5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Sagans slut

Härmed går projektet med de återutgivna Åshöjdens BK-serierna från tidningen Buster i mål. Den som har läst dem tidigare ‒ eller läst böckerna ‒ vet att laget lyckas nå en kvalplats till allsvenskan genom att vinna sin division två-serie, ty detta utspelar sig på den tiden då seriesystemet var logiskt. Det finns fyra division två-serier och lagen möts i en kvalserie. Där är Åshöjdens BK ett enda mål från att gå till allsvenskan, kanske den mesta dramatik som den här långa klättringen från gärdsgårdsserierna bjuder på.

På vägen dit får spelarna stifta bekantskap med delvis nya världar:



Inte minst gäller det Benny, det från Småland värvade naturbarnet som frestas av ett proffskontrakt med Sporting Lissabon. (Där ligger serien nära sin egen nutid, eftersom det figurerar en agent vid namn Bosse Lentz ‒ se här för referens.)

Men Jorma, Edward och Benny återvänder förstås med jämna mellanrum till Elins kök, där förtäring aldrig saknas:



Trots dramatiken i det stora tycker jag att serien har blivit något upprepande i sina detaljer, men kanske är det en följd av jag nu inte har läst ett avsnitt i veckan (eller mer sällan, som det blev när tidningens utgivningstakt sjönk), utan i längre sjok. Men när det i nästan varje avsnitt ropas "Nu klämtar det" eller önskas att någon ska ha "propeller i ändan" eller häpnas över någon som "skjuter som en häst sparkar", då är det svårt att inte sitta och vänta på nästa gång.

Bäst i den här utgivningen, och allra mest så i den här delen, är extramaterialet. Här handlar det om verklighetens Åshöjden, samhället Åsljunga i norra Skåne. Det är väl ingen hemlighet att det stod som förebild när Max Lundgren skrev böckerna, men här får man mer bakgrund vad gäller ett antal karaktärer, inte minst den lokale pamp som blev Blåbärskungen och hans systerson, som stod modell för Edward. Det avsnittet kan man läsa separat på olika håll ‒ sök på författaren Erik Niva och "Åshöjden på riktigt".

151. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Everton nästa

Extramaterialet i den här tredje volymen med serien om Åshöjdens BK koncentrerar sig på TV-serien från åttiotalet. Där finns till exempel en intervju med Johan Hedenberg som spelade Edward, samt en parodi från Svenska MAD, under titeln Åtlöjdens Bonnklubb.

Själva serierna handlar om hur klubben går upp i division 2 - på den tiden det var näst högsta divisionen. Där går det ganska bra med tanke på att de är nykomlingar, men tränaren Bagarn känner av åren och gör sin sista match, den hundrade för Åshöjden.

Under vintern är laget på träningsläger i Tunisien, och sedan får Edward ett anbud från Everton om att spela några månader där. Han tackar ja på villkor att Jorma (hans halv- eller foster- eller styvbror - det är mer än lovligt rörigt) också får följa med. Riktigt varför begriper jag inte, för de har inte mycket gemensamt. Edward tillbringar för mycket tid på barer och med diverse kvinnor, Jorma läser, tar körkort och skriver brev hem.

Hemma handlar det förutom om fotbollen om den fritidsby som Edward håller på att bygga upp, och där Jorma också börjar arbeta som någon sorts reklamansvarig. Det går bra, tycks det, men ekonomin är tydligen inte som den ska. Jag undrar om inte Edward är den sorten som aldrig har behövt ta ekonomiskt ansvar, för det framgår att han bara behöver gå till Blåbärskungen (sin far-, eller fosterfar - rörigt, som sagt) och be om mer pengar.

Nu är det en del kvar att ta sig igenom, lite tunnare än den här. Men när det är gedigna volymer på bortåt femhundra sidor är det inte att tänka på att läsa vid läggdags.

66. Jenny Colgan: Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden

Av kursrelaterade skäl har jag hoppat över en mellanliggande del i den här serien, men det går så bra att hänga med i alla fall. När julen närmar sig är förstås ett bageri en alldeles särskilt tacksam miljö att placera sin feelgoodbok i, men jag tycker faktiskt att det kunde ha fått bli ännu lite juligare. Det tar sin tid innan det kommer loss, och det är en del trådar som inte är så tätt knutna till julandet, men så småningom får man - förstås - vad man har väntat på och önskat sig.

65. Jenny Colgan: Det lilla bageriet på strandpromenaden

Om man klarar av klichéerna är det här faktiskt ingen dålig bok alls. Huvudpersonen Polly lämnar Plymouth, ity hennes och sambon Chris företag har gått i konkurs (och Chris flyttar hem till mamma, emedan förhållandet ska ha en "paus"). Det enda Polly har råd att hyra är en lägenhet ovanpå ett gammalt bageri i Mount Polbearne, en ö som man kan nå bara vid lågvatten, om man inte tar båttaxi. Där finns en antagonist - som råkar vara kvinnan som äger huset och driver ett annat bageri på annan adress - och en rödblommig fiskare att bli småkär i. I en stuga med halmtak på fastlandet finns en charmig amerikansk biodlare att bli småkär i. Inget av förhållandena går på räls, och antagonisten antagoniserar, allt under det att vågorna slår in och höststormarna viner. Det är svårt att inte raljera - och det här är ju min egen blogg där jag gör som jag behagar - men det är som sagt ingen dålig bok. Allra sist finns det förstås några brödrecept att prova.

5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Edwards egen väg

Andra volymen i återutgivningen av Buster-serien om Åshöjdens BK låter skildringen svälla på både längden och bredden. Det är ett bra tag sedan jag läste böckerna som är seriens utgångspunkt, men det är tydligt att det finns med en del här som är nytt i och med detta medium.

Vad gäller fotbollen går det uppåt för laget, de avancerar till division 3, men hur det går där får man inte reda på i den här boken. Det är inte alldeles lätt för dem, fast de får förstärkning genom Anders Sjögren från Stockholm. Lagets stjärna Edward tvingas avstå från spel i ett par omgångar av olika skäl, som kanske inte måste avslöjas här. Det är förstås ett praktiskt sätt att få in lite dramatik.

Själv är jag mer intresserad av historien runt laget, det som handlar om byn Åshöjden. Konflikten mellan den inflyttade tränaren, numera motellägaren Bagarn Olsson och bygdens kapitalist Blåbärskungen tar sig nya uttryck. Men förutom att vara motståndare är de också beroende av varandra så att de inte kan låta konflikten övergå i brytning, inte ens när Bagarn utmanövreras som ordförande i klubben eller jobbarna på Blåbärskungens sågverk får för sig att gå med i facket och strejka.

För det mesta känns det som om det finns ett rejält genomarbetat manus bakom teckningarna, men det här med hejaramsor är inte Max Lundgrens bästa gren. Det är inte alltid de är så rytmiska som sådana bör, och ibland är det viss kalkonvarning:

4. Christoffer Holst: Söta, röda sommardrömmar

Christoffer Holst har kommit till deckargenren från feelgood-hållet, och det är rätt mycket sådana inslag i den här somriga skärgårdshistorien. Huvudpersonen Cilla har just blivit dumpad (check), köpt en kolonilott och fått en excentrisk granne (check) och kärar ner sig i någon hon egentligen borde hålla sig ifrån (check).  Det är en del som är förutsägbart i feelgood-delen, men det hör ju till den genren att inte vara alltför tänjande av gränserna. Deckardelen är däremot ganska obehaglig, åtminstone efter ett tag. Upplösningen av den har mer gemensamt med moderna svenska psykopatthrillers än med vad som annars brukar räknas som mysdeckare, där man helst ska samlas i biblioteket.

Cilla är i sin förutsägbarhet en person som det är lätt att ta till sig. Inte minst har man lätt att känna med henne när hon som nykomling ska hantera den påflugna grannen, en eftersatt kolonilott och ett mordfall, låt vara att hon inte är misstänkt. Miljön, den fiktiva Bullholmen, är till sin fördel tack vare årstiden, och där finns ett antal karaktärer som man kan tänka sig återkommer i de tre följande böckerna, som utspelar sig under andra årstider.

Den här serien har fått mycket uppmärksamhet för sitt gränsöverskridande. Jag tycker för min del att den lider något av att inte bestämma sig för vad den här. För att vara deckare är det ovanligt mycket mat och vin (författaren är sommelier och har svårt att inte visa det), för att vara feelgood är det förstås ovanligt mycket mord. Jag känner mig grinig som inte uppskattar det här, för det är verkligen helt oförargligt, men det landar inte väl hos mig.

173. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Kalabalik i lingonserien

Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK - som jag har läst, men först i vuxen ålder - blev både tecknad serie, publicerad i tidningen Buster, och TV-serie, som jag inte tror att jag såg när den kom på åttiotalet, utan först senare. Nu samlas serierna i tjocka volymer, som det planeras fyra av, om jag förstår det rätt, och man kan inte annat än säga att de är påkostade, med klotrygg och trådbindning. Men generationen som läste Buster har ju vuxit till sig och gjort karriär och kan ha råd att kosta på sig det här.

Historien är välkänd - den lilla fotbollsklubben i nordvästra Skåne som harvar i division 5 med spelare som sparkar motståndarna på benen och super till efter matcherna, men som år för år förvandlas till något annat och mer framgångsrikt. Det börjar med att den gamle landslagsspelaren Bagarn Olsson, som jag inte tror att man någonsin får ett förnamn på, tar över ett kafé i Åshöjden, börjar träna laget och dessutom blir ordförande:

(Det märks av priserna att det är ett tag sedan, men mer om det nedan.)

Centrala i lagbygget är de två tonåriga fosterbröderna Jorma och Edward Engmark, som oftast benämns styvbröder, den något mindre framträdande Björn Backe, och Hitte-Joel, som flyttar från sin destruktiva hemmiljö och in hos Bagarn, när han blir målvakt i laget:

Vid sidan av bollklubben har Bagarn också andra planer för ortens utveckling:

Hans samtalspartner på bilden ovan är Blåbärskungen, Edwards och Jormas fosterfar (samt Edwards farfar), som äger det mesta på orten, ber bordsbön och är ointresserad av fotboll, utom när han själv kan tjäna något på att det går bra för laget. Han är nog den mest intressanta karaktären i berättelsen, en närmast gåtfull man, som ingen kommer in på livet, allra minst fostersönerna. Att jag tycker så kan bero på att jag inte är så intresserad av fotboll, men även för oss finns det en historia som fängslar, nämligen den om samhällets utveckling och maktspelet däromkring.

Max Lundgrens böcker kom ut mellan 1967 och 1971, men utspelar sig tio eller femton år tidigare. Det framgår om inte annat av att Jorma, omkring femton år gammal när det börjar, är krigsbarn från Finland. (Den europaväg som byggs blev i verklighetens Åshöjden, Åsljunga, klar 1955. Det stämmer också med Max Lundgrens egen ålder när han som ung tillbringade somrarna där.) Serien började publiceras 1975, och i den är tidsmarkörerna mindre tydliga. Det är nog dåtid i förhållande till publiceringen, men kanske inte så avlägsen som i böckerna. Men så förekommer det spelare som heter Algot och Sjunne, och det gjorde det knappast efter femtiotalet.

Inte bara Åsljunga finns med lätt maskerat. Pojkarna cyklar till skolan i grannorten Örkelhöjden, och när laget spelar i femman möter de Stridsvig (Stidsvig), Vidinge (Kvidinge) och Brännby (Brunnby).

Till en början är jag inte så imponerad av Reijo Stävenborgs (då med efternamnet Piippo) teckningar, utan tycker att de är adekvata, men vare sig mer eller mindre. Sedan växer de, och framför allt är han bra på att med små medel teckna skillnaderna hos spelarna, utanför och på plan:



och allra mest rörelserna i bild:



vilket inte är så dumt i en serie som i varje fall på ytan handlar om fotboll. Under ytan handlar den om mycket annat.

5. Martin Olczak och Anna Sandler: Vålnader på Vasaskeppet

Det finns numera sexton böcker om Jack, och så länge håller jag nog inte ut. Men det är påfallande hur varje bok slutar så att man genast vill börja på nästa. Efter föregående del får nu Jack anledning att göra ett nattligt besök på Vasamuseet i jakten på sådant som kan hjälpa honom att hitta sina föräldrar. Det myllrar på ganska bra med dvärgar, en vätte, varulvar och så vålnaderna på fartyget.

4. Martin Olczak och Anna Sandler: Trolldom i Gamla Stan

Viss nyfikenhet fick mig att plocka på mig den här inledande delen i serien om Jack, som är tio år och efter att ha bott på ett otäckt barnhem kommer till Stockholm. Där träffar han sin moster Betty som hjälper honom att reda ut hans förflutna, som inte är olikt Harry Potters, utom att vi inte vet om hans föräldrar möjligen är i livet någonstans. Jack själv upptäcker av en slump sina övernaturliga krafter, och så blir det lite jagande fram och tillbaka i ett autentiskt Stockholm, inte minst på Gröna Lund. För målgruppen tror jag det här är riktigt spännande.

145. Anders de la Motte: Våroffer

Den här sista av Anders de la Mottes fyra deckare på temat årstiderna är nog den bästa vad gäller att skildra hur ett litet samhälle kan lägga locket på när något omvälvande har hänt. Temat har han använt tidigare, men här har verkligen alla inblandade hållhakar på varandra, inte mindre påtagliga efter de drygt trettio år som har gått sedan händelsen. Valborgsmässoafton 1986 dog en sextonårig flicka på ett spektakulärt sätt - hon hittades död i en domarring. Med sina egna ord i en efterlämnad dagbok var hon "en nymf i en lerpöl". Vare hur som helst med det - hennes familj hörde inte till samhällets stöttepelare, men det gjorde ett antal föräldrar till de barn som fanns närvarande ute i skogen i anslutning till det som hände.

En av pojkarna är nu gift med Thea, som får anses vara bokens huvudperson i nutid. Hon har stundom ett olyckligt drag av damsel in distress, men också ett förflutet som gör henne något skör. Hon är inte mycket att luta sig på för hennes man, som mest är upptagen med den restaurang han ska starta i slottet, numera stiftelseägt. Där återkommer en del av stöttepelarna i nutid. Thea gör vad hon kan för att reda ut vad som har hänt, fast ingen egentligen vill att hon gör det, och frågan är vad hon själv har att vinna på det.

Den sociala miljön är som sagt utmärkt beskriven här. Den geografiska är splittrad och består både av slottet och samhället med omnejd och en sumpmark, närmast obebodd, som jag har svårt att föreställa mig i den trakt där det förväntas utspela sig. Kanske är det därför som boken dras med ett antal transportsträckor i bokstavlig mening, för det var väldigt vad det åks fram och tillbaka och hit och dit, både 1986 och nu.

de la Motte lyckas ofta undvika polisklichéerna (dåligt kaffe, dålig mage, dåliga chefer) genom att polisen inte är särskilt involverad i hans böcker. Här är den det snarast mindre än tidigare, eftersom utredningen bedrivs av en privatperson. Det gör förstås sitt till att polisens allmänna närvaro på landsbygden numera är begränsad. Intrigen närmar sig faktiskt den gammaldags pusseldeckaren, och det tycker jag ju om. Att själv kunna inse hur det hänger ihop ska man kanske inte räkna med, men det är förhållandevis elegant på slutet när saker och ting får sin förklaring.

134. Anders de la Motte: Vintereld

Anders de la Mottes starka sida i de här årstidsdeckarna, av vilka detta är den tredje, är miljöskapandet. Jag har tyckt det tidigare och tycker det fortfarande, men det är desto mer imponerande eftersom det faktiskt är nya miljöer i varje bok. De har det gemensamma att de finns i nordvästra Skåne, och den här gången finns en liten antydan om att de befinner sig i samma polisdistrikt. Men nu är det i skuggan av Hallandsåsen som det utspelar sig, i en mycket nedgången stugby vid en sjö, där det också finns ett slott. En hel del runt det påminner om Rössjöholm, men centralorten Vedarp är nog just så fiktiv som ingressen anger.

Stugbyn har i många år ägts av huvudpersonen Lauras faster Hedda, som nu har testamenterat den till Laura. Laura har varit där både sommar- och jullov under en stor del av sin uppväxt, men i nästan trettio år inte haft någon kontakt med Hedda eller Vedarp. Bakgrunden till det är en brand, där Laura skadades och en i hennes vänkrets dog. Nu kommer hon till Vedarp för att ordna med Heddas begravning och sälja stugbyn, är det tänkt. Så enkelt är det förstås inte, när hennes förflutna kommer i kapp.

Intrigen är som jag antydde inte lika stark som miljön - som i och för sig är mycket stark. Det har tydligtvis lagts en del omsorg på att plantera spår och lägga upp för överraskande vändningar, men kanske är problemet att den omsorgen märks alltför väl. Upplösningen är som i den förra boken sådan att jag inte kan bestämma mig för om den är genial eller galen. Personerna är däremot intressanta, vältecknade gestalter, och fastän de är ganska många fyller de alla sin funktion. Jag längtar inte ens efter en marialangsk personförteckning.

94. Anders de la Motte: Höstdåd

Av oklar anledning kom jag inte vidare i den här serien om fyra deckare, var och en om en årstid, efter att jag läste den första som sommarföljetong för snart fyra år sedan. Men nu har det varit mycket uppmärksamhet i anslutning till att den sista har kommit ut, och då tog jag mig för att lyssna på den här, som alltså är nummer två. Egentligen tror jag inte det spelar någon roll vilken ordning man tar dem i, för det är nya personer och fristående intrig i var och en.

Det gemensamma är i stället trakten de utspelar sig i. Det är nordvästra Skåne, på och omkring Söderåsen, men i fiktiva samhällen. Den här gången heter de Nedanås och Mörkaby, och man känner igen dem på det generiska sätt som Anders de la Motte är imponerande skicklig att förmedla. Där finns kommunalrådet som oförtrutet arbetar för sin ort och för att fjärrtågen ska stanna igen, där finns en dominerande industri som behöver ytterligare mark för att kunna fortsätta sin verksamhet och där finns en lokalpolis som är en integrerad del av samhället.

Lokalpolisen får dessutom en ny chef, Anna Vesper från Stockholm, en erfaren mordutredare som egentligen är överkvalificerad för att hamna i en liten sömnig ort där brottsligheten mest består av misshandel och bilstölder. Men hon har sina egna anledningar att flytta tillsammans med tonårsdottern Agnes och terriern Milo. Naturligtvis går det inte alldeles smärtfritt för henne att bli chef på ett nytt ställe - det krävs ju något för att det ska bli en intressant historia att berätta.

För tjugosju år sedan dog en ung man i ett stenbrott i närheten av Nedanås, och även om fallet ansågs vara en olycka har det fortsatt att hemsöka hans familj och de vänner som var där när det hände. Nu finns det dessutom tecken på att någon vet mer än vad som har kommit fram tidigare. Och så har man en ny polis som gärna vill visa sig nyttig.

Det upplägget har man ju läst förr - något ouppklarat i dåtid som påverkar nutiden så att det börjar hända saker. Det här är varken bättre eller sämre än de flesta sådana moderna deckare i det avseendet. Det som lyfter den är miljön med de höstgula bokskogarna och de smala skogsvägarna på åsen. Till sist blir det en upplösning som jag inte såg komma, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker den är usel eller lysande. Det får i alla fall en del saker att hänga ihop som jag hade avskrivit som bara miljöskapande.

71. Anders de la Motte: Slutet på sommaren

Att läsa följetong är ju något annat än att läsa bok, tycker jag, som helst läser i min egen takt. Nu körde Sydsvenskan Anders de la Mottes ännu inte utkomna Slutet på sommaren i 27 avsnitt under juli månad:

och det var något i beskrivningen och inledningen som drog in mig. Sedan har det rullat på, och enda nackdelen är att det är lite omständligt att bläddra tillbaka om man vill kolla något, särskilt när man som jag inte läser papperstidningen utan via bibliotekets tjänst Library Press Display (som jag kan rekommendera). Kanske hade jag velat läsa lite fortare ibland, men det är ju ett gott betyg åt själva boken.

Före den här bloggens tillkomst läste vi i bokcirkeln Anders de la Mottes debutbok [geim] som jag inte blev så oerhört förtjust i. Den här är bättre, även om den kanske inte är så oerhört originell i upplägget med att det är något oförklarligt i nutid och något ouppklarat i dåtid som hänger ihop på något sätt som vi från början inte känner till. Det dåtida är ett försvunnet barn, femårige Billy, och det nutida är hans syster, som i en sorgterapigrupp träffar på en ung man som vet alldeles för mycket om Billy för att det ska kännas riktigt bekvämt. Allra bäst tycker jag om skildringen av den lilla skånska orten där Billy försvann och hans pappa och bror bor kvar, men som hans syster har lämnat och mycket ogärna reser tillbaka till. Det är vindkraftverk och pizzeria och äldreboende som kryper på en utan att man märker det. Utan att vara spektakulärt var det helt OK som förströelseläsning på sommaren, tyckte jag.