Jag har läst och gillat Johan Theorins tidigare tre böcker, som utspelar sig på Öland, och där miljöer, väder och årstider är viktiga inslag runt historierna. I den här boken flyttar han till den fiktiva västkuststaden Valla, dit förskolläraren Jan kommer för att börja ett nytt arbete. (Förutom själva berättelsen tycker jag att skildringen av honom som ensam nyinflyttad i en främmande stad är mycket välskriven. Vad skulle man hitta på om man flyttade till en stad där man inte kände någon? Jan verkar i alla fall inte alls hänga på nätet.)
Sankta Psyko är öknamnet på stadens psykiatriska klinik Sankta Patricia, där tvångsvårdade brottslingar hålls inlåsta. Till kliniken hör en förskola där barn till dessa brottslingar går. Mellan förskolan och kliniken finns en underjordisk gång, så att barnen kan hälsa på sina föräldrar som ett led i rehabiliteringen. Till Jans arbetsuppgifter hör att ledsaga barnen genom gången på bestämda klockslag.
De starka sidorna från tidigare böcker kommer fram till exempel när Jan utforskar den underjordiska gången på andra tider och, förstås, så småningom tar sig in på sjukhuset. Det är klaustrofobiskt och obehagligt utan att det händer något varje sekund, men det kan ju hända något när som helst. (Jag kommer att tänka på källaren i tv-serien Riket som en liknande miljö.) Med väl avvägda mellanrum får vi också återblickar på Jans tidigare liv, som förklarar varför han har sökt sig just till Sankta Patricia.
Mindre starka sidor kommer fram i upplösningen som innehåller biljakt och slagsmål. Det tycker jag inte passar riktigt i en historia av den här sorten, men det kan ändå inte förta intrycket att detta är en spännande och väl berättad historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar