81. Rui Tenreiro: Nedzus lyktor

Den här serieromanen handlar om något så ovanligt som två krabbtränare, det vill säga två byars främsta i konsten att träna kampkrabbor (som jag aldrig har hört om förr, och som möjligen är uppfunna för det här sammanhanget). Lyktorna fungerar bland annat som kommunikationsmedel mellan dem, men är det något som sticker ut här är det den fina användningen av ljus i förhållande till mörker i olika sammanhang:

Som synes är det bilderna som står i centrum, även om det finns mer text än rutorna ovan antyder. Intrigen är distanserat berättad på ett sätt som skapar viss mystik utöver vad som kommer av att så mycket händer under den mörka delen av dygnet.

Det här är en serieroman som verkligen utnyttjar konstformens särskilda möjligheter till berättande. Med det här inlägget går jag också i mål med månadens tema, inspirerat av bloggen Ugglan & Boken. Jag lovar inte att återkomma fler månader, men utesluter det inte heller.