Maria Lang är inte känd för att ha liket färdigt på första sidan, som vissa deckarförfattare, men så här baktung har jag aldrig träffat på henne förr. Kommissarie Christer Wijk gör entré (per telefon) på sidan 132 (av 197) och liket kommer på sidan 163. Nu är det inte så illa att det bara är en transportsträcka fram till dess, för det står mycket tidigt klart att en ung dam är försvunnen, och det är tidvis ganska spännande när hennes syster reser i hennes fotspår i det litterära Värmland för att försöka ta reda på vad som har hänt.
Rolllistan är den här gången ovanligt kort; det är egentligen bara fem personer som är tänkbara mördare:
och ingen av dem är tyvärr någon personlighet att minnas. I periferin finns dessutom den langska arketypen "äldre, lätt senil man som talar dialekt och på ett tvetydigt sätt avslöjar något som någon annan hade velat hålla hemligt". Jag minns honom tydligast som Udda-Kalle i Rosor, kyssar och döden och Napoleon Lindvall i En främmande man.
Med tanke på att den försvunna har varit "småguide" på Mårbacka är det tätare än vanligt hos Lang med de litterära anspelningarna. Även Fröding, Geijer och Tegnér får vara med på varsitt respektive hörn. Det känns tyvärr som om hon helst hade velat skriva en annan bok, kanske den avhandling som Gert Berger (se ovan) är sysselsatt med, om barndomsmiljöernas betydelse för författarskap. Stundtals är det oerhört trångt för intrigen att göra sig gällande bland diktcitat och inredningsdetaljer. Att det ändå kan bli spännande är faktiskt en prestation; jag tycker inte alls att det är hennes sämsta bok hittills. Upplivad blir jag av att Jonas Ny (se ovan) jämförs med Stieg Trenters Harry Friberg.
Året för handlingen är som vanligt numera det år boken kom ut, alltså 1965.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar