lördag 9 januari 2016

6. Gunnar Ericsson: Hänt och timat i Svitjod


Gunnar Ericsson var riksdagsman för bondeförbundet (och bror till Astrid Lindgren). Han skrev också 18 satiriska årskrönikor utifrån premissen att årets händelser inträffat tusen år tidigare, under vikingatiden. Dessa har jag samlat på mig, som jag samlar på mig en del annat, nämligen för att det är roligast att ha kompletta serier av något.

Den här första behandlar såvitt jag förstår riksdagsåret 1955-56, då de stora politiska frågorna var avskaffandet av motboken och folkomröstningen om högertrafik. Det är alltså ett tag sedan, minst sagt, men det är inte alldeles omöjligt att följa med i händelserna. Till hjälp har man också en lista över ord och namn, så man förstår att grundkväde betyder partiprogram och överblotare ärkebiskop. Namnen är en sak för sig, och är det något som fortfarande är bekant om de här böckerna är det nog den uppfinningsrikedom som Ericsson hade när det gällde att döpa om de aktuella politikerna till något vikingaaktigt. Möjligen har han inte riktigt hunnit utveckla talangen till fullo i den här delen.

På titelbladet seglar ett vikingaskepp med nio herrar (de få kvinnliga politikerna får inga vikinganamn utan kallas bara "sköldmö"), tecknat av Ewert Karlsson, signaturen EWK, som också följde med i alla de 18 åren:


Från vänster är det riksdagsmannen Adolv Olsson i Gävle, här kallad Adolv Stämbaskälver (som en anspelning på Einar Tambaskälver), vice talmannen Martin Skoglund i Doverstorp, som dock inte förekommer i texten eller namnlistan det här året, jordbruksministern Sam Norup, här kallad Sam Digre, socialministern och tillträdande finansministern Gunnar Sträng, kallad Gunnar Hakfast, och, liggande, den avgående finansministern Per Edvin Sköld med vikinganamnet Edvin Guldhunger:


Främst i båten återfinns partiledarna för de fyra största partierna, Högerpartiets Jarl Hjalmarson ("Jarl Väderskutt", eftersom han redan på 50-talet använde flyg under valturnéerna; jfr också vingarna på hjälmen!), Folkpartiets Bertil Ohlin ("Bertel Pendelkråka", en elakhet angående partiets påstådda vinglighet och anspelning på Ottar Vendelkråka), Bondeförbundets Gunnar Hedlund ("Gunnar Milde") och statsminister Tage Erlander ("Tage Slingerskank"):


Den partiledare som inte fick vara med i båten finns på egen bild inne i boken, kommunisten Hilding Hagberg, kallade Hilding Röde:


Det är väl en smaksak om man tycker det här är vass satir eller inte. Själv tycker jag det är tydligt att regeringen, som var en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, kommer ganska lindrigt undan, och de som är värst utsatta är Folkpartiet: "Sålunda härskade bland pendelkråkorna en mångfald åsikter och de kunde hysa upp till tre, ja på senare tid fyra meningar i varje fråga." Bertil Ohlin framställs som humorlös och högdragen, men det kanske han uppfattades som av enskilda riksdagsmän från andra partier.

Vi får väl se hur långt jag orkar i serien, för böckerna bli tjockare efter hand (den här var bara 64 sidor). Men det vore roligt att faktiskt ha läst allt från början till slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar