Det här kan beskrivas som radiojournalisten Gunnar Bolins yrkesmemoarer, utan att för den delen vara heltäckande eller strikt kronologiska. I början får man ändå bakgrunden till att han blev det han blev och hamnade på radions kulturredaktion redan 1987, och det är tydligt att han inte har längtat efter att byta arbetsplats. Till det bidrar inte så lite att han har fått möjlighet att göra så många olika saker där. I den här framställningen förekommer inte minst hans bevakning av ett antal OS och hans år som reguljär utrikeskorrespondent i Berlin i början av 2000-talet. (En eloge inom parentes för att han inte en enda gång använder internglosan "korre", som journalister alltför ofta gör även i material som riktar sig till oss utanför.)
Boken blir en spegel av författarens karriär även på så sätt att den är brokig och blandad. Här möts högt och lågt, finkultur och vardagsbetraktelser, svenskt och utländskt. Hans tid som kulturkorrespondent med hela världen som bevakningsområde gör att filmfestivalen i Ouagadougou samsas med mindre exotiska resmål, och hans släktbakgrund i Centraleuropa gör att Österrike, inte minst Wien, återkommer i både väntade och oväntade sammanhang. Har man läst (eller som jag, hört) hans tidigare bok om släkten Bolin känner man igen inte minst hans något egensinnige far, men det är mycket lite av överlappning i själva innehållet. Här får man stifta bekantskap med "onkel Luigi", Ludwig Hoffenreich, som man kan googla på om man vill veta mer. Det är inte det enda jag har googlat, för övrigt.
Boken är också ett exempel på det som inte är så vanligt, nämligen att nästan vad som helst blir intressant om det berättas av någon som kan berätta och själv är intresserad av det. Han har ju mångårig vana vid att berätta, och det märks onekligen, men han lyckas få mig intresserad av OS, som jag annars är skäligen likgiltig inför, och av diverse kulturyttringar som jag inte hade minsta aning om att de ens fanns. Det vore förstås inte Gunnar Bolin om inte mat spelade en stor roll som kulturyttring (knödel!), och den som är trogen lyssnare av hans och Karsten Thurfjells uppesittarkvällar dagen före julafton får ett kapitel om det. Författaren läser själv, och det behöver nästan inte sägas att han gör det bättre än någon annan hade kunnat göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar