31. Orhan Pamuk: Den vita borgen

Jag har aldrig riktigt kommit igång med något nobelpristagarprojekt, men skulle jag göra det har jag alltså betat av Orhan Pamuk nu. Det är nog inget dumt val som första bok att läsa av honom, bara drygt 150 sidor, inte svårläst, men ändå med dimensioner som man inte upptäcker alldeles omedelbart.

Historien berättas av en ung italiensk adelsman som blir tagen som krigsfånge och hamnar som slav hos den turkiske sultanens hovastrolog Hodja. När de träffas första gången visar det sig att de är varandras dubbelgångare, men just det verkar inte till att börja med att betyda mycket. Hodja är vetenskapsman och uppfinnare, och eftersom berättaren är välutbildad sätts han i arbete och får assistera Hodja med att göra ritningar, skriva manuskript och annat. De arbetar tillsammans vid ett gemensamt skrivbord, och berättaren har nästan ingen annan tillvaro än den han får genom Hodja. Det ger en instängd känsla åt hela boken, som är så påtaglig att jag efter ett par kapitel insåg att jag för att inte fastna måste läsa lite fortare än jag egentligen vill. Berättelsen innehåller så mycket av anspelningar, upprepningar och paralleller att man drunknar om man försöker ha uppmärksamheten på det.

De båda männen knyts på olika sätt tätare och tätare samman och deras personligheter glider in i varandra på ett sätt som förstärker den tryckande stämningen. Så småningom börjar det bli svårt att hålla isär dem för oss och slutligen också för dem, som det verkar. Första gången jag lägger märke till en tidsangivelse har det gått elva år, och då tänker jag att det måste vara fel, för det var nyss vinter och det var den första vintern som nämndes, får jag för mig. Men det ger förstås perspektiv på hur upptagen berättaren är av sitt liv med Hodja, att åren bara går utan att hans tillvaro egentligen förändras.

Jag läste den här boken för att kunna agera diskussionspartner till en kollega som läser den för en kurs och hade en tolkning som hon ville testa på någon. Den går ut på att berättaren och Hodja egentligen är en och samma person. Jag hade alltså den tolkningen med mig in i läsandet, men kan ändå inte riktigt hålla med. De interagerar för mycket med varandra för att jag ska se det som naturligt - snarare tycker jag kanske att de står för två olika personlighetstyper som genom berättelsen närmar sig varandra, och där den fysiska likheten är en kontrast till skillnaderna i bakgrund och mentalitet.

Det här låter kanske som en jobbig bok som man mår dåligt av, och det vill jag inte att det ska verka som. Det är väldigt skickligt genomfört så att man som läsare får precis de känslor författaren låter berättaren ge en. Det skulle vara intressant att läsa om boken och då ta mer tid på sig, verkligen gå in i återkommande detaljer (kläder med många knappar - vad symboliserar det?), fundera över möjliga tolkningar och kanske läsa något som skrivits om boken (det har jag alltså inte gjort när jag skriver detta). Det är inte så vanligt att jag känner så precis när jag är klar med en bok, men det visar väl att detta är en värdig nobelpristagare.