Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.
Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.
Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.
Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar