128. Ivar Ahlstedt: 12½-klubben klarar fallet

Det här blev sista boken om Sigge Flod, för samma år som den kom ut, 1967, avled författaren Ivar Ahlstedt. De senare böckerna i serien skiljer sig ganska mycket från de första, inte minst sedan 12½-klubben introducerades för ett par böcker sedan. Det är en förhållandevis välorganiserad sammanslutning med möten, protokoll och klubblokal med telefon. Hur medlemmarna har möjlighet att lägga så mycket tid på verksamheten är oklart - någon gång borde de också vara i skolan, tycker jag. (Men det här utspelar sig på den tid när inte alla tonåringar gick i skolan. Åtminstone någon av de äldre har ett jobb, men även där ställs vissa krav på närvaro, föreställer jag mig.)

Till det jag uppskattar mycket i de senare böckerna är de kartor som hjälper läsaren att orientera sig. Här förekommer återigen sjön Ören - även om den är namnlös på kartan och har bytt form sedan sist - och ön Munken. Intresset den här gången är dock berget Bullingen, där det bland annat sätts upp en skidlift.



Det är en ovanligt spretig historia, som bara nödtorftigt knyts ihop på slutet. Ett antal till synes fristående mysterier inleder. Det handlar om en schackturnering, där den helt autentiske stormästaren Botvinnik gästar Eriksvik och möter en anonym motståndare, som kallar sig Smyslov, men försvinner under turneringens gång. Det handlar också om en matematikskrivning, där Sigge själv får tillbaka en rättad skrivning med fler lösta uppgifter än han minns att han gjorde. Och så är det ett antal brott runtom i staden, ofta bagatellartade, snarast tillkomna för att gäcka polisen och andra.

Stormarknaden ESMO har redan tvingats stänga, trots att det här utspelar sig i början av året efter att den öppnade. Sigge själv har hunnit bli nästan fjorton och hunden Knatten är enligt uppgift tjugo månader gammal. Jag har inte gjort något riktigt försök att få ihop kronologin i hela serien, men jag misstänker att den inte fungerar till alla delar.

När det hettar till mot slutet är Sigge på egen hand utan sin klubb, och jag tycker han gör sig bäst så. Det är lite svettigare än den här bilden från titelbladet ger anledning att anta:

men slutar inte med något riktigt avslöjande, snarare en tidstypisk upplösning där det är omgivningens fel att någon har hamnat på avvägar.

82. Ivar Ahlstedt: 12 ½-klubben slår till

Den nya tiden gör sitt intåg i Eriksvik, hemstad för Sigge Flod och hans deckarklubb, genom att en stormarknad ska öppna strax utanför. Den heter Esmo, uttytt "Eriksviks Stor Marknad Olsson", men rikigt varför den skånske direktören Jöns Olsson har valt Eriksvik för sin etablering framgår aldrig. Det verkar vara ett superbygge, som har såväl mat som kläder som möbler, och räknar med att sälja för en miljon kronor första helgen.

Då kan man tycka att Olsson skulle kunna ha bättre säkerhet än att en trettonåring och hans deckarklubb står för bevakningen tillsammans med en anställd nattvakt, låt vara att också deckarpudeln Knatten förväntas göra en insats. Nu blir det inte så, för någon tvingar i honom vitlök så han tappar luktsinnet och inte kan spåra som han brukar.

Esmo är placerat med tanke på bilburna kunder, ett tidstecken så gott som något:

Men alldeles i närheten finns sjön Ören med ön Munken, som var aktuell redan i förra boken, och återanvänds här på precis samma sätt, nämligen som tjuvgömma:



Vrider man kartan ett kvarts varv så man får kusten i nord-sydlig riktning framgår det hur lik Eriksviks belägenhet är Västerviks. Gamlestad ska då vara Gamleby. I närheten finns också i fiktionen Timmerby och Oskarshäll, och man behöver kanske inte vara så bevandrad i nordöstsmåländsk geografi för att gissa vad de namnen döljer.

