66. M. J. Ware: Harry Plotter and The Chamber of Serpents

Med tanke på det enorma genomslag som böckerna och filmerna om Harry Potter har fått är det inte förvånande att det också har uppstått en rik flora av parodier. Jag har inte ansträngt mig för att ta del av dem, men den här tipsades jag om av ljudbokstjänstens automatik.

Det handlar om amerikanske Austin som hamnar på Hogwarts, till synes utan att veta vad det är för ett ställe. Han är jämnårig med Harry, Ron och Hermione, men av oklar anledning kommer han till skolan ett år efter dem. Det betyder att han har fullt upp med att komma ikapp, för han börjar tydligen inte i första årskursen, och det blir inte bättre av att han sorteras in i elevhemmet Slipperen. (Harry och de andra hör här till Gryffinbore.) Det räcker inte riktigt för mig att Harry heter Plotter, Hermione heter Danger och att rektorn heter Dumblesnore för att det ska bli roligt. Intrigen tar stor hänsyn till vad som händer i den bok i kanon som handlar om det här året, men den är också lite för lik förlagan. Allt är gjort med stor kärlek till originalet, och möjligen lite för stor respekt. Det har vad jag har sett inte kommit fler delar i den här serien.

247. J.K. Rowling: Harry Potter and the Deathly Hallows

Som av en händelse sammanfaller min sista lyssning på de här ljudböckerna med att det är tjugo år sedan den första boken kom i svensk översättning. Det känns inte som om fenomenet har mattats av något vidare sedan dess. Nu är ju berättelserna inne på nästa generation.

Det finns så mycket skrivet redan att det är svårt att komma med något originellt. Men jag noterar återigen hur bra Rowling är på att väva en komplex intrig där trådarna hänger ihop över hela serien, och vilka lysande karaktärer hon har skapat. Det finns någon i varje bok som inte har en huvudroll, men som ändå stannar i minnet. Den här gången är det familjen Weasleys great-aunt Muriel, lätt galen, och med ålderns rätt mycket frispråkig.

Hela serien på sju böcker omfattar drygt 125 timmar i den här versionen med Stephen Fry. Några av de senare böckerna är i ärlighetens namn lite för långa, men i hans sällskap fungerar det ändå. Jag tror att nyckeln till hans succé är att han vågar ta ut svängarna - och har talangen för att klara av det.

225. Montague Rhodes James: Wailing Well

Om man är det minsta lilla erfaren i spökhistoriegenren vet man att det går dåligt för den som tidigt i berättelsen säger att han inte tror på spöken. Så går det också för den pojkscout från anrika Eton som går dit han inte får för att hämta vatten i den ylande källan. Möjligen är ingredienserna i den här korta novellen aningen för standardmässiga, men de hanteras onekligen väl.

224. Montague Rhodes James: A School Story

Gamla skolhistorier är en genre för sig, inte minst om skolan också är gammal. Här handlar det om en latinlärare, eller egentligen handlar det om någon som återberättar en historia om en latinlärare. Denne råkar ut för något kusligt och oförklarligt ungefär som det brukar i genren.

168. J.K. Rowling: Harry Potter and the Half-Blood Prince

Det är förstås omöjligt att säga något om den här sjätte delen i Harry Potter-trilogin som inte har sagts tidigare. Men jag fäster mig på nytt vid hur bra Rowling är på att skapa karaktärer som inte är huvudkaraktärer, men ändå så tydligt utmejslade, och oväntat sammansatta med tanke på genre och utrymme. Den här gången är det den nye läraren Horace Slughorn* - det kommer ju någon ny till Hogwarts varje läsår - som i sin kombination av jovialitet och partiskhet framstår så. Det måste vara en fest för en ljudboksinläsare att få denna uppsättning karaktärer att arbeta med, och Stephen Fry gör verkligen en enastående insats, inte minst vad gäller Slughorn. Om man har läst sig mätt på böckerna och sett sig mätt på filmerna kan man ändå vara glad om man har de här ljudböckerna kvar.

* Snigelhorn i den svenska översättningen

89. J.K. Rowling: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Det finns mycket som är bra med Harry Potter-böckerna, är jag glad att kunna konstatera, för det vore ju förskräckligt om denna succé vore helt oförtjänt. Men liksom tidigare fastnar jag för hur oerhört väl lärarna på Hogwarts är beskrivna, faktiskt så att de flesta av dem påminner om någon lärare jag själv har haft. Ny för året är Dolores Umbridge, den paddlika sadisten som efter hand inte bara är lärare i försvar mot svartkonster utan också blir överinkvisitor. Den som är lagd åt det hållet kan läsa de avsnitten som en tillämpning av den eviga frågan om akademisk frihet.

Stephen Fry fortsätter att lyfta de här ljudböckerna till höjder man inte trodde var möjliga. Varenda liten biroll har sin röst, och det är förstås omöjligt att nämna alla. Men The Fat Lady som vaktar ingången till Gryffindortornet är en liten pärla i sin kombination av högfärd och salongsberusning.

Det enda negativa är väl att 29 timmar är lite för långt för en ljudbok. Men nu är det bara två kvar, och de är lite kortare.

52. J.K. Rowling: Harry Potter and the Goblet of Fire

I de tre tidigare böckerna om Harry Potter har jag ofta imponerats av författarens förmåga att skapa minnesvärda biroller - senast här. Det myllrar vidare i den här delen, där persongalleriet utökas ytterligare, och ändå är man aldrig en sekund tveksam om vem det är som pratar när Stephen Fry läser. Roligast den här gången är skandaljournalisten Rita Skeeter, som väl inte är ett nidporträtt av någon särskild person, men ändå är essensen av den engelska kvällspressen.

Om handlingen är det så mycket skrivet på annat håll att jag inte känner att jag har mycket att tillföra. Kanske hade den vunnit på att koncentreras lite; det finns avsnitt där det känns som om en redaktör hade kunnat göra en insats. Men den detaljerade framställningen är förstås också något av det som definierar den här bokserien.

266. J.K. Rowling: Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Som i de två tidigare böckerna fastnar jag för de vältecknade bikaraktärerna, inte minst bland lärarna på Hogwarts. Det här läsåret börjar Harry, Ron och Hermione med ämnet spådomskonst och träffar den till synes halvfnoskiga professor Trelawney, som verkligen är en minnesvärd karaktär. (Har vi inte alla haft en SO-vikarie på högstadiet som verkade fullkomligt borta?)

Bland de övriga ges den här gången Rons bror Percy lite mer utrymme, eftersom han har blivit head boy. Själv skulle han tycka att det var alldeles för lite utrymme för att skildra hans viktiga värv. Han är ännu en av dessa vi älskar att hata, som gör det så roligt att lyssna på de här böckerna.

En mycket liten karaktär är morbror Vernons syster Marge, som medverkar alldeles i början. När man inte tror att det kan bli värre för Harry kommer det en släkting som tycker att det verkar som om han inte får tillräckligt med stryk på sin internatskola, och drar paralleller med sin hunduppfödning. Men somliga straffar de magikunniga genast.

Bokserien växer med huvudpersonerna, både till omfång och teman. Den här gången är det inte så barnvänligt hela tiden, även om en viss halshuggning inte blir av. Det kommer ju att fortsätta, vet vi som har läst förr och/eller sett filmerna. Men det här är en intressant variant om man är sugen på att återknyta bekantskapen men inte riktigt vill läsa alla sju delarna själv.

261. Dorothy Sayers: Kamratfesten

Egentligen borde man nog läsa Sayers' romaner i kronologisk ordning, som jag brukar göra med deckarförfattarskap, men här får läsaren generöst med fotnoter om vissa händelser som det anspelas på och som finns skildrade i tidigare böcker. Nu hade jag en särskild anledning att ta mig an just den här just nu, och det gick bra det också.

Det här är ingen typisk pusseldeckare från den brittiska guldåldern, även om alla misstänkta finns redovisade i en inledande personförteckning, och det finns murar och låsta portar som gör att ingen kan ta sig in (eller ut). Men i centrum för historien står inte ett mord, utan anonyma brev, sabotage, vandalism och annat fridstörande i ett kvinnligt college i Oxford. Harriet Vane, som har medverkat i ett par tidigare böcker av Sayers, får collegeledningens informella uppdrag att reda ut vem som ligger bakom, och hennes civila sysselsättning som deckarförfattare är ingen dålig merit för det. Så småningom kallar hon ändå på lord Peter Wimsey, som under en stor del av boken befinner sig på resande fot i Europa. En tolkning är att det krävs en karl för att lösa något sådant, men Harriet är ganska kapabel på egen hand, tycker jag.

Mina associationer går snarare till H.-K. Rönblom, inte minst för den humor som dyker upp här och var. Sayers presenterar medverkande och miljöer på ett sätt som för tankarna till inledningen i Död men obegråten, också en akademisk miljö, sedd lite utifrån med ironisk distans. Kamratfesten i titeln skulle nog kallas återträff i modernt språkbruk; Harriet har efter ett antal år bestämt sig för att besöka sitt gamla college, men det är bara en ganska kort bit som faktiskt handlar om det tillfället. När hon kommer för att undersöka händelserna i Shrewsbury College maskeras hennes närvaro med att hon ska forska om Sheridan Le Fanu, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag faktiskt har läst något av honom.

Här och var märks det förstås att det har gått sådär åttio år sedan händelserna utspelar sig. De förgripliga ord som används i de anonyma breven citeras nästan aldrig, men på ett mycket effektivt sätt förmedlas intrycket att det är så anstötligt att det inte går att upprepa. I en deckare av idag skulle det säkert inte beskrivas så, men även om det beskrevs i detalj skulle det nog inte chockera vare sig läsare eller medverkande.

Miljön är förstås mycket engelsk, med uppasserskor, som har till uppgift att ta hand om den disk studenterna sätter ut i korridoren, för att inte tala om att putsa de skor som också sätts ut, som på ett bättre hotell (och försedda med namnlappar så alla får tillbaka sina egna skodon). Men allra mest engelskt blir det när någon frågar: "Vill ni ha lite varm mjölk, eller Ovomaltine, eller kaffe eller någonting?"

Ett centralt tema förutom Harriets undersökning är de kvinnliga studenternas situation, som vid den tiden det utspelar sig inte var alldeles självklar. Lärarna vid colleget är den första generation som har fått tillträde till akademisk utbildning, och konstaterar med en blandning av förvåning och fördömande att de unga studenterna inte engagerar sig på samma sätt, utan tar det som självklart. (Jag har förresten mött lite liknande reaktioner när jag var studentfackligt engagerad och ledningspersoner tillhörde 68-generationen som stod på barrikaderna, vilket vi inte gjorde på 90-talet.) På ett mer personligt plan handlar det också om Harriets vånda inför lord Peters återkommande frierier, och hur hon ser för sig svårigheterna att kombinera familjeliv med intellektuell verksamhet.

På omslaget har Per Åhlin tecknat en omisskännlig lord Peter med monokel, trots att han medverkar ganska lite, men det var nog hans gestalt som sålde böcker, kan man tänka sig. (På festen är det förresten en deltagare som frågar Harriet: "Säg mig, miss Vane, den där lilla puttriga monokeln, har han den därför att han ser illa, eller är det gammal god engelsk tradition?" Och Harriet svarar: "Jag har aldrig varit näsvis nog att fråga", vilket den andra förstås inte alls uppfattar som den pik det ska vara.)

Bland det mest charmerande med antikvariska böcker är de prydliga namnteckningar man kan mötas av (även om jag har förstått att det finns andra uppfattningar om det på andrahandsmarknaden). I det här exemplaret ser smutstitelbladet ut så här:

där alltså även jag har skrivit in mig i bokens ägarlängd (och så avslöjas det att boken har stått oläst i tjugotre - TJUGOTRE! - år hos mig).

Numera finns det goda möjligheter att spåra upp tidigare ägare, om de har tillräckligt ovanliga namn, och här kom Publicistklubbens porträttmatrikel 1936, tillgänglig via Projekt Runeberg, till nytta. Där finns Märta Wellgren med bild och allt:

Just med tanke på hennes "Anst. i Skånska Aftonbladets korrekturavdeln." är det roligt att de övriga spår som finns av henne i boken ser ut så här, med början redan på sidan 13:

Med hjälp av släktforskningsresursen Sveriges dödbok får man reda på att Märta Wellgren avled 1993, och det kan ju passa ihop med att jag köpte boken på antikvariat ett par år senare.

Nu ska jag ta mig an den TV-serie som gjordes 1987 på den här boken (och ett par till), och som jag inte har sett sedan dess, för den ligger faktiskt på Youtube. Det alltid riskfyllt att återknyta sådana bekantskaper; det kan bli lika misslyckat som samtalet Harriet har med en av sina gamla studiekamrater på festen.

224. J.K. Rowling: Harry Potter and the Chamber of Secrets

Denna den andra delen i Harry Potter-heptalogin för in ytterligare personager i kategorin minnesvärda biroller, som är det jag tycker att hela serien är mest värd att minnas för. Här kommer till exempel två på varsitt sätt självömkande väsen, husalven Dobby och spöket Moaning Myrtle med för första gången. (Enda nackdelen jag har upptäckt med att läsa och lyssna på engelska är att man har svårt att tala och skriva om böckerna på svenska.)

Men den stora behållningen är den nye läraren, Gilderoy Lockhart, vars andliga dubbelgångare vi väl alla har träffat i verkligheten någon gång. Det är han - mer sällan hon - som har sett allt, gjort allt, träffat alla, varit överallt och är intresserad av allting, så länge det är han själv som pratar om det. Stephen Fry, som läser de här engelska utgåvorna, gör förstås hans röst alldeles lysande, utan att för den skull imitera Kenneth Branagh, som gör sin Lockhart i filmversionen. Rowling har, menar jag, lyckats med det som är svårare än man kanske tror, att skapa en karaktär som vi läsare älskar att hata.

Annars hör ju de här böckerna till de där kulturyttringarna som det finns så mycket skrivet om, inte minst på nätet, att det är svårt att hitta på något nytt att säga. Men den här formen är ett trevligt sätt att läsa om dem, om man vill ha variation från pappersböckerna.

147. J.K. Rowling: Harry Potter and the Philosopher's Stone

Det kommer att ta ett tag att höra alla sju delarna om Harry Potter, för den här första boken, som är kortast, är över åtta timmar lång. Men det är - förstås - en superb inläsning av Stephen Fry, om nu någon mot förmodan trodde annorlunda. Passar utmärkt för långa bilresor, som jag har haft anledning till senaste veckan.

Jag har bara läst böckerna en gång, ett tag efter de flesta andra, och sett filmerna en gång, så jag är långt ifrån någon potterian. Men även jag tycker det är underhållande att börja om från början och se små planteringar av till synes bagateller som jag vet kommer att få betydelse längre fram, ibland senare i den den här boken, ibland i senare böcker.

Det finns så mycket skrivet om det här universumet att det knappast går att säga något originellt. En reflektion jag gör är ändå vilken mängd av minnesvärda biroller det finns här. Det är andra Hogwarts-elever, lärare, föräldrar, släktingar och andra i ett myller, som skulle kunna bli för mycket, men aldrig blir det. Imponerande - och det kommer ju mera.

136. J. K. Rowling: Quidditch Through the Ages

Det här är ännu ett alster i genren potteriana, författat av J K Rowling själv, men i fiktionen ett verk av quidditchhistorikern Kennilworthy Whisp. Det blir i det här sammanhanget tydligt för mig vad jag inte insåg när jag läste böckerna, nämligen i hur hög grad quidditch faktiskt är en parodi på fotboll. Här finns kapitel om sportens barndom, hur den utvecklats från planlöst (pun intended) hystande av bollar till dagens internationella begivenheter och inte minst om de många personligheterna. Någon gång blir det lite repetitivt, men ofta är det ganska roligt. (USA har förstås sin egen variant.)

Den här ljudutgåvan innehåller mycket bonusmaterial utöver den version som tidigare har kommit ut i textform. Ett långt sådant avsnitt handlar om VM 2014, där den gamle bekanten Viktor Krum är med. Korrespondent i Patagoniska öknen för Daily Prophet är ingen mindre än Ginny Potter. Allra sist är det nästan radioteater, för då pågår tydligen en match i bakgrunden, och den som refererar åt oss är slaskjournalisten Rita Skeeter, en av mina verkliga favoriter bland birollerna i heptalogin. Hon har inte förändrats under de år som har gått, som tur är.

5. Eva Ibbotson: Flykten från Berganien

De här kontinentaleuropeiska furstendömena med oklar placering som förekommer i populärkulturen har en del gemensamt. De brukar vara bergiga, politiskt oroliga och dynastiskt komplicerade. I varierande grad gäller det förutom den här bokens Berganien också Syldavien, Varanien och Genovien. Någon borde göra en seriös jämförelse av dem. En hypotes jag har är att de går tillbaka på operettfurstendömen av typen Pontevedro och Flausenthurn (i sin tur parodierade av bröderna Marx som Freedonia). Hur som helst skiljer de sig från Håkan Nessers fiktiva land, som jag reflekterade lite över i slutet av förra året, och inte bara för att det är så föga bergigt.

Här finns dessutom en annan arketypisk engelsk ungdomsboksmiljö med, nämligen internatskolan. De korsar sig på ett ganska förtjänstfullt sätt genom att en grupp engelska barn 1939 skickas till Berganien för att delta i en dansfestival och där blir vänner med landets kronprins. I bakgrunden till detta fiktiva land (som verkar gränsa till Schweiz och ha nära till Innsbruck, där man byter tåg) förekommer både Hitler och den brittiska kungafamiljen, men också ett antal andra fiktiva furstar.

Det är rätt mycket trådar att hålla reda på och det krävs nog en viss läsvana för att klara av det. Temat är ett helt annat, men i komplexiteten påminner det annars om Wodehouse i att det är många som ska få varandra och mycket som ska lösas innan allt är slut.

140. J. K. Rowling: Fantastic Beasts and Where to Find Them

Den här avknoppningen från Harry Potter-heptalogin blev film förra året, eller rättare sagt, det gjordes en film med den här titeln om den fiktive författaren till den här boken, som utspelar sig innan han hade skrivit den. Det här är snarare boken som i Harry Potter-universumet är lärobok på trolldomsskolan Hogwarts. (Man får verkligen öva sin analysförmåga vad gäller metafiktiva nivåer.)

Formen, ett antal beskrivningar av olika vidunder, som "beasts" översätts med, gör att det ibland kan bli lite repetitivt. Men ganska mycket är riktigt roligt, och jag hör ändå inte till de verkligt inbitna fansen (har läst böckerna en gång och sett filmerna en gång). En del vidunder känner jag igen - det hade kanske varit fler om jag hade varit mer hängiven - men många är nya och uppfunna för den här boken.

Det är en ambitiös produktion med Eddie Redmayne som inläsare; han spelade också huvudrollen som författaren till den här boken i filmen. Det är också försett med ljudeffekter, så man får tjut och rytanden, steg och flåsanden i öronen när man lyssnar. Om man lyssnar på sina skogspromenader kan man också ha nöjet att se paddor hoppa omkring på stigen, just som det handlar om något mindre och hoppande djur. Det här var för övrigt bloggens premiär vad gäller att lyssna på engelska.

102. Ransom Riggs: Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

När jag beställde den här från England i somras var jag inte klar över att det var första delen i en trilogi, men det kanske inte borde överraska. Det verkar som om ingen numera får ge ut en bok utan att den ingår i en serie om minst tre, och den här är, inte minst på slutet [sic], mycket tydligt bara början på en historia. Det går därför åt en ganska stor del av den här boken att etablera förutsättningarna - en inte okänd nackdel i genren.

Det finns mycket att läsa om själva historien på andra håll på nätet. Här nöjer jag mig med att säga att det är en blandning av a) kampen mellan onda och goda, b) personer med övernaturliga förmågor, c) barnhem/internatskola och d) en ung huvudperson som har varit lite utanför men hittar ett sammanhang och kanske rentav ett love interest. Det är som synes inte helt originella ingredienser, men jag tycker ändå att det görs något relativt nytt av dem i det här sammanhanget. Till det bidrar inte minst det som är grejen - som det heter - med den här boken, nämligen bilderna. Författaren har samlat på sig gamla foton som kan föreställa olika fantasieggande saker och personer, och låter dem bli en integrerad del av berättelsen.

Det tar alltså lite tid innan det kommer loss, det vill säga innan huvudpersonen Jacob kommer till den karga (och fiktiva) ön Cairnholm utanför Wales' kust, där miss Peregrines barnhem ligger och där Jacobs farfar bodde som barn. Men när han är där blir det åka av, och det märks att författaren också har skrivit för film och TV. Utan att spoilra alltför mycket undrar jag om han inte blinkar medvetet till Homeros mot slutet, när Jacob får tillfälle att reprisera Odysseus' behandling av Polyfemos. Filmen (som går på bio just nu) är regisserad av Tim Burton, och som av en händelse kallar en av blurbarna boken för en "thrilling, Tim Burton-esque tale". Jag är förmodligen helt utanför målgruppen, men är ändå lite sugen på att se den.

Och så var det det här med mat, som jag ju har varit inne på förr när det gäller anglosaxisk barn- och ungdomslitteratur, bland annat här, här och här. Säga vad man vill om miss Peregrine, men hon serverar rejäl mat:

[A] roasted goose, its flesh a perfect golden brown; a whole salmon and a whole cod, each outfitted with lemons and fresh dill and pats of melting butter; a bowl of steamed mussels; platters of roasted vegetables; loaves of bread still cooling from the oven; and all manner of jellies and sauces I didn't recognize but that looked delicious.

Jag kommer nog tillbaka till del två och tre vad det lider.

55. Pär Moberg: Provet i Philipopolis

Fantasy är inte den genre jag har läst och uppskattat mest i livet hittills, men jag har i alla fall lärt mig att det finns olika sorter, som kanske inte måste dras över en kam. Dessutom finns det väl både bra och mindre bra fantasy, som i de flesta genrer. Nu var det ganska givet att jag ändå ville läsa den här alldeles nya, första delen i en planerad serie böcker, eftersom författaren och jag är goda vänner sedan ett par decennier. Det gör förstås att mitt utgångsläge är ganska välvilligt.

Det som är speciellt med den värld som skildras här är att där finns människor med en viss magisk förmåga, den så kallade Gnistan, och som med hjälp av den kan utöva magi med musikens hjälp. Det är ett ganska intressant drag, som sätter musiken i centrum för berättandet på ett sätt som jag aldrig tror att jag har varit med om tidigare. Det finns också noter och sångtexter i boken, och musiken kommer att finnas tillgänglig att lyssna på. Jag som eventuellt är lite mindre musikintresserad än genomsnittet tycker ändå att det är fängslande på samma sätt som man kan bli fängslad av det mesta som berättas av någon som kan berätta och som själv är intresserad.

Det här är ganska mycket en första bok i en serie, tycker jag mig märka. Det är en del personer som ska etableras och en del bakgrund som ska klarläggas. I genren ingår ju också att vi läsare måste informeras om den värld det utspelar sig i och hur den skiljer sig från vår. Det är förstås också en del som inte förklaras, som jag utgår från att vi ska få reda på i senare delar. Då gissar jag också att det kommer att utspela sig på närmare håll än Bulgarien, där (nästan) hela den här första delen äger rum.

103. C. S. Lewis: Silvertronen

Med den ordning jag läser Narnia-heptalogin är detta bok nummer fyra. Den utspelar sig under läsåret efter sommarlovet då Edmund och Lucy Pevensie och deras kusin Eustace i den föregående boken kom till Narnia och seglade till världens ände med kung Caspian. Men det vore ju inte Narnia om inte tiden levde sitt eget liv; när nu Eustace och hans skolkamrat Jill Pole kommer till Narnia är kung Caspian gammal och huvudintrigen handlar om hur hans försvunne son prins Rilian ska återfinnas och -bördas.

God hjälp har de båda barnen av slingerbulten Surpöl, som är något av en korsning av åsnan Ior och Snusmumriken (i alla fall har han likadan hatt och röker pipa och bor i tält). Hans livsinställning sammanfattas bra i yttrandet "om vi bryter nacken medan vi klättrar ner, så slipper vi åtminstone drunkna i floden". När det väl gäller är han dock förvånansvärt handlingskraftig.

Jag har ju tidigare utvecklat mina tankar på temat "mat i anglosaxisk barnlitteratur", som dock har varit lite frånvarande i de senaste två böckerna. Nu är det tillbaka med en middag i de Snälla jättarnas slott Harfång:

Måltiden - som vi väl måste kalla middag, fast det egentligen bara var tedags - bestod av hönssoppa med purjolök, stekt kalkon, ris och kastanjepuré och så mycket frukt man kunde stoppa i sig.

en dito hos Svarte riddaren i Mörksens slott:

När måltiden (den bestod av stekt duva, kall skinka, sallad och tårta) hade burits in [...]

en dito i en grotta hos några dvärgar:

Hon hade ett dunkelt minne av dvärgar som sysslade kring elden med stekpannor, nästan större än de själva, och av en ljuvlig, fräsande doft av stekt korv, stekt korv i långa banor. Och inte sådan där halvdan korv heller, utspädd med bröd och gryn, utan riktiga korvar, läckra och saftiga och ångande varma och spruckna och en liten liten aning brända. Och stora muggar med fradgig choklad och stekt potatis och rostade kastanjer och stekta äpplen fullproppade med russin där kärnhusen hade suttit och till sist glass, härligt svalkande efter all den varma maten och drycken.

och slutligen en frukost på äggröra och rostat bröd, som de äter tillsammans med ett par centaurer:

- Son av Adam, vet du inte att en centaur har en människomage och en hästmage? Och båda vill förstås ha frukost. Så centauren börjar med gröt och njursauté och bacon och omelett och kall skinka och rostat bröd och marmelad och kaffe och öl. Och efter det ägnar han sig åt sin hästmage och betar en timme eller så, varpå han rundar av det hela med en portion havre och en påse socker.

Njursautén etc får mig att tro att Narnia trots allt på något sätt är en del av England och inte en alldeles egen värld.

44. Carol Goodman: De döda språkens sjö

Om man skriver en bok som utspelar sig på en lantligt belägen internatskola i USA och handlar om en grupp elever som läser klassiska språk, så får man nog stå ut med att bli jämförd med Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag läste inte den när "alla andra" gjorde det, utan först för några år sedan, men kan tänka mig hur tagen jag hade blivit av den om jag hade varit i samma ålder som huvudpersonerna. Här är det bara flickor, och de läser latin i stället för grekiska, men det är mystiska dödsfall och osunda relationer på ungefär samma sätt. Riktigt till Tartts nivå tycker jag inte att det når, även om det inte alls är dåligt.

Historien handlar om en latinlärare som återkommit till sin gamla skola (och där blir det också lite Döda poeters sällskap), trots att det hände en del otäckheter när hon gick där. Och så börjar en del av dem att upprepa sig, och man undrar vem som är ond och vem som är god och vem som var med för 20 år sedan men nu är någon helt annan. Det är som synes en del standardingredienser, men resultatet är som sagt inte alls dåligt - medan man läser är det faktiskt ganska spännande. Efteråt har man kanske inte lärt sig så mycket, men det jag kommer att minnas är de dimmiga promenaderna runt sjön.

41. Agatha Christie: Cat Among the Pigeons

En ganska sen Poirot-deckare, publicerad 1959, som kombinerar två lovande miljöer - ett fiktivt emirat i Mellanöstern och en engelsk internatskola för flickor. Baksidan visat ett utdrag från sidan 74:

Det dröjer alltså ett bra tag innan någon dör, och sedan dröjer det i sin tur nästan lika länge innan en annan elev, Julia, tar saken i egna händer och konsulterar Hercule Poirot. Han gör entré på sidan 134 (eller snarare gör Julia entré hos honom) och har bara ungefär 50 sidor på sig att reda ut hur en revolution i Ramat hänger samman med mord på internatskolan Meadowbank. Det kan verka som om boken därför blir lite baktung, men det är faktiskt inte någon nackdel. De historier som börjar på klassiskt Sherlock Holmes-vis med att det mesta redan har hänt och ska återberättas för den nyinkopplade detektiven lider ibland av att det berättas för mycket och händer för lite. Här får vi vara med både i Ramat och på Meadowbank medan det händer. Inte minst tycker jag det är roligt att någon annan än Poirot får vara huvudperson, och jag fastnar särskilt för skolans rektor miss Bulstrode. Hon tappar inte fattningen för att någon skjuter hennes gymnastiklärarinna, utan tänker på sin skola i första hand:

"I hope you're not expecting any more murders?""No, no.""I'm glad of that. I doubt if any school could survive two murders in one term."

Men som Julia och Jennifer konstaterar: "there's usually a second murder in books".

Har man läst lite Agatha Christie vet man att ett av hennes knep är att någon inte är den han eller hon utger sig för att vara, ibland av skäl som inte behöver göra vederbörande till mördaren. Här kommer knepet till ny användning på ett kreativt sätt.

Det engelska omslaget visar, utan att avslöja för mycket, några viktiga element i berättelsen. Omslaget på min svenska utgåva tar mer upp det symboliska i titeln:

Jag föredrar nog det engelska ändå.

34. Patrick Redmond: Händelser vid Kirkston Abbey

Det är inte ofta jag råkar få tag i en bok som är så spännande att jag inte kan lägga den ifrån mig utan måste läsa ut den i mer eller mindre en sittning. Men detta var faktiskt en sådan, som jag sträckläste större delen av under en söndag tills den var slut vid tvåtiden på natten.

Det finns mycket som tyder på att jag skulle gilla den: omslaget, titeln, miljön engelsk internatskola och upplägget med en ramberättelse i nutid och en huvudintrig i dåtid, som förstås påverkar berättelsens nutid. Sedan visar det sig att det sista inte är särskilt framträdande, men miljön är superb. Den svenska titeln är ett lyckokast; i original heter den The Wishing Game, som jag inte alls tycker är lika bra. Det nyktert konstaterande Händelser vid Kirkston Abbey ger mig onda föraningar redan när jag ser boken första gången. Genom en kort inledning, en intervju av en journalist i nutid med en anonym person som var med då, vet vi att det kommer hända något fruktansvärt, men vi vet inte vad. Denna smygande känsla följer med genom hela boken och trots alla föraningar är det överraskande när det fruktansvärda händer.

Utgångspunkten för berättelsen är Jonathan Palmer som är elev på internatskolan Kirkston Abbey hösten 1954. Han är en rätt vanlig fjortonåring som är duktig i historia och dålig i latin, inte hör till de mest populära men har några vänner, utsätts för den pennalism som hör till miljön men utan att vara värst drabbad, och han har inte förfäder som gått på Kirkston Abbey i generationer utan kommer från en vanlig statlig skola. Han blir vän med Richard Rokeby, som på många sätt är Jonathans motsats. Efter hand får vi veta mer om Richards bakgrund, tidigare händelser på skolan, några lärares förflutna och en del andra elever, och allt detta flätas så småningom ihop till en obehaglig historia, som alltså är omöjlig att sluta läsa.