140. Edgar Corvera: Jag heter Josefin nu

Årets sista nummer från Novellen i P1 visade sig vara en repris (eller, som termen lyder i radio, återutsändning) från i mars, när jag hörde den, tydligen utan större entusiasm. Titeln är som synes lätt justerad, men i övrigt tror jag det är samma historia.

Nu har konceptet med en radionovell varannan vecka hållit på en termin, och min samlade uppfattning är fortfarande avvaktande. Jag vill så gärna tycka om det här, men det är för många av novellerna som är för svåra i ljudformat. Det kräver mycket av lyssnaren när perspektiv och personer är vaga eller skiftande, och alltför ofta tappar jag bort mig. Och om man inför 2025 kunde få önska sig något som bara är underhållande och roligt?

Inför årsskiftet kommer här också årets samlade lässtatistik, som vanligt med jämförelse för de nu tolv år som den här bloggen har funnits. Det här har verkligen inte varit något toppår, men inte heller riktigt ett sådant bottenår som 2023.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140

 

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

139. Peter K. Andersson: Bödeln från Jerusalem

Privatdetektiven Urban Krook i Malmö är tillbaka i ett nytt fall med lika fantasieggande titel som de tidigare. Jerusalem i det här sammanhanget är några kvarter i östra delen av Malmös innerstad:

och den karta man får till hjälp är högst motiverad. Dels är det inte alldeles lätt att hänga med när Krook går på jakt i den trånga och vindlande gatorna, dels är det inte möjligt att titta på moderna kartor för att följa med. Kvarteren revs nämligen på sextio- och sjuttiotalen och ersattes till stor del med Caroli City.

Vid den tid den här boken utspelar sig är det ett nergånget område, om än kanske inte så förslummat som det sedan var (eller framställdes) när det skulle rivas. Folk bor i omoderna lägenheter i hus som rymmer inte bara bostäder utan också små verkstäder, butiker och näringsställen. Det har på den här begränsade ytan hittats inte mindre än tre döda kvinnor på kort tid, men det är inte det som gör att Krook får anledning att ta sig till den här delen av Malmö. Nej, han anlitas av en man som påstår sig vara bevakad, rentav förföljd, utan att han förstår varför eller av vem. Det förstår inte Krook heller förrän efter många turer och vändningar.

Det är inte bara jag som tänker på Jack the Ripper på grund av de tre upphittade döda kvinnorna och den ruffiga miljön. Även några av karaktärerna i berättelsen gör den kopplingen, men jag hade gärna sett att vi läsare hade fått känna oss smarta på egen hand.

Det är både spännande och välskrivet, inte bara vad gäller miljöerna. Även själva deckargåtan har kvaliteter som gör att den sticker ut i förhållande till mycket annat. Krook får jobba för sitt arvode, men lyckas också knyta ihop ett antal trådar som nog inte alla trodde hade med varandra att göra. Dessutom är hela intrigen en uppvisning i hur det kollektiva medvetandet kan ta överhanden (med god hjälp av pressen) och skapa något som inte finns, åtminstone inte i den formen.

På insidan av skyddsomslagets främre flik finns förresten det här:

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

137. Kristian Wedel: Risalamalta

För två år sedan publicerade Göteborgs-Posten den här novellen, som är lika bra som årets. På samma sätt rör den sig i välbekanta Göteborgsmiljöer och består av ett återberättande av något halvgammalt, den här gången från julen 1996. Författaren − eller i varje fall hans alter ego − och en kompis kommer över en låda begagnade böcker på ett antikvariat i Haga, men det är fler som är intresserade av lådan. De blir inbjudna av ett äldre par till en magnifik lägenhet med om möjligt ännu mer magnifika inventarier och får äta sju sorters kakor och så småningom också ris à la Malta. Rätten spelar på ett intressant sätt både huvudroll och biroll, men oavsett hur man väljer att tolka det kommer jag aldrig mer att kunna äta det utan att tänka på den här berättelsen. Nu hoppas jag bara att Kristian Wedel skriver fler noveller, gärna i bokform, för bättre än så här blir det knappast.

136. Kristian Wedel: Vintersmugglare

Många medier har ny julförfattare varje år, men GP verkar ha sin egen krönikör Kristian Wedel som återkommande julnovellist. Eftersom GP är nytt för mig har jag inte läst tidigare års; denna är från 2023. Det handlar om någon som lämnar Göteborg för Mollösund i Bohuslän i syfte att skriva. I stället kommer han i kontakt med Sonja och Barbro, pensionerade barnmorskor med extraknäcket att smuggla finwhisky från Skottland. Det är kul och kompetent i den lättsamma genren, men når inte riktigt samma höjder som årets novell.

135. Amanda Svensson: Solägget

Det förefaller som om huvudpersonen i den här novellen är dement, och det blir en utmaning för både författaren och läsaren. Författaren har säkert gjort ansträngningar för att på ett trovärdigt sätt visa hur en sådan person kan ha det, med tappade ord och tankegångar som inte når sitt mål. För läsaren blir det förstås en viss uppförsbacke att ta sig an en berättelse på de förutsättningarna. Ämnet är viktigt, och jag tror det är kompetent hanterat här, men jag hade önskat mig något mysigare.

134. Kristian Wedel: Fröken Mary

En del av de "specialskrivna" och "exklusiva" julnoveller som olika medier lockar med i dessa dagar känns mer som något författarna har haft i byrålådan och möjligen bearbetat en aning för att anknyta till årstiden och kunna sälja in bättre. Men så är det sannerligen inte med den här novellen ur Göteborgs-Posten av Kristian Wedel. Frågan är om detta inte är årets bästa novell alla kategorier för min del.

Den kan beskrivas som en skröna, utan att därmed vara alltför burlesk. Det handlar om en berättare, möjligen journalist, definitivt Göteborgsbaserad, som träffar på en man på Hotell Eggers' julbord. Nu återberättar journalisten vad han fick reda på vid det tillfället för ganska många år sedan, och själva historien, som handlar om ovanliga fossil, utspelar sig ett antal år dessförinnan. Fastän det händer ganska litet är det oerhört spännande. Formen med några lager av berättarnivåer är potentiellt svår, men jag tror den är ovanligt väl avpassad för det här sammanhanget. Åtminstone i skrivande stund är novellen tillgänglig framför betalväggen, och jag tycker att alla borde läsa den.

133. Ia Genberg: Farsans sista jul

Även om man har cancer och snart ska dö finns det vissa saker man inte ändrar på. Dit hör att vara tomte på julafton. Här finns inte ens längre några småbarn som motiverar tomtandet, men den dödssjuke "farsan", som till och med har hunnit få relativt stora barnbarn, biter ihop och byter om. Vad som händer sedan är något av ett mysterium, både för den anonyma berättaren och för oss läsare. Ibland är ett sådant slut frustrerande, men här fungerar det bättre än något annat hade gjort, tror jag.

132. Tony Samuelsson: En julberättelse

Högläsning på demensboende, kan det vara något? Ja, en gissning är att den som läser julnovell i DN också hör till den kategori som tycker att litteraturen har en funktion att fylla i olika situationer och vid olika tider i livet. Därmed uppskattar man säkert också det initiativ som huvudpersonen i den här berättelsen tar för att stimulera patienterna med Elsie Johansson, Torgny Lindgren med flera. Det undandrar sig min bedömning hur realistiskt det här scenariot faktiskt är, men det blir en novell som alldeles bestämt förmedlar kärlek till litteratur.

131. Pauline Olsson Ghoreishi: The nightmare before Christmas

Att julen inte är underbar för alla, det brukar framgå i de kulturella sammanhang där den skildras. Här påannonseras Sydsvenskans julnovell till och med som "feel bad-historia", vilket absolut visar sig stämma. Vad det är som får huvudpersonen att känna olust inför julen blir klart utsagt ganska långt mot slutet av historien, och kanske är det i lite för hög grad ett grepp som bara används för att få historien att fungera. För mig blir det här mer en uppvisning i berättarteknik än en berättelse.