5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Sagans slut

Härmed går projektet med de återutgivna Åshöjdens BK-serierna från tidningen Buster i mål. Den som har läst dem tidigare ‒ eller läst böckerna ‒ vet att laget lyckas nå en kvalplats till allsvenskan genom att vinna sin division två-serie, ty detta utspelar sig på den tiden då seriesystemet var logiskt. Det finns fyra division två-serier och lagen möts i en kvalserie. Där är Åshöjdens BK ett enda mål från att gå till allsvenskan, kanske den mesta dramatik som den här långa klättringen från gärdsgårdsserierna bjuder på.

På vägen dit får spelarna stifta bekantskap med delvis nya världar:



Inte minst gäller det Benny, det från Småland värvade naturbarnet som frestas av ett proffskontrakt med Sporting Lissabon. (Där ligger serien nära sin egen nutid, eftersom det figurerar en agent vid namn Bosse Lentz ‒ se här för referens.)

Men Jorma, Edward och Benny återvänder förstås med jämna mellanrum till Elins kök, där förtäring aldrig saknas:



Trots dramatiken i det stora tycker jag att serien har blivit något upprepande i sina detaljer, men kanske är det en följd av jag nu inte har läst ett avsnitt i veckan (eller mer sällan, som det blev när tidningens utgivningstakt sjönk), utan i längre sjok. Men när det i nästan varje avsnitt ropas "Nu klämtar det" eller önskas att någon ska ha "propeller i ändan" eller häpnas över någon som "skjuter som en häst sparkar", då är det svårt att inte sitta och vänta på nästa gång.

Bäst i den här utgivningen, och allra mest så i den här delen, är extramaterialet. Här handlar det om verklighetens Åshöjden, samhället Åsljunga i norra Skåne. Det är väl ingen hemlighet att det stod som förebild när Max Lundgren skrev böckerna, men här får man mer bakgrund vad gäller ett antal karaktärer, inte minst den lokale pamp som blev Blåbärskungen och hans systerson, som stod modell för Edward. Det avsnittet kan man läsa separat på olika håll ‒ sök på författaren Erik Niva och "Åshöjden på riktigt".

151. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Everton nästa

Extramaterialet i den här tredje volymen med serien om Åshöjdens BK koncentrerar sig på TV-serien från åttiotalet. Där finns till exempel en intervju med Johan Hedenberg som spelade Edward, samt en parodi från Svenska MAD, under titeln Åtlöjdens Bonnklubb.

Själva serierna handlar om hur klubben går upp i division 2 - på den tiden det var näst högsta divisionen. Där går det ganska bra med tanke på att de är nykomlingar, men tränaren Bagarn känner av åren och gör sin sista match, den hundrade för Åshöjden.

Under vintern är laget på träningsläger i Tunisien, och sedan får Edward ett anbud från Everton om att spela några månader där. Han tackar ja på villkor att Jorma (hans halv- eller foster- eller styvbror - det är mer än lovligt rörigt) också får följa med. Riktigt varför begriper jag inte, för de har inte mycket gemensamt. Edward tillbringar för mycket tid på barer och med diverse kvinnor, Jorma läser, tar körkort och skriver brev hem.

Hemma handlar det förutom om fotbollen om den fritidsby som Edward håller på att bygga upp, och där Jorma också börjar arbeta som någon sorts reklamansvarig. Det går bra, tycks det, men ekonomin är tydligen inte som den ska. Jag undrar om inte Edward är den sorten som aldrig har behövt ta ekonomiskt ansvar, för det framgår att han bara behöver gå till Blåbärskungen (sin far-, eller fosterfar - rörigt, som sagt) och be om mer pengar.

Nu är det en del kvar att ta sig igenom, lite tunnare än den här. Men när det är gedigna volymer på bortåt femhundra sidor är det inte att tänka på att läsa vid läggdags.

5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Edwards egen väg

Andra volymen i återutgivningen av Buster-serien om Åshöjdens BK låter skildringen svälla på både längden och bredden. Det är ett bra tag sedan jag läste böckerna som är seriens utgångspunkt, men det är tydligt att det finns med en del här som är nytt i och med detta medium.

Vad gäller fotbollen går det uppåt för laget, de avancerar till division 3, men hur det går där får man inte reda på i den här boken. Det är inte alldeles lätt för dem, fast de får förstärkning genom Anders Sjögren från Stockholm. Lagets stjärna Edward tvingas avstå från spel i ett par omgångar av olika skäl, som kanske inte måste avslöjas här. Det är förstås ett praktiskt sätt att få in lite dramatik.

Själv är jag mer intresserad av historien runt laget, det som handlar om byn Åshöjden. Konflikten mellan den inflyttade tränaren, numera motellägaren Bagarn Olsson och bygdens kapitalist Blåbärskungen tar sig nya uttryck. Men förutom att vara motståndare är de också beroende av varandra så att de inte kan låta konflikten övergå i brytning, inte ens när Bagarn utmanövreras som ordförande i klubben eller jobbarna på Blåbärskungens sågverk får för sig att gå med i facket och strejka.

För det mesta känns det som om det finns ett rejält genomarbetat manus bakom teckningarna, men det här med hejaramsor är inte Max Lundgrens bästa gren. Det är inte alltid de är så rytmiska som sådana bör, och ibland är det viss kalkonvarning:

173. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Kalabalik i lingonserien

Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK - som jag har läst, men först i vuxen ålder - blev både tecknad serie, publicerad i tidningen Buster, och TV-serie, som jag inte tror att jag såg när den kom på åttiotalet, utan först senare. Nu samlas serierna i tjocka volymer, som det planeras fyra av, om jag förstår det rätt, och man kan inte annat än säga att de är påkostade, med klotrygg och trådbindning. Men generationen som läste Buster har ju vuxit till sig och gjort karriär och kan ha råd att kosta på sig det här.

Historien är välkänd - den lilla fotbollsklubben i nordvästra Skåne som harvar i division 5 med spelare som sparkar motståndarna på benen och super till efter matcherna, men som år för år förvandlas till något annat och mer framgångsrikt. Det börjar med att den gamle landslagsspelaren Bagarn Olsson, som jag inte tror att man någonsin får ett förnamn på, tar över ett kafé i Åshöjden, börjar träna laget och dessutom blir ordförande:

(Det märks av priserna att det är ett tag sedan, men mer om det nedan.)

Centrala i lagbygget är de två tonåriga fosterbröderna Jorma och Edward Engmark, som oftast benämns styvbröder, den något mindre framträdande Björn Backe, och Hitte-Joel, som flyttar från sin destruktiva hemmiljö och in hos Bagarn, när han blir målvakt i laget:

Vid sidan av bollklubben har Bagarn också andra planer för ortens utveckling:

Hans samtalspartner på bilden ovan är Blåbärskungen, Edwards och Jormas fosterfar (samt Edwards farfar), som äger det mesta på orten, ber bordsbön och är ointresserad av fotboll, utom när han själv kan tjäna något på att det går bra för laget. Han är nog den mest intressanta karaktären i berättelsen, en närmast gåtfull man, som ingen kommer in på livet, allra minst fostersönerna. Att jag tycker så kan bero på att jag inte är så intresserad av fotboll, men även för oss finns det en historia som fängslar, nämligen den om samhällets utveckling och maktspelet däromkring.

Max Lundgrens böcker kom ut mellan 1967 och 1971, men utspelar sig tio eller femton år tidigare. Det framgår om inte annat av att Jorma, omkring femton år gammal när det börjar, är krigsbarn från Finland. (Den europaväg som byggs blev i verklighetens Åshöjden, Åsljunga, klar 1955. Det stämmer också med Max Lundgrens egen ålder när han som ung tillbringade somrarna där.) Serien började publiceras 1975, och i den är tidsmarkörerna mindre tydliga. Det är nog dåtid i förhållande till publiceringen, men kanske inte så avlägsen som i böckerna. Men så förekommer det spelare som heter Algot och Sjunne, och det gjorde det knappast efter femtiotalet.

Inte bara Åsljunga finns med lätt maskerat. Pojkarna cyklar till skolan i grannorten Örkelhöjden, och när laget spelar i femman möter de Stridsvig (Stidsvig), Vidinge (Kvidinge) och Brännby (Brunnby).

Till en början är jag inte så imponerad av Reijo Stävenborgs (då med efternamnet Piippo) teckningar, utan tycker att de är adekvata, men vare sig mer eller mindre. Sedan växer de, och framför allt är han bra på att med små medel teckna skillnaderna hos spelarna, utanför och på plan:



och allra mest rörelserna i bild:



vilket inte är så dumt i en serie som i varje fall på ytan handlar om fotboll. Under ytan handlar den om mycket annat.