98. Mats Kempe: Jag minns aldrig mina drömmar

Den här lilla novellsamlingen, som jag fick rekommenderad och säkert inte hade hittat till på egen hand, visade sig vara riktigt bra. Det handlar om vanliga människor i vanliga situationer i nutid (eller i alla fall bokens nutid; den kom 1996), men är ibland spännande ändå. Ganska ofta är det ett samtal mellan två personer som inte riktigt når fram till varandra, och man förstår att det finns mycket mer att berätta om dem och deras relation än vad som faktiskt står på de få sidorna varje novell tar. Inte minst är det tydligt eftersom det så ofta slutar mitt i konversationen. Om det är fantasieggande eller frustrerande är nog en smaksak; jag drabbas av båda känslorna vid olika tillfällen.

97. Kylie Logan: Mayhem at the Orient Express

Upplägget för den här nu fyra år gamla deckaren tyckte jag var lovande. Agatha Christies Mordet på Orientexpressen, som titeln förstås anspelar på, har jag läst flera gånger, och den klassiska filmen har jag nog sett ännu fler gånger. Utgångspunkten här är att tre kvinnor döms att ha en bokcirkel ihop - som om det skulle vara ett straff, men det tycker i alla fall den lokale domaren att de är värda, för att de ska tvingas komma överens om något. De kompletteras med en fjärde samt en bibliotekarie, och så läser de alltså Mordet på Orientexpressen. I den här boken är "The Orient Express" dessutom en kinarestaurang, vars ägare hittas mördad när damerna kommer dit efter en cirkelträff.

Det hela är ju lite tramsigt, men blir tyvärr inte så roligt som jag hade hoppats. Kanske skulle det ha skruvats ytterligare lite till i stället för att huvudpersonen ska ha ett Förflutet i Storstaden, som hon förstås har flytt(at) från. Nu har hon påpassligt nog skaffat ett bed and breakfast-ställe, där det mesta utspelar sig. Det blir nämligen snöoväder, precis som i förlagan, och alla de misstänkta blir av med elektriciteten hemma, och flyttar därför in där tillsammans med bokcirkeldamerna och en polis (ja, jag sade ju att det var tramsigt). Det tar sin tid, men andra halvan av boken, när blinkningarna till förlagan kommer tätare ("It's almost like there are too many clues" säger huvudpersonen), tycker jag är bättre, och räddar upp det hela. Upplösningen är inte sämre än i många andra, mer seriöst syftande, pusseldeckare, och det visar sig - som så ofta - att det var något som man missade eller feltolkade, som annars hade lett en till rätt mördare.

Det utspelar sig på South Bass Island i Eriesjön, som är bildar gräns mellan USA och Kanada. Snöovädret gör praktiskt nog också att färjan ställs in, så ingen misstänkt kan ta sig från ön.

96. Toni Morrison: Paradise

Det här projektet med att läsa de fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur går verkligen inte på räls. Meningen var att det skulle bli en i månaden, men denna är med den planerade takten februari månads bok. Och både denna och den närmast föregående är relativt moderna författare, som jag trodde skulle vara något så när lätttillgängliga.

Boken består av åtta avsnitt, varav sju har kvinnonamn som titel, och varje avsnitt har alltså sitt eget perspektiv. Det gemensamma är staden Ruby, där det bor bara svarta. Historien utspelar sig under flera decennier med gott om tillbakablickar. Allt det här gör det svårt att hålla ordning på vem som är vem, eftersom det kommer en ny personuppsättning i varje avsnitt, som sedan så småningom kan visa sig delvis överlappa med dem vi har fått träffa tidigare. "Tidigare" kan dessutom vara senare i kronologin. Kanske finns det små tecken som man ska uppmärksamma för att förstå vem som är vem, men jag missar dem i så fall. Förmodligen skulle boken ha vunnit på att läsas mer koncentrerat än jag har gjort, men det har faktiskt varit något av en kamp att ta sig fram till slutet. Nu hoppas jag att åtminstone någon av de återstående pristagarna ska vara lite lättare.

95. Annelie Salminen och Ida Rosén Branzell: Modingarna och alfabetet

Det här ligger lite (faktiskt inte så lite) utanför min vanliga komfortzon, men jag köpte boken direkt av författaren förra veckan, utan att i det här sammanhanget gå i detalj om det.

Det är en alfabetsramsa i sju avsnitt med fyra bokstäver i varje. Den genren finns det fler exempel på, men det speciella med denna är att den är normmedveten och inte lär ut att "råttmor kokar te", som tydligen också förekommer. Nu har jag inte så stor erfarenhet av att läsa för barn i målgruppsålder, men jag tror att den kan gå hem med sina tydliga verser och teckningar.

94. Limerickmästare 2011

Det här är ett oplanerat spontanlån på resande fot (det är anledningen till att bakgrunden inte är samma bord som jag annars alltid fotograferar böckerna på). Såvitt jag förstår är det en samling från en tävling på webbplatsen 1av3.se (som verkar nedlagd), och det är blandad kvalitet på bidragen, som är ett 80-tal. Ganska många är tyvärr inte alls bra, men några är riktigt bra och hade förtjänat ett bättre sammanhang. Man får leva på dem. Det räcker inte att rimma på könsord, man måste ha en poäng också.

93. Jöns Hellsing: Händig man sökes

En mer eller mindre hemlös författare in spe från London ser sin chans att få skrivro genom att svara på en annons, där det sökes någon som mot logi och låg lön kan renovera en stuga på en skotsk egendom, ägd av en lord som tillbringar sin mesta tid i överhuset. Författaren kan förstås ingenting om hur man renoverar hus och för att ta sig dit stjäl han en bil (se omslaget). Till detta ska läggas lordens svenska fru, varmblodig men försummad, samt hennes lokala och lojala tjänsteflicka. Det går förstås som man kan gissa, och jag har ändå inte läst Lady Chatterleys älskare.

Det ångar på ganska bra (i bildlig och bokstavlig mening) och ett tag undrar jag om "charmigt feelgood-äventyr" (baksidestexten) är en omskrivning för "erotisk roman riktad till båda könen". Men sen händer det andra saker, som - om de hade fått bli huvudsaken - hade förvandlat det hela till en deckare. Tyvärr tappar boken då den eventuellt återstående trovärdigheten; polisens hantering av det som har hänt känns som hämtad från Maria Lang (som jag i och för sig gillar, men hon har väl aldrig hävdats vara procedurdeckardrottning).

Kanske är problemet att boken inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är tidvis för allvarlig för att vara feelgood, men den är för lättsam för att vara roman med seriösa anspråk och den är inte spännande nog för att vara deckare. Eftersom det är utlovat att det ska bli en trilogi hade det nog varit bättre om något av spåren hade fått stå över till en kommande del i serien. Då hade boken dessutom blivit lagom lång. (Jag har ju klagat förr på att moderna romaner är för långa. Den här är drygt 400 sidor och hade passat bättre på sådär 250, tycker jag.)

Någon anledning har författaren förmodligen haft att förlägga handlingen till 1985, men det blir inte mycket mer än några pliktskyldiga omnämnanden av Margaret Thatcher. Annars tycker jag att miljön på den skotska ön är det bästa. Det gör sitt till att det är höst; det börjar i augusti och slutar till jul.