53. Jöran Sahlgren: Glädjespridare

Ortnamnsforskningens nestor Jöran Sahlgren har här skrivit någon sorts memoarer, där han väljer att lyfta fram personer som han har träffat och som har spridit glädje. Det är alltså inte han själv som ska ses som glädjespridaren i sammanhanget.

Ett kapitel handlar om den stora tävling som Vecko-Journalen ordnade 1923 i anslutning till dåvarande kronprins Gustaf Adolfs giftermål med lady Louise Mountbatten. De tävlande skulle bilda så många ord som möjligt av bokstäverna i ordet kronprinsparet, och högsta vinsten var den svindlande summan av 10 000 kronor. (Tidningen fick så många nya prenumeranter genom jippot att de ändå gjorde vinst på det hela.) När tävlingssvaren kommit in insåg tidningen att de behövde sakkunnig hjälp för bedömningen, och för detta anlitades Sahlgren (och fick ett rätt generöst arvode). Han är kritisk till att ingen språkvetare vidtalades tidigare, så att tävlingsreglerna kunde utformas vettigare, och där måste man oreserverat hålla med honom. De tävlande fick inte räkna "krystade eller onaturliga ord", däremot "ortnamn, dopnamn och låneord". Det säger sig självt att det blir ett mastodontarbete att gå igenom 18 000 insända listor, av vilka den vinnande upptog över 100 000 ord. (Nu framgår att han inte arbetade så samvetsgrant, utan gjorde stickprov och koncentrerade sig på de möjliga vinnarna.) När den här boken skrevs på femtiotalet hade ingen dristat sig till en motsvarande tävling, och idag är det väl knappast någon idé, eftersom alla tävlande har samma tillgång till dator- och AI-hjälpmedel för att ta fram sina ordlistor.

Mest förekommande i övrigt bland glädjespridarna är Sigurd Agrell, som Sahlgren kände redan från deras gemensamma skoltid i Örebro. Sedan var de samtida i Uppsala ett antal år innan Agrell fick en lärartjänst, så småningom en professur, i Lund. Han blev källa till otaliga anekdoter, varav den här boken bara återberättar en liten del. En av dem hade jag inte hört förr, nämligen när Agrell klättrade upp på en av pelarna i Grand Hotels kafé och ropade: "Här ser ni en akademisk lärare."

Det här är en bok som fortfarande kan roa sin läsare, men den tål knappast att läsas i ett sträck, utan förslagsvis med ett kapitel om dagen.

143. Jonatan Pettersson: Vetenskapsteori i forskning om språk

För att den här bloggen ska fylla funktionen att dokumentera min läsning behöver det ibland dyka upp inlägg som detta, som handlar om litteratur som är mer brukstexter än något annat. Eftersom det handlar om kurslitteratur som är framtagen för ett särskilt sammanhang läses den knappast av andra än oss som går den aktuella kursen. Men nu finns den noterad, och man kan också notera att kompendiet i fråga fyller sin funktion.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

60. Lars Melin och Martin Melin: Språket − så funkar det. Om bokstäver, ord, grammatik och språkfel

Här är undertiteln närmast en innehållsförteckning på så sätt att den redovisar de fyra huvudavdelningar boken är indelad i. Det hela är hållet i en lättsamt kåserande ton, som det är en smaksak om man uppskattar eller inte. Själv tycker jag att den efter ett tag blir ett maner som görs till huvudsak framför innehållet. Men det är ingen tvekan om att författarna har koll på ämnet och har saker att säga om det.

36. Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap

Vid läsningen inser jag att det torde ha varit en tidigare upplaga av den här boken som lade grunden för mitt lingvistikintresse någon gång i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Nu har det hänt saker både med mig och lingvistiken sedan dess, och boken har alltså klarat det genom att komma ut i nya upplagor. Jag har läst mer lingvistik under tiden.

Det här är ändå en upplaga som har nästan ett kvartssekel på nacken, och det börjar märkas i faktauppgifterna, som är många och detaljerade. Det hade inte varit ur vägen med en uppdatering, även om man förstås kan söka upp sådant som antal talare på egen hand och på lättare sätt nu än när boken var ny. I övrigt fyller den fortfarande sin funktion som grundläggande introduktion till främst språktypologi men också världens språkfamiljer. Bäst är nog de avslutande övningsuppgifterna (samt en anmärkning i förbigående på tal om om gotiska, att Silverbibeln "finns på Uppsala universitetsbibliotek, ej hemlån").

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

112. Lars-Erik Edlund och Birgitta Hene: Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum

Det evigt pågående projektet att läsa ut halvlästa böcker (som ofta är halvlästa eftersom bara vissa kapitel stod på litteraturlistan för en kurs) avancerar långsamt, samtidigt som det fylls på med nytt halvläst i andra änden. Nu är i alla fall den här utläst, beroende på ett återlämningsdatum.

Det här är en förhållandevis lättsmält översikt över lånorden i svenskan. Det handlar både om historia, det vill säga varifrån vi har lånat under olika perioder, och teori, som exempelvis varför vi lånar och vad vi gör med de ord vi lånar. Den som vill fördjupa sig behöver nog söka sig vidare, men den här boken kan läsas av alla språkintresserade, även om man inte har den som kurslitteratur.

69. Metoder och principer i terminologiarbetet

Ibland hamnar det något i den här bloggen i det enda syftet att min läsning ska dokumenteras komplett. Så är det med den här skriften, vars innehåll framgår av titeln.

63. Sara Lövestam: Mitt hemliga språk

Målgruppen för den här boken är de inte så få barn och ungdomar som vill skapa sitt eget hemliga språk, antingen genom att skriva sitt eget språk med någon typ av kod eller chiffer, eller genom att verkligen skapa ett nytt språk. För att lyckas bra, enligt författarens uppfattning, behöver man veta lite om hur språk i världen fungerar. Det är huvudinnehållet här. Det märks att Sara Lövestam kan både språk och författande ‒ hon har ju skrivit populärt om språk för en vuxnare läsekrets också ‒ men kanske inte har ljud och fonetik som sin huvudfåra. Här och var gör hon misstaget att inte skilja på ljud och bokstäver, vilket hon inte är ensam om, men det går inte att komma ifrån att en del saker kan förklaras bättre om man är noga med det. Annars är det en trevlig bok, som jag tror att många kan uppskatta, inklusive de infogade övningarna, så att man hela tiden avancerar framåt med sitt eget språk.

37. Per Lagerholm: Språkvetenskapliga uppsatser

Titeln säger vad den här boken har för ambition, nämligen att ge uppsatsskrivande studenter i språkämnen det stöd som behövs, utöver vad handledare och undervisning kan stå för. Baksidestexten säger att det gäller "studenter som läser svenska, lingvistik eller främmande språk". Där måste jag nog tillfoga min uppfattning, att det handlar om en fallande skala, så att boken känns avgjort mer relevant för den som sysslar med svenska än med främmande språk. Det går nog att använda den även i sådana ämnen, men exempel och beskrivningar är i så stor utsträckning hämtade från svenskämnet att det nog krävs kompletterande material för att studenter i främmande språk ska få vad de behöver. Annars är det en gedigen genomgång, inte minst vad gäller olika förslag på ämnen och uppsatsidéer.

34. Olle Josephson: Uppsatsen. Handledning för uppsatsskribenter i svenska och nordiska språk

Det här hör till den kategori blogginlägg som kommer till mest för att få en fullständig dokumentation av min läsning. Den här lilla skriften har till syfte att vägleda den som skriver uppsats i svenska eller nordiska språk, och såvitt jag kan bedöma fyller den det väl. Den är koncis och tydlig och vågar ge handfasta råd i stället för att hamna i "å ena sidan, å andra sidan", vilket uppskattas.

15. Lars Munkhammar: Silverbibeln. Theoderiks bok

Det här är en bok som inte i första hand, faktiskt mycket lite, handlar om Silverbibelns gotiska text i språkligt hänseende. I stället står själva boken som föremål i centrum, och där är å andra sidan inte mycket osagt. Man får ta del av den miljö, 500-talets Ravenna, där den av allt att döma tillkom, och de olika teorier som finns om hur den så småningom hamnade i 1600-talets Prag, varifrån den kom som krigsbyte till Sverige. (Sedan tog den en tur till Nederländerna innan den återkom till Sverige och donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, där den fortfarande finns.)

Ett kapitel handlar om hur den ‒ eller i varje fall de delar som fanns utställda ‒ stals 1995, en händelse som jag faktiskt inte har något minne av överhuvudtaget, trots att den tydligen ska ha fyllt nyhetssändningar och tidningar. Delarna kunde efter någon månad hämtas i en förvaringsbox på Stockholms centralstation, vilket närmast känns som något hämtat ur en tafflig svensk TV-deckare.

Intressant och välillustrerat är det i alla fall, och jag tror att det är en bok som med behållning kan läsas av den som är mindre intresserad av själva gotiskan än jag.

175. Carl Ahlstrand: Maten i vårt språk

Det här är inte en bok gjord för sträckläsning, men intressant och läsvärd ändå. Undertiteln säger vad det handlar om - mat och dryck i ordspråk och talesätt, men också i alldeles vanligt språkbruk, ibland i form av metaforer. Ramarna är vida, men det gör att mycket kommer med. Dispositionen är tematisk, så det finns kapitel om kött, fisk, frukt och mycket annat. Vad jag kan bedöma är det kompetent och välskrivet, om än lite för ofta konstaterande att det inte går att hitta ursprung eller ålder för ett visst uttryck.

Det är dags att summera årets läsning, vilket som vanligt görs genom en tabell där tidigare års läsning finns med som jämförelse.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Det går inte att komma ifrån att 2023 inte har varit ett särskilt bra läsår - antalet lästa böcker är lägre än någon gång under den tid bloggen har funnits. Delvis beror det på att jag har läst annat, varav en hel del har varit sådant som inte ger avtryck här, nämligen kurslitteratur i form av vetenskapliga artiklar och kapitel i böcker. Därmed går jag också in i 2024 med ett rekordstort antal halvlästa böcker som jag hoppas få tillfälle att avsluta.

95. Torbjörn Nilsson och Patrik Svensson: Gotiska. Grammatik, text och ordförklaringar

Det har tagit sin tid att komma igenom den här läroboken i gotiska, men nu är det gjort. Den har sådär tjugofem år på nacken, men när den kom var det den första läroboken i gotiska på svenska sedan 1850. Bara det är ju något att utdela beröm för.

Den innehåller en textdel som består av de tre första kapitlen i Markusevangeliet, där man i transkription får följa med Johannes döparen i öknen och Jesus när han botar en lam och samlar ihop sina lärjungar, bland annat. Till det finns en kommentarsdel, som gör att man inte måste slå upp varje ord i en separat ordbok - fast ibland måste man ändå söka saker på annat håll - och en grammatikdel som täcker det grundläggande, men också i viss utsträckning utgår från vad som är relevant för just de här kapitlen. Ska jag vara kritisk mot något är det att grammatikdelen är lite snål med böjningsmönster ibland - man får själv bläddra mellan avdelningar och dra slutsatser utifrån ett paradigm om böjningen av något annat.

Det här ska inte skymma att det är en pedagogiskt upplagd introduktion för oss få som vill skaffa oss grundkunskaper i detta sedan länge utdöda språk. Numera finns det nätresurser av olika slag, men de utgår från engelska eller tyska, och det går inte att komma ifrån att det har sina fördelar att kunna komma åt ett främmande språk direkt från sitt modersmål.

84. Wulfila och den gotiska bibeln

Det här är egentligen en utställningskatalog med anledning av 1700-årsjubileet av den gotiske biskopen Wulfilas födelse år 311. Det innebär att den del av publikationen som innehåller texter som berättar om utställningsföremålen bitvis kan vara svår att ta till sig i efterhand. Huvuddelen är emellertid tre artiklar som genom sina olika perspektiv fungerar utmärkt både var för sig och som en gemensam introduktion till Wulfila, Silverbibeln och goterna. (Den är dessutom tvåspråkig, så allting finns även på engelska.)

Först skriver Anders Kaliff om folket goterna, enkannerligen vad sentida arkeologi kommit fram till om dem. De har varit föremål för forskningsintresse - och mindre seriöst intresse - i flera hundra år, men eftersom den äldsta huvudkällan har varit historieskrivaren Jordanes' verk, nedskrivet flera hundra år efter det han berättar om, är arkeologiska fynd nog så viktiga för att kasta ljus över goternas ursprung. Det som traditionellt har berättats, att de utvandrade från Skandinavien och via norra Polen tog sig söderut, är åtminstone fullt möjligt även med beaktande av vad arkeologerna nu vet.

Sedan skriver Lars Munkhammar om själva Silverbibeln, det praktverk som innehåller Wulfilas översättning av de fyra evangelierna. Den kom visserligen till ett par hundra år efter att Wulfila själv levde, och i Ravenna, inte i nuvarande Bulgarien där han hade sin verksamhet. Goterna var ju inte bara vid sin eventuella utvandring från Skandinavien ett mobilt folk.

Sist är det en bulgarisk forskare, Rossen Milev, som orienterar om vad som är föremål för uppmärksamhet i Wulfilas hemland, om man något oegentligt får kalla Bulgarien så. Det har länge varit ganska undanskymt, men på senare år rönt nytt intresse. Inte minst driver han tesen att Wulfila var en tidig europé, en föregångare till tanken om europeisk identitet, och där kanske jag inte följer med författaren hela vägen, även om hans något yviga argumentation har sitt intresse.

Med det här upplägget blir det någon upprepning och någon inkonsekvens, men det uppvägs nog av författarnas respektive tyngd inom sina områden. Och inte minst innehåller katalogen ett bildmaterial som jag tror man får leta länge efter på annat håll.

72. Per Lagerholm: Språknormer och språkvärdering

Jämsides med nöjesläsning pågår projektet att läsa ut påbörjade böcker, ibland kurslitteratur på avslutade kurser, som den här.

Titeln säger vad det här handlar om. Det är en mycket resonerande och diskuterande framställning, där författaren här och var något oförhappandes har en åsikt eller två. Själv hade jag gärna sett att det inte handlade så mycket om normer och värderingar i allmänhet utan kom till saken, det vill säga språket, lite fortare. Jag är inte heller helt nöjd med de många jämförelser som görs med sådant som att sätta upp en hylla eller bygga ett hus; min uppfattning är det är något annat att skriva text, så jag blir misstänksam när jämförelsen dras ut för långt.

60. Staffan Nyström: Introduktion till dialektologin

Det här kompendiet är just vad det utger sig för att vara. Det betyder också att man får grunderna, inklusive ett antal traditionella kartor över olika språkliga företeelsers utbredning, men inte så mycket annat. Vill man ha det får man alltså gå vidare, men utifrån sitt syfte tycker jag det här är en kapabel introduktion.

38. P. A. S. Pool: The Second Death of Cornish

Denna korta uppföljare till föregående verk kom 1995 och föranleddes av en schism inom den rörelse som stått för återupplivandet av korniskan. Det gör att det är en förhållandevis grälsjuk ton; med titeln menar författaren att motståndarna har tagit död på språket en andra gång. Det verkar inte ha blivit så, när vi nu har snart tre decenniers facit. Peter Aubrey Seymour Pool avled året efter att denna skrift kom ut, och man kan närmast höra honom rotera.

37. P. A. S. Pool: The Death of Cornish

Cornish, på svenska korniska, är eller var ett keltiskt språk som tala(de)s i Cornwall, närmast släkt med bretonska på andra sidan Engelska kanalen. Dess nuvarande status verkar vara att den är återupplivad från att ha varit om inte död så i varje fall synnerligen avtynad. Detta häfte är från 1975, och det har hänt en del sedan dess.

Författaren sysselsätter sig med de två århundraden som föregick korniskans död, om vi nu ska stanna för att den faktiskt dog någon gång i slutet av 1700-talet. Det är därmed en historia av ständig tillbakagång, inte som i en del andra sammanhang på grund av förtryck eller politiska beslut, utan på att det korniska folket själva inte tyckte att språket var värt att bevara och hålla liv i. Engelska framstod som så mycket mer användbart, vilket det förstås på sätt och vis var. Men det hade ju varit möjligt att använda båda språken, som många också hade gjort i ett antal århundraden där.

Den traditionella historieskrivningen är att korniskan dog ut med en kvinna vid namn Dolly Pentreath 1777. Hon ska ha varit den sista som lärde sig korniska som modersmål och som inte kunde någon engelska förrän i vuxen ålder. Det har ifrågasatts, som det verkar på goda grunder. Man kan också ifrågasätta premissen, för när dör egentligen ett språk ut? Är det inte egentligen när den näst sista talaren dör, så att det inte längre finns någon att prata med för den som är sist kvar? Eller ska man också ta hänsyn till andra typer av kunskap i och om språket än bara modersmålskompetens? I så fall är det frågan om korniska har dött ut alls, för det fanns personer som var i livet in på 1800-talet som hade åtminstone viss kunskap, och sedan började en återupplivningsrörelse.

Det här är fascinerande, för det är så mycket som går på tvärs mot hur vi är vana att tänka på en språksituation. Man blir också tacksam för att det fanns några som insåg att korniskan behövde dokumenteras på 1600- och 1700-talen, när antalet talare ständigt minskade, men det ändå fanns förutsättningar att rädda något till eftervärlden. Att de sedan inte alltid höll modern lingvistisk standard får man försöka leva med.

16. Erik Fält: Snövit och de sju färgerna. En studie i färgord, särskilt i de slaviska språken

Färgord är ett närmast klassiskt studieobjekt i lingvistiken, och brukar ofta anses som intressant även av folk som annars inte är särskilt reflekterande över språkliga frågor. Här har slavisten Erik Fält angripit frågan i syfte att studera hur färger uttrycks i de slaviska språken, men också att sätta in de rönen i ett allmänlingvistiskt sammanhang.

På omkring 120 sidor kan man inte vänta sig mer än vad som får plats där. Men det tar bortåt halva sidantalet innan det på allvar kommer att handla om just de slaviska språken - fram dit är det en visserligen givande, men ändå något omständlig genomgång av den tidigare forskningen på området. Sedan blir det etymologi med slavisk tyngdpunkt samt en studie av hur färgadjektiven i Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle har översatts till fem slaviska språk. Det är bland det mest intressanta, men hade kunnat få analyseras mer än vad som görs. Allra sist finns ett kort kapitel om färgadjektiv i internationella hjälpspråk, vilket hänger ganska löst i förhållande till resten, och kanske skulle ha blivit en studie för sig.

Framställningen är inte alldeles vänlig mot en allmänlingvistisk läsare. Det förekommer oöversatta citat på engelska, tyska, franska, ryska, polska, tjeckiska och klassisk grekiska (möjligen fler - jag har inte listat dem systematiskt), och oöversatta exempelord från i stort sett alla slaviska språk. Själv tar jag mig hjälpligt igenom det, men det hade blivit en mer användbar studie om författaren hade tänkt även på den som har mindre förkunskaper.