75. Ivar Ahlstedt: Sigge Flod & Co: 12 ½-klubben

Man ska inte överdriva realismen i tidigare delar i den här bokserien - det är trots allt inte så vanligt i verkligheten att pojkar i nedre tonåren hamnar i så många mysterier. Men i den här boken tas steget in i den totala brist på trovärdighet som manifesteras i att polisen ber realskoleeleven Sigge och hans gäng/klubb om hjälp när skolan är bombhotad. Det känns plötsligt mer som LasseMajas detektivbyrå i Valleby än något annat.

Mest bekymmer har Sigge ganska länge med att hans hund Knatten blir påkörd och får tillbringa tid hos veterinären. Ett alltför stort antal sammanträffanden - i en genre som ändå har ganska stor acceptans för sådana - gör att de skyldiga identifieras, om än inte fångas förrän på slutet. Då har Sigge hamnat på en ö i en lantligt belägen skogssjö medan resten av gänget finns kvar i Eriksvik, dock inte i skolan, ty den har utrymts.

Nu låter jag onödigt kritisk, för det här är inte värre än mycket annat i ungdomsdeckargenren, låt vara att det har åldrats en del. (På ett ställe har den här omtryckta upplagan fått en fotnot som förklarar att man gick i skolan på lördagarna på den tid det utspelar sig.) Den som har läst de tidigare böckerna blir också belönad genom att gänget/klubben består av i stort sett alla de övriga ungdomar som Sigge och hans närmaste medhjälpare och vän Röret har stött på tidigare. Och en bättre skildring av hur viktig en hund kan vara för någon i den åldern har jag knappt läst någonstans.

69. Ivar Ahlstedt: Ögonen

Realismen i de här ungdomsdeckarna om Sigge Flod, hans kompis Röret och hunden Knatten är inte alltid så stor, men så verklighetsfrämmande som här tror jag inte det har varit tidigare. Det kommer nämligen en turnerande konstutställning till pojkarnas hemstad Eriksvik, och där finns original av både Rembrandt och Picasso. Det känns föga troligt som utgångspunkt för intrigen, och sedan är den i sina detaljer inte så mycket bättre. Det bästa är skildringen av pudeln Knatten och det fina förhållandet mellan honom och Sigge. Bättre husse kan han knappast få, och klokare deckarhund får man leta efter.

För att kunna orientera sig i Eriksvik får man en karta som hade prytt vilken Maria Lang som helst:

Eriksvik har ansetts vara kalkerat på Västervik, där författaren växte upp, och i den här delen framgår att man kan nå Nässjö med ett kvällståg för att ansluta till "kontinentaltåget". (Nu har det börjat gå tåg från Stockholm mot Hamburg igen efter många års uppehåll, en händelse som ser ut som en tanke.)

Tramsigast är att pojkarnas teckningslärare heter B. Lyerts.

51. Ivar Ahlstedt: Mannen i det öde huset

Hela intrigen i den här delen i serien om Sigge Flod ryms under en veckohelg, med en liten prolog på fredagen och en epilog på måndagen. Det är dessutom första helgen efter skolstart på hösten - eventuellt tycker jag det är underligt att börja med upprop en fredag och sedan ha "friluftslov" på lördagen. Inte bara att lördagen egentligen var skoldag visar att tiden har gått. De ordentliga pojkarna Sigge och Röret (som Kurt Nilsson alltid kallas) är ute och bor i tält och när de ska åka hem gräver de ner sitt skräp, bland annat konservburkar. Det skulle knappast passera idag.

Tältplatsen syns till höger på den här kartan:

som nästan är en förutsättning för att man ska hänga med i svängarna. De är ute i ett nerlagt tegelbrukssamhälle på cykelavstånd från hemstaden Eriksvik, om vars läge man nu får reda på att närmaste flygplats är i Norrköping. Det jag har snappat upp på annat håll och försökt läsa in i tidigare böcker, att staden är kalkerad på Ivar Ahlstedts uppväxtstad Västervik, kan alltså fortfarande stämma.

Själva intrigen är aningen spretig, men ger utrymme att diskutera sällsynta och värdefulla frimärken, något som det verkar som om pojkar i Sigges ålder var inherent intresserade av. (Så är det inte heller numera, skulle jag tro.) Förutom det händer det lite mystiska saker i de öde byggnaderna, och så är det förstås mannen i titeln, som är den där sortens person som förekommer i ungdomsböcker, en man ska tro är snäll men visar sig vara mystisk, men kanske ändå är snäll, om han inte är lite mystisk i alla fall. En liten trimning av intrigen hade varit på sin plats, tycker jag.

Nu tar det här projektet paus och återkommer i augusti.

40. Ivar Ahlstedt: Skallet i natten

Man ska nog inte leta för mycket efter övergripande kronologi i de här böckerna, för de verkar utspela sig i en elastisk tid, där det kan vara den årstid som handlingen kräver och där det nu bör ha gått flera år sedan Sigge fick sin pudel Knatten. Det är i alla fall tidig höst i den här boken, och fortfarande så varmt att rektorn ger skolan lov en lördag. Hela intrigen ryms sedan under denna helg, om jag förstår det rätt.

Det handlar om en annan pudel, Leone, som är försvunnen från herrgården Mälö utanför Eriksvik. (Jag har inte forskat vidare om tänkbara lantegendomar i närheten av Västervik, som Eriksvik ska vara kalkerat på. Här nämns förresten också Östköping (Söderköping?) och Målafors.) Sigge får grevinnans uppdrag att försöka få tillbaka hunden, som hon är övertygad som har rövats bort för att den är en farlig konkurrent vid hundutställningar. Det är inte så rappt som i tidigare böcker, faktiskt aningen segt ett tag, och lätt orealistiskt när Sigge med kort varsel ordnar en hel grupp ungdomar som bevakar telefonkiosker. Mest realistiskt blir det när de medverkande rör sig på sjön, för båtar verkar Ahlstedt kunna. I varje fall lyckas han få mig att tro att han kan det, inte minst med diverse fackuttryck.

33. Ivar Ahlstedt: Lönngången

För första gången i den här bokserien utspelar sig hela handlingen i Eriksvik, den småstad vid Östersjökusten där Sigge Flod och hans kompis Röret bor. (Röret har tidigare hetat Kurt Nilsson, men den här gången heter han Knut, av oklara skäl.) Det framgår att Eriksvik har båtförbindelse till Gotland, vilket stämmer med Västervik, som har ansetts vara förebilden.

Hur det är med lönngångar i Västervik vet jag inte, men i Eriksvik finns det åtminstone en, som spelar en viktig roll i den här historien. För att motivera Sigges möjligheter att komma åt den får den i ena änden mynna ut i en verkstad, belägen i anslutning till där en hittills okänd klasskompis, Limpan, bor. Från början är Sigge nog mest intresserad av gången för dess egen skull, men vi läsare inser förstås att den bör ha något att göra med att det har försvunnit varor från en antikhandel. Det har den också, men inte riktigt på det sätt som Sigge först tror - överhuvudtaget är det ett återkommande grepp i de här böckerna att hans "utredningar" inte går så rakt på den rätta lösningen som i en del andra ungdomsböcker.

Boken kom 1960 och det är verkligen en annan tid man möter. Sigge och Röret har varsin syster, varav särskilt den senares, Majsan, kommer till nytta den här gången. (Hon brer smörgåsar och annat husligt.) Till annat som kanske inte skulle förekomma i en nutida ungdomsbok hör "middagstidningarna"; numera kommer ju även kvällstidningarna ut på morgonen. Och när det passar kan Röret ordna "telefonvakt", det vill säga att hans nummer kopplas om till en levande människa som svarar och tar emot meddelanden - fast det tar tio minuter att ordna.

27. Ivar Ahlstedt: Spökmannen

I en bok där huvudpersonen har mottot "Rena klara fakta" är det förstås inte något riktigt spöke som dyker upp. Men jag minns tydligt hur spännande den här boken var när jag läste den första gången (och andra och tredje, som man brukade i den åldern). Det här exemplaret är däremot ett senare tillskott till samlingen; jag vill minnas att den jag hade förr var häftad.

Eftersom de två böcker jag hade om Sigge Flod var denna och den föregående har jag känslan av att han och kompisen Röret oftast har skollov och inte är hemma i Eriksvik, men det kan visa sig vara fel när jag fortsätter läsningen. Här är det i varje fall höstlov, och pojkarna får genom en tidningsartikel upp ögonen för att man kan vaska guld i svenska vattendrag. Dessutom har det hänt mystiska saker i en enslig by, där Sigges pappa har en bekant, så de har dubbla anledningar att ge sig iväg. Miljön är av allt att döma fiktiv, och ger mer intryck av Norrland än Småland, men det finns ju oländig terräng även på sydsvenska höglandet. De tar rälsbuss - en tidsmarkör så god som någon - och blir inhysta i en jaktstuga långt upp i skogen. Närmaste by har inte ens telefon, så när ordningsmakten ska larmas krävs en cykeltur på en timme.

Sigge är inte bortkommen när det gäller att samla information och inte heller när det ska dras slutsatser. Men - och nu blir det spoiler - han hamnar faktiskt ganska fel den här gången, när den mystiske nykomlingen i trakten inte alls är identisk med den ökände inbrottstjuven "Smygande Steget", utan i stället en seriös vetenskapsman som har utvecklat en självlysande färg. (Man kan möjligen undra varför han bedriver sin verksamhet i en gammal kvarn i en ödebygd och inte närmare civilisationen.) Inte blir det något av guldet heller, för det de har vaskat fram är grus med kopparkis, visar det sig när de kommer till guldsmeden i Eriksvik för att sälja sitt byte.

Det är något mycket sympatiskt med de här böckerna, där huvudpersonerna inte är några övermänniskor, utan blir rädda och gör en del misstag. Inte minst är det trevligt att läsa om Sigges hund Knatten, en svart pudel som nu har utvecklats till en användbar deckarhund som kan spåra och vakta när det behövs. Nu får vi se hur det går när resten av årets läsprojekt är hittills olästa böcker om Sigge, Röret och Knatten.

11. Ivar Ahlstedt: Vita tornets hemlighet

Den här andra delen i serien om pojkdetektiven Sigge Flod vet jag att jag hade en gång i tiden, även om just det här exemplaret är införskaffat senare. Men som det brukar vara med den här sortens böcker går det fint att hoppa in var som helst i serien; här finns inte minsta anspelning på äventyren i föregående bok.

Det framgår att det nu är året efter, så Sigge bör ha hunnit fylla tretton. Han sommarjobbar i en lanthandel, både som varubud med cykel och i själva affären, och meningen är att han ska tjäna ihop pengar till en kamera, som ju är deckarens viktigaste hjälpmedel. Det betyder att han befinner sig i Tiarum, såvitt jag förstår fiktivt, men på bussavstånd från hemstaden Eriksvik. I ett replikskifte nämns att det ligger i Småland, och det är också tydligt att det är inåt land från kuststaden. Det här innebär också att hans trogna deckarhund, pudeln Knatten, och kompisen Röret inte är med så mycket, men de dyker upp lagom för att göra viktiga insatser i de sista fyra kapitlen. I stället assisteras Sigge av handlarens yngsta dotter Sissan, en pigg medhjälpare, som fastän hon bara är elva år är snabb i repliken och kavat när det gäller.

Det finns mycket i den här boken som jag minns mycket väl från tidigare läsningar, inte minst det vita tornet som helt saknar dörrar och fönster, men har en kupol överst, som ibland lyser blått. Kanske allra mest fascinerad var jag av det här, när Sigge läser horoskop i veckotidningar (det finns skäl för honom att göra det, fast han annars är så mycket för "rena, klara fakta"):

Jag var själv mer intresserad av astronomi än astrologi, som jag redan då insåg var lurendrejeri, men det var ändå något fascinerande över företeelsen marsian, inte minst att det inte gick att hitta i några uppslagsböcker. Numera inser jag att det är något som är påhittat av författaren för användning i den här boken. Kometen Cargos verkar inte heller finnas i verkligheten.

10. Ivar Ahlstedt: Sigge Flod & Co blir deckare

År 2022 blir inte året med omfattande läsprojekt. Men eftersom 2021 blev året då jag långt om länge lyckades komplettera en bokserie som haft en förarglig lucka kan det vara dags att ta sig för att också läsa den, inte bara samla på den. Tio böcker finns det, lagom för att läsa en i månaden med uppehåll i juli, och tid för julläsning av annat i december.

Sigge Flod blev aldrig så känd som en del andra pojkboksdetektiver, men jag minns de två böcker som jag är säker på att jag hade förr som riktigt bra. Och författaren är verkligen ingen amatör; Ivar Ahlstedt var den ene av de två författarna bakom pseudonymen Sivar Ahlrud, som skrev om Tvillingdetektiverna.

Den här första boken i serien etablerar en av de viktiga förutsättningarna. Det börjar nämligen med att Sigge fyller tolv, och i födelsedagspresent får han en pudelvalp. Den döps till Knatten och gör redan här en viktig insats som "deckarhund", även om han också på valpars vis har svårt med koncentrationen ibland. Bland det allra bästa är faktiskt beskrivningen av relationen mellan Sigge och Knatten, och hur mycket det betyder för Sigge att få en egen hund att ta hand om. Bakom "& Co" finns också Sigges kompis Röret, som egentligen heter Kurt. Han är smal men stark, kanske inte så snabbtänkt som Sigge, men alls inte bortkommen när det hettar till. 

Sigge tänker sig att bli journalist som sin pappa, som är redaktör på lokaltidningen - eller möjligen deckare. Han är mycket för att ta reda på hur det egentligen ligger till med "fakta", vilket idag kanske inte känns som en helt given läggning för en journalist. När han och Röret får åka ut till den senares sommarstuga några dagar i förväg kommer ändå denna inställning väl till pass, för det är något som inte är som det ska på ön. På slutet är det faktiskt spännande på riktigt, även om jag som vuxen läsare förstås inte tror att det ska sluta på annat sätt än att de som ska åka dit faktiskt åker dit.

Miljön är mest denna ö, som verkar ganska stor, om än bara bebyggd med den sommarstuga som Rörets pappa nyligen har köpt. Ett tag i början förekommer också hemstaden Eriksvik, som enligt vissa bedömare ska vara kalkerad på Västervik, där Ahlstedt tillbringade en del av sin uppväxt. Jag tycker det finns för lite detaljer för att man ska kunna vara säker på det efter bara den här boken, men det är i varje fall en kuststad vid Östersjön med tillhörande skärgård.

Inget motsäger att berättelsen utspelar sig i anslutning till att boken kom ut första gången 1957. (Det här är en nyutgåva från 1968.) Det talas om hembiträden, även om ingen av familjerna håller sig med något sådant, och som välartade pojkar säger de "farbror" till främmande herrar. Dagens tolvåringar skulle möjligen inte vara så lyriska över böckling som Sigge och Röret är, och de äter också med god aptit egenfiskad abborre. Och så finns det några ord som säkert var helt normala då, men som alldeles avgjort placerar boken i dåtid: sydfrukter, stadsfiskal och ottoman (möbeln, men i alla fall).