lördag 15 augusti 2020

145. Anders de la Motte: Våroffer



Den här sista av Anders de la Mottes fyra deckare på temat årstiderna är nog den bästa vad gäller att skildra hur ett litet samhälle kan lägga locket på när något omvälvande har hänt. Temat har han använt tidigare, men här har verkligen alla inblandade hållhakar på varandra, inte mindre påtagliga efter de drygt trettio år som har gått sedan händelsen. Valborgsmässoafton 1986 dog en sextonårig flicka på ett spektakulärt sätt - hon hittades död i en domarring. Med sina egna ord i en efterlämnad dagbok var hon "en nymf i en lerpöl". Vare hur som helst med det - hennes familj hörde inte till samhällets stöttepelare, men det gjorde ett antal föräldrar till de barn som fanns närvarande ute i skogen i anslutning till det som hände.

En av pojkarna är nu gift med Thea, som får anses vara bokens huvudperson i nutid. Hon har stundom ett olyckligt drag av damsel in distress, men också ett förflutet som gör henne något skör. Hon är inte mycket att luta sig på för hennes man, som mest är upptagen med den restaurang han ska starta i slottet, numera stiftelseägt. Där återkommer en del av stöttepelarna i nutid. Thea gör vad hon kan för att reda ut vad som har hänt, fast ingen egentligen vill att hon gör det, och frågan är vad hon själv har att vinna på det.

Den sociala miljön är som sagt utmärkt beskriven här. Den geografiska är splittrad och består både av slottet och samhället med omnejd och en sumpmark, närmast obebodd, som jag har svårt att föreställa mig i den trakt där det förväntas utspela sig. Kanske är det därför som boken dras med ett antal transportsträckor i bokstavlig mening, för det var väldigt vad det åks fram och tillbaka och hit och dit, både 1986 och nu.

de la Motte lyckas ofta undvika polisklichéerna (dåligt kaffe, dålig mage, dåliga chefer) genom att polisen inte är särskilt involverad i hans böcker. Här är den det snarast mindre än tidigare, eftersom utredningen bedrivs av en privatperson. Det gör förstås sitt till att polisens allmänna närvaro på landsbygden numera är begränsad. Intrigen närmar sig faktiskt den gammaldags pusseldeckaren, och det tycker jag ju om. Att själv kunna inse hur det hänger ihop ska man kanske inte räkna med, men det är förhållandevis elegant på slutet när saker och ting får sin förklaring.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar