lördag 22 juni 2019

131. Maria Lang: Ingen returbiljett


Det är något visst med tågdeckare, även om det här är ganska långt från Mordet på Orientexpressen. Tåget heter Mälardalen, och går från Stockholm till Örebro (en andra del av tåget fortsätter till Charlottenberg). Nästan allt utspelar sig i en halv förstaklassvagn, avdelningen för icke-rökare, och praktiskt med detta är att då kan Almi Graan medverka. Hon får med tiden alltfler likheter med Maria Lang själv; här äter hon till exempel hallonbåtar, som lär ha varit författarinnans favoritgodis även i verkligheten.

Det är Mälardalens sista dag på den här rutten, lördagen den 11 maj 1968, för natten till söndagen ska det genomföras ett tidtabellskifte, som såvitt jag har kunnat läsa mig till är helt i överensstämmelse med verkligheten. En bra sak med att tåget spelar så stor roll i intrigen är att det finns - och fanns - en detaljmedveten grupp av intresserade privatpersoner som har dokumenterat mycket genom åren, och som nu dessutom har flyttat ut sitt intresse på nätet. Man får visserligen en plan över kupén, så man kan följa med var folk sitter:


men man kan också leta upp vagntypen på nätet. Där finns lämpligt nog en interiörbild av precis den här sortens vagn, och stolen närmast till höger i bild är där mordoffret sitter när han blir strypt med sin egen livrem någonstans före Frövi, där liket upptäcks. Almi Graan sitter närmast fönstret till vänster. Tågen kallades paprikatåg, efter färgen, och den återkommer ett par gånger i beskrivningen även i texten.

Tågkupén är onekligen en tacksam miljö, där man kan sammanföra personer från olika håll i tillvaron:


och där det dessutom kan finnas rimliga chanser att hålla reda på när folk kommer och går. Det är med något halvsekels avstånd också en miljö med stark tidsfärg, där det finns en del av tåget som är avsedd för polletterat resgods, och servitrisen har tre flaggor på kavajslaget för att visa att hon talar engelska, tyska och franska. Ingetdera förekommer väl mellan Stockholm och Örebro numera, skulle jag tro.

För tre böcker sedan reflekterade jag över Langs stock character, den dialekttalande äldre halvsenile mannen, och här dyker han upp igen, i form av en farbror till Borghild Olsén: "- Dä är synn um Borghild. Hon va gla i'n." Har man varit med förr vet man hur mycket ett vittnesmål från ett sådant håll är värt.

Mittpartiet av historien, när passagerarna har spridits från tåget hem till sig, lider av ett sjunkande tempo när det ska redovisas en del bakgrund. Men på slutet blir det riktigt spännande igen, till och med en klassisk rekonstruktion av brottet. En fördel med att Mälardalen har lyfts ut ur tidtabellen är nämligen att man kan disponera tåget och åka samma väg igen i samma hastighet.

Eftersom Almi Graan är med får man på köpet också lite deckarhistoria. Hon har som tåglektyr med en nyutgåva av Palle Rosenkrantz' Hvad Skovsøen gemte, som räknas som Danmarks första deckare.

Mitt exemplar av det här årets Lang är en senare utgåva, som väl ska framstå som lite lyxig i konstläder och med guldtryck. Jag vet inte om jag tycker att den ambitionen håller riktigt. Den matchar inte motsvarande uppsättningar av Selma Lagerlöf i helt skinnband.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar