28. Aino Trosell: Kärlekens schema

Aino Trosell är vid det här laget lite av stamgäst i den här bloggen, så det var en glad överraskning att det fanns en gammal radionovell av henne som nu plockades fram ur arkivet. Det är en historia som till att börja med inte verkar särskilt spännande, utan förhållandevis vardaglig. Huvudpersonen har skilt sig, bor kvar i sin gamla lägenhet, har delad vårdnad om sin son, och så träffar hon en ny man. Det börjar bränna till när den nye efter ett tag försvinner utomlands och inte verkar vilja ha kontakt längre. Därifrån är det mer rysare än romance, och inte mig emot. Det är så här radionovellerna borde vara alltid.

142. Aino Trosell: Isbränna

Den här kortromanen (eller långnovellen, det är alltid svårt att veta var den gränsen går) handlar om Ritva som kör taxi i Stockholm och drabbas av det ofattbara att hennes tonårsson blir ihjälsparkad ute på stan. I denna nya tillvaro ska hon orientera sig, men det finns hjälp att få från oväntat håll. Det här är en historia om något outhärdligt som ändå blir uthärdlig, men inte genom tillkämpad glättighet. Den oväntade hjälpen gör att historien tar oväntade vändningar och trots det korta formatet hinner jag bli överraskad mer än en gång över vart det hela tar vägen. 

126. Aino Trosell: Vintergatan

Kortroman får man väl kalla det här, som tar tre och en halv timme att lyssna på. Men i förhållande till vad som brukar rymmas i den formen är det här betydligt mer intressant och mångbottnat. Inom det lilla formatet är det vanligt att författaren skär ner på antalet karaktärer eller antalet trådar i intrigen eller bådadera. Här är det ingen brist på vare sig folk eller händelser. Det gör det också svårt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Något säger ändå en beskrivning av hur det hela är strukturerat.

Det är korta, ibland kortkorta kapitel med växlande perspektiv. Det kan börja med att vi får följa en person i en miljö, där han eller hon träffar någon annan. Där en annan bok hade fördjupat den situationen, ofta genom en konflikt, tar den här historien en annan väg genom att börja ett nytt kapitel. Typiskt sett är perspektivet då den andra personens, den vi i det tidigare kapitlet trodde var en bikaraktär. Och sådär håller det på, som en stafett där den metaforiska pinnen skiftar bärare. Så småningom inser man att karaktärerna har olika slags relationer till varandra och återkommer i varandras historier, ibland mycket påtagligt, ibland mer i bakgrunden.

Själva berättelsen utspelar sig under kvällen den tolfte december och följande natt och morgon. Då gör folk olika saker, beroende på ålder och intresse. Någon kan förbereda sig för luciatåg på dagis, någon annan ser till att ha föräldrafritt hemma, ytterligare någon jobbar natt. En del av det som händer är inte alls relaterat till datumet, men så är det ju i livet när det pågår. Det händer både livsavgörande och bagatellartade saker, och det är också mycket verklighetstroget. Dödsbud och graviditetstest förekommer varje dag, men inte för alla hela tiden.

Efter en något trevande inledning, där jag undrade om det bara skulle handla om en ung kvinna som jobbar på en bensinmack, artade sig det här alltså till en intressant historia. Utan att vara svår eller tung är det alldeles avgjort en roman med hög densitet, som jag tror att jag kommer att minnas ett bra tag.

227. Aino Trosell: Evigt unga

Kanske borde jag ha blivit varnad av "omslagsbilden" eller beskrivningen av den här ljudnovellen på temat ny kärlek sent i livet. Lite för mycket påminner den om det senaste jag läste av Aino Trosell, som jag då var rätt elak mot, tycker jag nu. Det är inte minsta överraskning att det går som det går när Ethel och Karl-Göran träffas i parken - möjligen blir jag lite överraskad av att det går så fort. Men annat jag har läst av henne har jag uppskattat mer, så jag ska nog bara försöka vara lite mer selektiv. När hon rör sig åt deckar- och spänningsgenren landar det bättre hos mig.

(Uppläsaren Louise Raeder ska förmodligen förmedla en feelgood-känsla, men lyckas mest låta som om hon hela tiden försöker låta bli att skratta åt historien. Hon kan också bättre än så här.)

114. Aino Trosell: Hjärtats färd

Aino Trosells noveller eller kortromaner har ofta tilltalat mig (ett särskilt bra exempel finns här), men den här historien tyckte jag inte riktigt höll. Pensionerade polisen Börje (som fortfarande jobbar extra ibland när det behövs) lär känna pensionerade engelsklektorn Malin (som aldrig har varit i England) när hennes hund kommer bort och visar sig vara överkörd. Därifrån tycker jag - hur elak jag än känner mig - att det är Mitt livs novell för seniorer, grå pantrar eller vad det ska heta i år. Jag tröstar mig med att veta att hon kan bättre än så här.

107. Aino Trosell: Det svarta bakom solen

Efter en tredjedel av den här halvlånga novellen kom det något som jag alls icke såg komma, och det är förstås på något sätt ett kriterium på bra litteratur. Inte heller huvudpersonen verkar se det komma, när hon har ställt sig in på en trevlig kväll med barndomsväninnan i dennas sommarstuga. Visserligen är anledningen att de träffas inte så munter, för de ska på begravning för en gammal grannfarbror i den glesbygd som de båda har lämnat. Men "det svarta bakom solen" är något helt annat.

56. Aino Trosell: Nyårsnatt

I den här novellen har Aino Trosell låtit sig inspireras av fröken Julie, fast här heter huvudpersonerna Julia och Jan. Jag borde nog ha kunnat originalet bättre för att riktigt uppskatta den här travestin, där jag tycker att de mest pratar, men så är det kanske även i pjäsen. Ett par fyndiga moderniseringar hittar jag ändå, men de är lite för få för att jag ska gå igång på det här.

55. Aino Trosell: Som från ingenstans

Utan att vara en deckare var den här novellen oerhört spännande ett tag strax efter mitten. Det handlar om en flicka som för första gången ska åka tåg ensam till sin pappa, som har flyttat till Mora - själv bor hon i Stockholm - och vad som händer när allt inte går som planerat.

För novellutmaningen går den att använda för nummer 33, en novell där det snöar, även om det inte är det som är huvudsaken.

32. Aino Trosell: Domaredansen

Enligt Wikipedia är Aino Trosell en modern arbetarförfattare, vilket jag inte har tänkt så mycket på i det jag har läst av henne tidigare. Men här är miljön ett ålderdomshem (eller äldreboende, eller vad termen är just när det här utspelar sig), och det är förstås på sådana ställen som det verkligt slitsamma lönearbetet utförs numera, inte i fabriker eller på åkrar. I förbigående ges det en släng åt "delade turer", men själva historien är egentligen den historia som en av åldringarna berättar för en anställd och som öppnar ett maskhål bakåt i tiden.

Det går faktiskt att använda den här novellen för novellutmaningens nummer 19, en novell där någon dansar, utan att behöva vara alltför metaforisk vad gäller titeln. För att få rätt schvung när den gamle Valfrid ska hjälpas i och ur rullstolen låtsas nämligen han och biträdet att de dansar hambo.

(Den anonyma uppläsaren Förnamn Efternamn på "omslagsbilden" är för övrigt Pernilla August.)

28. Aino Trosell: Pojkjäveln

Den här novellen, fint inläst av Tomas von Brömssen, handlar om den komplicerade relationen mellan en far och en nästan vuxen hemmaboende son. De tycker om varandra, men lyckas inte alltid förmedla det. Jag har hittat fram till Aino Trosell via hennes kriminallitteratur, men hon har ju skrivit mycket annat bra också, här dessutom med anknytning till hennes tidigare verksamhet som svetsare.

Den anknytningen gör att den här novellen passar in på novellutmaningens nummer 17, en novell om ett ämne som du visste mycket lite om, för svetsning är verkligen inte min hemmaplan.

231. Aino Trosell: På en öde ö i havet

Den här historien utspelar sig inte alls på en öde ö i havet, utan tvärtom i en skogstrakt. Riktigt var framgår inte, men det är rejäla vintrar och ett vattendrag som kallas älv, där det flottas timmer, så det bör vara lite norrut i landet. Titeln kommer i stället från en 50-talsschlager som spelas på radiogrammofonen i köket på den ensliga skogsgård där berättaren Bertil bor med sin far, sin bror och en hushållerska, Gerda, som de anställer efter att Bertils mor har avlidit. Nu är Bertil gammal och har just flyttat in på ett äldreboende, där han sitter och minns. Inte minst minns han Gerdas husmanskost som "smakade som när mamma levde", det bästa betyg han kan ge, förstår man. Men det är verkligen inte bara mysigt; redan från början framgår det att det finns något smärtsamt där i det förflutna som han har burit med sig genom livet. Utan att vara en deckare är det faktiskt riktigt spännande när man följer med i Bertils minnen, som väcks till liv av olika intryck i nutid.

Inläsningen av Sven Wollter är en ambitiös produktion med bjällerklang, motorsåg och sprakande brasor som bakgrundsljud. Berättelsens form och innehåll gör att han mer spelar Bertil än läser en text, men just här fungerar det, tycker jag.

213. Deckardrottningar

Kanske en gemensam nämnare för de här fyra novellerna är att de handlar om kvinnor i dysfunktionella förhållanden som så småningom får sin hämnd. Annars varierar de både geografiskt och kvalitetsmässigt, men bäst tycker jag om Katarina Mazetti som på ett innovativt sätt gör bruk av Islands kokande gyttjepölar.