8. Annie Ernaux: Omständigheter

I Svenska Akademiens motivering till Annie Ernauxs nobelpris finns frasen "klinisk skärpa", och det kännetecknar onekligen den här kortromanen, där en abort är det centrala temat. Det utspelar sig på den tiden då det var olagligt med aborter i Frankrike, så den unga studenten Annie har inte möjlighet att få hjälp av den ordinarie vårdapparaten, utan går till en kvinna som bedriver någon slags mottagning för detta ändamål i en privat lägenhet. Det går förstås inte bra, och skildringen av det som händer därefter är klinisk, skarp - och svåruthärdlig att läsa, faktiskt.

Synpunkt 1: Kvinnan som tar emot oönskat gravida och ger dem vad som behövs för att de ska abortera kallas änglamakerska. För mig - och tillgängliga ordböcker - är det något annat, en kvinna som tar emot visserligen oönskade, men födda barn och genom vanvård låter dem dö.

Synpunkt 2: Boken är klassificerad som en roman, men såvitt jag förstår är huvudpersonen identisk med författaren, det berättas i jag-form och det som berättas har hänt. Törhända befinner vi oss i en tid av upplösning, men för mig blir det därmed inte en roman. (Troligen finns det kompetenta litteraturvetare som i detta nu forskar på denna fråga.)

Synpunkt 3: Det är inte alla nobelpristagare som passar alla läsare. Men nu kan jag bocka av Ernaux på listan.

7. Anna Jansson: Vinterstjärna

Tanterna i syjuntan blir oroliga när deras favoritperson i hemtjänsten försvinner, det är upplägget för den här kortdeckaren om Maria Wern vid Visbypolisen. Hon är med i ganska begränsad omfattning, för tanterna driver sin egen utredning och tillåts göra det på ett något förvånande sätt. En av dem är bilburen, vilket underlättar, även om hon bara kör i dagsljus. Det är ont om andra personer i intrigen, så det krävs inte så mycket slutledningsförmåga för att räkna ut vem som ligger bakom försvinnandet, helt enkelt eftersom det inte finns många att välja på.

Nu ska jag inte vara onödigt elak, för om man bedömer den här historien utifrån dess ambitioner är den inte oäven. Man ska inte förvänta sig djupa karaktärsskildringar eller målande miljöbeskrivningar på två timmar och tolv minuter. Möjligen kunde man då önska sig att det varade lite längre, så att något sådant kunde få plats.

6. Doreen Dugdale: They'll never find you now

Det är väl på gränsen om den här novellen motiverar ett blogginlägg, men principen brukar vara att det som på ett eller annat sätt är separat publicerat eller tillgängliggjort blir ett inlägg. Novellen kan man ta del av här, även om det är i scannad form. Möjligen är den rentav scannad från den engelskbok jag hade på högstadiet, för det var där jag läste den först.

Det handlar om en rånare, föga sympatisk, som behöver ligga lågt ett tag, eftersom han har blåst sina kumpaner på bytet. Praktiskt nog har han hittat en stuga där det bor en äldre dam som han våldgästar, men det går inte som planerat. Skrattar bäst som skrattar sist, skulle moralen kunna sammanfattas.

5. Andy Weir: The Egg

Den här novellen hittade jag till genom att den nämndes i Liza Marklunds Kallmyren, som jag avslutade igår. Den är så kort att man gärna kan läsa den själv här (den finns som synes på ett antal språk) i stället för att jag ska berätta alltför mycket om den. Det får räcka med att den är läsvärd och att författaren har hittat en originell ingång till det klassiska temat att någon just har dött och kommit till himlen (eller motsvarande).

4. Liza Marklund: Kallmyren

Första boken i den här serien var jag mycket positiv till, och jag uppskattar också den här. Men det måste ändå sägas att det är en mycket annorlunda historia än den förra, som hade den nutida glesbygdsdeckarens närmast universella kännetecken av ett brott i dåtid som har bäring på nutid. 

Det finns ett liknande element här, för polischefen i Stenträsk, Wiking Stormberg, får anledning att börja tänka på när hans hustru försvann vid en myr för trettio år sedan. Det finns nu tecken på att hon är i livet, eller i varje fall på att någon vill att han ska tro det. Något mystiskt är det också med Robotbasen, en av de stora arbetsplatserna, där också deras son Markus jobbar. När de här båda trådarna tar fart och dessutom närmar sig varandra blir det här snarast en spionthriller. Inget fel i det egentligen, men jag känner mig lite lurad när jag väntar mig en Norrlandsdeckare i stil med den förra.

Marklund kan sitt hantverk, att berätta en historia. Länge är det kvalitet och kompetens i stort och smått. Möjligen är jag lite kritisk mot att hon så gärna vill visa sin research - det kan bli tröttsamt efter ett tag. Och mer än lite kritisk är jag mot att upplösningen knappast beror på något som någon i utredningen gör, utan bara på att berättarperspektivet ändras, så vi får följa en annan person. Så det börjar bra, men eftersmaken blir tyvärr inte vad jag önskar mig.

3. Isabel Allende: Violeta

Violett är ju den innersta färgen i regnbågen, och följaktligen är detta vår bokcirkels sista bok på det temat. (Här är inte platsen att ge en utförlig redogörelse för det internat som också omramade diskussionen i helgen. Ett par år försenat firade vi att vi hade läst hundra böcker, men detta är nummer 114.)

Författaren var en ny bekantskap för mig, men flera i cirkeln hade läst henne tidigare (och jag har förstås hört om henne, så enormt obildad är jag trots allt inte). Kanske är det en fördom, men mitt intryck att hon skriver typiskt sydamerikanskt - episkt och refererande, inte särskilt mycket dialog. Det handlar om titelns Violeta som föds 1920 i Chile och ligger för döden 2020. Som av en händelse föds hon under pandemin spanska sjukan och berättar om sitt liv när en annan pandemi grasserar som värst. Däremellan lever hon ett liv som innehåller äktenskap, barn och barnbarn, sorger och glädjeämnen. Hon är osentimental när hon berättar, men allt har verkligen inte varit idyll. Hon har ändå någon sorts grundläggande värdighet och trygghet som gör att hon klarar av det mesta.

Vi i cirkeln hade ett positivt intryck, om än i lite olika grad. Genom Violets långa liv får man reda på mycket om Chiles historia, som vi på svenskars vanliga vis inte var så insatta i. Det är förhållandevis lättläst, men utan att bli ytligt eller banalt. Den historia som berättas av Violeta är hur som helst intressant.

2. Caroline Graham: Döden i förklädnad

Det kan vara en utmaning för moderna deckarförfattare att hitta på nya versioner av de gamla klassiska intrigelementen. Här handlar det om mord i slutet sällskap på en engelsk herrgård, och sådana har man ju läst om förr. Men detta är en sådan herrgård som inte längre är i grevlig - eller liknande - ägo, utan har fått ny användning. Den används nämligen av ett sällskap som kanske inte är en sekt, men i varje fall en religiös gemenskap. Sammanhanget är som gjort för att beskrivas med den underskruvade engelska ironi som är de här böckernas signum. När invånarna börjar tala om astralkroppar och erbjuder sig att kontakta Hilarion för att hjälpa kommissarie Barnaby med ledtrådar, då är det ofta mycket roligt. Barnaby har desto svårare att hålla sig för skratt.

Själva intrigen kommer något i skymundan för humorn och miljön (inklusive de färgstarka karaktärerna med sina lika färgstarka auror). Det är inte utan att den här boken hade kunnat vara några timmar kortare utan att förlora så mycket på det. Särskilt första tredjedelen är mer än lovligt långsam. Att jag fortsatte lyssna berodde på en stark fascination för hur författaren lyckas hantera ett allvetande berättarperspektiv i en pusseldeckare, där vi läsare inte förväntas ha tillgång till mördarens tankar. Nu är det svårare att avgöra sådant när man lyssnar än när man läser på papper, men jag tror faktiskt att hon klarar av den uppgiften utan att trampa fel. Det gör å andra sidan att det blir mångordigt, när ett antal olika personers perspektiv ska förmedlas.

Graham är också en hejare på att skriva underhållande karaktärer. Här är några verkliga pärlor, som den oerhört rike men också oerhört otrevlige man som besöker herrgården för att hans dotter har bosatt sig där. Hans förakt för tramserierna som det hålls på med där får en snarast att sympatisera med de boende, hur fnoskiga de än må vara. Likaså hade jag stort nöje av ett lustmord på hela journalistkåren i form av en besökande tabloidmänniska, vars like man inte sett sedan Rita Skeeter. Och invånarna är förstås i all sin vansinnighet också underhållande. Det gör att man kan förlåta en viss långrandighet.

1. Njals saga

På ett sätt är det inte svårt att ta sig igenom den här berättelsen, för det är en historia som berättas från början till slut utan särskilt mycket berättartekniska finesser. På ett annat sätt är det faktiskt svårt, för det är en enorm mängd människor som omnämns, varav inte alla är viktiga att minnas, och en mängd händelser som påminner mycket om varandra. Det är kanske en av de där böckerna som det är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa. Eftersom jag ska skriva en inlämningsuppgift om den avstår jag från att skriva alltför mycket här, i förhoppningen att hålla mina intryck fortsatt intressanta åtminstone för mig själv.

Det här inlägget är ett litet jubileum, eftersom det idag är tio år sedan bloggen såg dagens ljus. Sedan dess har jag läst så här mycket (inklusive dagens bok) i de kategorier jag brukar redovisa vid årets slut:

Böcker: 981

Serier: 207

Lyssnat (förutom singelnoveller): 261

Singelnoveller (både lästa och lyssnade): 655

och dagens inlägg är alltså nummer 2104.