34. Gunnar Ericsson: Svitjods saga

Allra sista delen (av 18) i Gunnar Ericssons och EWK:s serie årskrönikor handlar om slutet av 1972 och större delen av 1973. Det innebär att KDS (i denna version uttytt som Kampflocken för Dygd och Sedlighet) väljer en ny partiledare, som här får namnet Alf Guldvände:

Liksom de övriga senare delarna tycker jag det går ganska mycket på tomgång, och nu reagerar jag också på att författarens egen partibakgrund (som centerpartist) är lite för tydlig. Det här blev sista boken, eftersom Gunnar Ericsson avled året efter, men frågan är hur länge till det hade gått att mjölka den här idén. Någon omläsning tror jag aldrig det blir för min del.

Det kom också en samlingsvolym året efter med titeln Svitjod i tiden, värd att uppmärksamma om inte annat för EWK:s omslagsteckning, som vimlar av undertext:

Varje parti representeras av sin aktuella partiledare samt en tidigare, som varit mest långvarig under de år krönikorna kom ut. För Moderaterna är det Gösta Bohman och Jarl Hjalmarson och för Folkpartiet Gunnar Helén och Bertil Ohlin:

För Centerpartiet är det Thorbjörn Fälldin, som tittar fram på den borgerliga sidan, medan hans företrädare Gunnar Hedlund föredrar att luta sig mot Socialdemokraterna, som han ju samregerade med på 50-talet när krönikorna började komma ut:

Socialdemokraternas i dubbel bemärkelse längste ledare Tage Erlander sticker upp ovanför de övriga, medan Olof Palme är mer medellång. Och till höger (men till vänster i deras eget perspektiv) finns dåvarande VPK:s, tidigare kommunistpartiets, CH Hermansson och Hilding Hagberg:

Gustaf VI Adolfs byst övervakar sonsonen Carl XVI Gustaf, nytillträdd alldeles på slutet av den period krönikorna omfattar:

Mot slutet av Svitjods saga beskrivs det lakoniskt som "Men före den dagen [valdagen 1973] gick Svitjods konung Gustaf Mångvis till Valhall, djupt sörjd och saknad av sitt folk."

26. Gunnar Ericsson: Råd och rön i Svitjod

Frågan är om man övertolkar titeln om man tänker sig att den förutom den givna betydelsen också syftar på "rådet", som är så regeringen omnämns, och "rön" som i "ett rö för vinden", syftande på oppositionen.

Det här är den sjuttonde delen i serien där Gunnar Ericsson skildrar svensk politik (och i dessa senare delar också ganska mycket annat som händer) som om det inträffade för tusen år sedan, illustrerat av EWK. Det betyder att det nu handlar om slutet av (1)971 och större delen av (1)972.

Jag har ju antytt mer än en gång att jag inte tycker att det är så roligt i den senare hälften av böckerna som det var i början. Den här är inget undantag. Lite extra tröttsamt tycker jag det återkommande temat aktuell forskning är, gärna med lite Ig Nobel-prisvarning över sig, och påfallande ofta med någon sorts sexuell anknytning. Det var kanske vågat när det var nytt, men nu är det inte så spännande.

Nästa bok är den sista, och då ska jag försöka samla mig till lite sammanfattande kommentarer.

22. Gunnar Ericsson: Men vad hände i Svitjod?

Nya partiledare i denna årskrönika (slutet av 1970 och större delen av 1971) är Gösta Svartblå (det vill säga Gösta Bohman) i Bromsarena (det vill säga Moderata samlingspartiet) och Thorbjörn Slitstarke (det vill säga Thorbjörn Fälldin) i Mittmannaflocken (det vill säga Centerpartiet). Det betyder att alla de fyra stora partierna har bytt partiledare i denna eller föregående bok. De två avgående syns överst till höger på EWK:s omslagsbild, Gunnar Hedlund på väg ut i skogen, som det stående skämtet har varit i flera tidigare krönikor, och Yngve Holmberg med krycka, väl symboliserande att han avsattes i omröstning på partistämma.

Gunnar Hedlunds avgång ger osökt tillfälle att studera hur EWK:s tecknarstil har utvecklats mellan första boken för femton år sedan och denna:



Något lite av förändringen står kanske Hedlunds egen åldersskillnad för, men inte allt. Och så har han någonstans på vägen bytt vikinganamn från Milde till Sluge.

En annan som inte blev omvald var överhövdingen i De Mångvilliges unghird (det vill säga ordföranden i Folkpartiets ungdomsförbund) Per Trotsvänstre (det vill säga Per Gahrton). Med en rösts övervikt valde man i stället "en ung kämpe vid namn Lars", och när man kollar och upptäcker att det var Lars Leijonborg känns det faktiskt som om krönikorna närmar sig nutid.

14. Gunnar Ericsson: Maktspelet i Svitjod

Slutet av 1969 och större delen av 1970 skildras i den här delen av Gunnar Ericssons svit om Svitjod, där händelserna tänks utspela sig tusen år tidigare. EWK har illustrerat som vanligt.

Nya partiledare för året är Olof Palme (till vänster på omslagsbilden) och Gunnar Helén (överst i mitten). Liksom i flera av de senaste delarna har jag svårt att identifiera humorn, utöver ett och annat av de namn de medverkande döps om till.

Bland politiker som varit aktiva fram i modern tid dyker i den här årgången upp den yngste riksdagsledamoten Anders Björck (här till höger), som enligt egen utsago vill bli partiledare och därför ges namnet Anders Lillprinse.

Dessutom förekommer prinsessan Christina och Ricky Bruch.

11. Gunnar Ericsson: Gnäll och gny i Svitjod

Denna fjortonde bok av Gunnar Ericsson med teckningar av EWK avhandlar slutet av 1968 och större delen av 1969, eller 968 och 969, om man accepterar fiktionens förutsättning att det hela utspelar sig på vikingatiden. Nu har det kommit så långt att det förekommer en och annan politiker som varit verksam intill närtid, till exempel de båda ungdomsförbundsordförandena Bosse Sidvördnad och Per Trotsvänstre:

Liksom i de senaste delarna har jag svårt att identifiera humorn, men jag tror ändå att jag ska försöka ta mig igenom de återstående fyra böckerna. Jag gissar att de vid det här laget hade fått en läsekrets, dominerad av typen "äldre släkting som det annars är svårt att köpa julklapp till".

4. Gunnar Ericsson: Det svänger i Svitjod

Efter en viss inledande entusiasm har jag haft svårt att engagera mig för att läsa de här årskrönikorna, där det roliga alltså går ut på att händelserna skildras som om de hände för tusen år sedan och att de medverkande får vikinganamn. Av de arton böcker som Gunnar Ericsson och tecknaren EWK gav ut har jag nu fem kvar, och dem har jag bestämt mig för att jag ska ta mig igenom, om inte annat så av kuriosaintresse. Men den här humorn har visat sig vara mer färskvara än jag trodde.

Året är nu 1967-68, och det handlar om valrörelsen och slutar med valet till andra kammaren (det sista, för övrigt) i september. Det visar sig, trots de borgerliga partiledarnas relativt samfällda ansträngningar:

sluta med socialdemokratisk seger.

I övrigt handlar det här och var om andra samhällsföreteelser, till exempel kårhusockupationen, anförd av Anders Glappkäft, och en ny bok av den redan då kända Alice Skrudkättja:

121. Gunnar Ericsson: Runda ord i Svitjod

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den här serien med politiska årskrönikor i vikingadräkt har tyvärr inte åldrats väl. På omslaget syns detta års tydligen mest minnesvärda händelse, när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Om man som jag är för ung för att ha varit med om det har man i alla fall hört om det. Som av en händelse har det också alldeles nu under min läsning hamnat i SVT:s Öppet arkiv. (Det utspelade sig annandag jul 1966, och den här delen omfattar senare delen av 1966 och större delen av 1967, så boken kunde vara klar till julhandeln, tänker man sig.)

I slutet av 1966 avgick regeringens enda kvinnliga statsråd, Ulla Lindström, eftersom hon inte fick så stort anslag till u-hjälp (som det hette då) som hon önskade sig. Hon hade då varit statsråd i tolv år, hela tiden som ensam kvinna och med ett blandat ansvarsområde omfattande familje-, konsument- och biståndsfrågor, vilket väl ansågs passande för en kvinna. När regeringen ombildades hade dock statsministern kommit på att det kunde vara praktiskt med två kvinnor, och de blev Alva Myrdal och Camilla Odhnoff (som så småningom blev den första kvinnliga landshövdingen):

Här anses det så roligt med ett nytt kvinnligt statsråd att hon anges få hand om "sybehörs- och falukorvsfrågor". Det kanske var roligt 1967, men det har som sagt inte åldrats väl.

Nu blir det mycket genusperspektiv den här gången, men jag har också fastnat för en refererad episod från första kammaren, när ingen av de valda talmännen var på plats. Då fick en kvinnlig ledamot som var ålderspresident leda förhandlingarna i en kvart, tills en (manlig) talman hade lokaliserats. Det omtalas på ett lite roat och överslätande sätt, men kvinnan i fråga anses inte viktig nog att nämnas med namn - eller den vikingatida pseudonym som de medverkande får. Jag är ändå ganska säker på att det gäller Högerpartiets Ebon Andersson.

Nu har jag sex böcker kvar av de arton som serien omfattar. Kan det möjligen få lite fart nu när de gamla partiledarna börjar avgå? (På omslaget syns i mitten Sven Wedén, ny för året som efterträdare till Bertil Ohlin i Folkpartiet.)

109. Gunnar Ericsson: Hell Svitjod, häll!

Efter några månaders paus har jag tagit nya tag med den här serien, som - som ni kanske minns - är satiriska årskrönikor om svensk politik, omplanterade i vikingamiljö, inte minst vad gäller namnen. Det här året är slutet av 1965 och större delen av 1966, då det var kommunalval och Tage Erlander i TV sade att det unga paret som vill ha en bostad får ställa sig i bostadskön. Det ledde till att de borgerliga partierna gick framåt och Socialdemokraterna bakåt, och chanserna till ett borgerligt maktövertagande i riksdagsvalet 1968 ansågs goda. Här mönstrar de borgerliga sina nya styrkor och Tage Slingerskank, som han kallas i det här sammanhanget sörjer de kämpar som gått till Valhall:

Humorn i det här är lite daterad, tycker jag nog. Roligast blir det när det inte direkt handlar om politik, utan om andra uppmärksammade nyheter. Det här året fastnade jag för den föga ihågkomne gigolon och skådespelaren Vincent Senise, här kallad Vincent Hanfnaske, och på sin tid uppmärksammad för sina uttalanden om hur han lurade rika kvinnor på pengar.

Bortglömd är väl också omslagsbildens sjätte partiledare, längst ner till vänster med gloria. Det är KDS-ledaren Birger Ekstedt som dricker vatten; övriga dricker sådant som anses passa med deras politiska inriktning.

80. Gunnar Ericsson: Vad sig i Svitjod tilldragit

Den här delen, den tionde av arton krönikor där svensk politik planteras om i vikingamiljö, behandlar slutet av 1964 och större delen av 1965 (eller 965 då). Det innebär att man får följa med bland annat när Gunnar Ordvispe (Heckscher) avsätts som högerledare och efterträds av Yngve Uppfärske (Holmberg). En episod handlar om hur SSU gratulerar kronprinsen till någon för mig oklar utmärkelse, och där känner man ju igen både prins och SSU-ordförande på EWK:s bilder:

De två nu nyligen avlidna partiledarna Thorbjörn Fälldin och CH Hermansson är också med. Fälldin åker ur riksdagen på hösten 1964, men har ändå namnet Thorbjörn Arvtage, eftersom han ses som tänkbar efterträdare till partiledaren Gunnar Hedlund. Hermansson har just blivit partiledare och går under namnet Giftrik Hårdröde, senare på grund av partiets reformer Halvröder. Jag har först i samband med minnesartiklarna i samband med hans bortgång förstått vad namnet syftar på. Någonstans stod det att han på sin tid var den förmögnaste av partiledarna - nota bene med tillämpning av den då rådande sambeskattningen av äkta par.

66. Gunnar Ericsson: Svitjod Svitjod fosterland

Den här delen av krönikesviten om Svitjod har hunnit till slutet av 1963 och det mesta av 1964, men författaren (och illustratören EWK) låter det som vanligt utspela sig tusen år tidigare på vikingatiden. På omslaget är det Nikita Chrusjtjov (= Rusjof den Yvige av Gårdarike) som besöker Sverige (= Svitjod). En åtminstone i efterhand viktig milstolpe här är att Olof Palme (= Olof Ettersöt) blir statsråd, här avbildad tillsammans med statsminister Tage Erlander (= Tage Slingerskank), bilden dock beskuren:

Utanför politiken var en bemärkt aktör den så kallade zigenarpredikanten Målle Lindberg (= Målle Hoppare):

Det är ont om populärkultur, men det gick inte att förbigå denna engelska popgrupp, här känd under namnet Svabbarna:

Och så var det två prinsessor som gifte sig, från vänster Désirée och Margaretha:

Av de entusiastiska recensionerna av tidigare års krönikor på baksidan förstår man att det här var uppskattad humor som av allt att döma också sålde bra. Jag har ju tidigare tyckt att det inte riktigt har hållit för tidens tand; om det är något som har gjort det är det snarast illustrationerna. Men jag kan tänka mig att det här var en utmärkt julklapp till en farbror i släkten som redan hade allt han behövde. Det känns inte som en lika självklar julklapp till en faster, av någon anledning, men varför får jag nog återkomma till.

60. Gunnar Ericsson: Synden i Svitjod

Den här serien har hunnit till 1962-63, eller 962-63, som den vikingaklädda svenska offentligheten placeras i. Omsättningen på politiker var inte så hög på den tiden, så man känner igen de flesta. Det är däremot första gången som De Förenade Landens Högste Verkställande Hövding är med. Han hette egentligen U Thant, men har här döpts om till O Faster (konstigt att man avhöll sig från att stava det O Fasther):

Annars är det mest svensk inrikespolitik och lite allmän kultur, bland annat Ria Vinkhand (TV-personligheten Ria Wägner). Jag vill gärna att det ska vara lite roligare än det är, men får återigen erkänna att tiden har gått hårt åt den här sortens humor.

56. Gunnar Ericsson: I gamla Svitjod åter

Efter lite paus sedan sist återupptar jag härmed serien om Svitjod, där Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson har klätt svensk politik i vikingadräkt (inklusive de behornade hjälmar som vikningarna väl aldrig hade, om jag har förstått faktoiderna rätt). Nu handlar det om 1961 och 1962 (det vill säga 961 och 962), när Högerpartiet bytte partiledare, något så ovanligt att det fick en helsida:

Den avgående Jarl Hjalmarson, här känd som Jarl Väderskutt, avtackas vederbörligen av från vänster tecknaren EWK och författaren. Annars verkar det ha varit ett mellanår i politiken, när statsministern (Tage Slingerskank) med hustru Aina badade i Röda havet:

25. Gunnar Ericsson: Nytt från gamla Svitjod

I den här sjätte boken i Gunnar Ericssons serie krönikor om svensk politik, omplanterad i vikingatid, skildras (1)960 och (1)961. Partiledarna (se omslaget ovan) är desamma som vanligt; uppifrån medsols syns Tage Slingerskank (Erlander), Jarl Väderskutt (Hjalmarson), Gunnar Sluge (Hedlund) och Bertel Pendelkråka (Bertil Ohlin). Kommunistledaren Hilding Sputnik (Hagberg) syns bara snett bakifrån på titeluppslaget:

där partiledarbytet i Högerpartiet förebådas - i texten förekommer det inte alls. Ett flera gånger återkommande tema är de borgerligas svårigheter att komma överens som opposition och hur varje parti tycker att det skulle gå utmärkt om bara de andra två kunde anpassa sig lite. Här syns de tre partiledarna i varsin fålla, tecknade av Ewert Karlsson, signaturen EWK:

Annars kvarstår mina intryck från tidigare år, att det här inte har åldrats med behag. Jag tänker nog ändå läsa alla 18 böckerna någon gång, men just nu tar jag en liten paus.

19. Gunnar Ericsson: Svitjod och dess hövdingar

Den här femte Svitjod-boken av Gunnar Ericsson och tecknaren EWK handlar om slutet av 1959 (förklätt till 959, Det Brinnande Året) och 1960 (förklätt till 960, Stora Skälvans År). Stora politiska händelser är ATP-omröstningen i riksdagen och valet till andra kammaren 1960. Det är illustrerat på omslaget med att de tre borgerliga partiledarna gråtande går bort från allstriden (=valet) och statsminister Tage Erlander ("Tage Slingerskank") sitter kvar. För första gången förekommer också Olof Palme, om än inte i text utan bara på bild:

Samhällshändelser utanför politiken som förekommer är de första kvinnliga prästerna och Ingemar Johanssons ("Ingemar Bankenos") vinst över Floyd Patterson ("Flöj Paturson").

Tyvärr har jag fortfarande intrycket att det här inte är så roligt som jag hade hoppats. Vi får se om jag orkar 13 böcker till. Men det är ändå ett litet jubileum, nämligen bok nummer 400 sedan jag började blogga nyåret 2013.

16. Gunnar Ericsson: Så var det i Svitjod

Den här gången skildrar Gunnar Ericsson och Ewert Karlsson (EWK) 1958, Dubbla Allstriders År, då det var nyval till andra kammaren på våren och kommunalval på hösten. Politiken domineras fortfarande av pensionsfrågan ("ålderstrygden"), men mer än tidigare år handlar det också om andra samhällsföreteelser. Därför figurerar till exempel knytnävskämpen Ingemar Bankenos och hans envig med Edrunk Hårdsöve, prinsessan Margaretha och hennes friare Robbe Harpolekare samt sångaren Tommy Rompknyck:

Nu efter fyra delar börjar jag undra om jag kommer att ta mig igenom alla arton, för det är inte så roligt som jag hade hoppats. Det får nog lyfta inom ett eller ett par år om jag ska orka fortsätta.

11. Gunnar Ericsson: Järtecken över Svitjod

Den här tredje Svitjod-boken av Gunnar Ericsson (med illustrerande karikatyrer i vikingastil av Ewert Karlsson, signaturen EWK) avhandlar Stora Hårstjärnans År 957 (i verkligheten 1957 med Arend-Rolands komet). Debuterar i denna bok gör berättaren Völse Skrönaglad, dock inte som genomgående krönikör, som han blir senare.

Det handlar mycket om "ålderstrygd" (pension) och den "tvångstrygd" (obligatorisk tjänstepension) som Socialdemokraterna vill införa. De borgerliga tävlar om att vara mest frivilliga i frågan, Folkpartiet och Högerpartiet med en gemensam linje och Bondeförbundet (nu omdöpt till Mittmannaflocken, det vill säga Centerpartiet) med en egen:



Annars är det ungefär som tidigare, mest tjuvnyp åt Folkpartiet, lite åt Högern och inte så mycket åt de andra. Kommunisterna verkar man kunna lämna nästan helt åt sidan här som i den riktiga politiken vid den här tiden.

En annan debutant för året är handelsministern Gunnar Lange under namnet Stormund Snyftegod. För en gångs skull berättas det också varför någon får sitt namn, den här gången för att Lange under en resa till Frankrike varit svårt förkyld och måst snyta sig hela tiden, vilket av fransmännen ("frankerna") tolkats som beroende på sinnesrörelse.