göra varje gång jag läser något därifrån. Nu ska jag bara säga att deras noveller också är alldeles lagom långa för att passa min lunchläsning när jag tar en lite längre paus än bara att sleva i mig något i lunchrummet på jobbet.

Stig Dagerman har jag möjligen läst något av i skolan, men definitivt inte en hel bok på egen hand. Den här novellen gav viss mersmak, och hans författarskap är ju av sorgliga skäl begränsat i omfång. Här är det en familj som väntar på en (gammel)faster från Amerika, som ska komma hem efter tjugo år, en liten episod med stark närvaro berättad av brorsdottersonen som aldrig har träffat henne. Ännu en berättelse som gör sig utmärkt i det här ensamformatet.