205. Karin Smirnoff: Missing People

Det här är en tryckt repris av en radionovell från förra året. Den är mycket karinsmirnoffsk trots att den inte handlar om hennes tvillingpar Jana och Bror från Jag for ner till bror med uppföljare. Även här saknas kommatecken, men namnen har stor bokstav, till skillnad från hur det är i hennes romaner. Det är ju sådant man inte märker när man lyssnar på litteratur, som jag har gjort med allt av Karin Smirnoff hittills.

Lite synd är det, tycker jag, att Novellix har gått ifrån sitt ursprungliga koncept med nya noveller av levande författare. Den här kvartetten har bestått av en återutgivning av något som nog många novellvänner redan har hört, en novell hämtad ur en av de senaste årens mest uppmärksammade novellsamlingar, en återutgivning från en antologi samt en översättning av en novell som inte funnits på svenska tidigare. Som helhet känns det tyvärr aningen oengagerat, utan att någon av de aktuella novellerna ska lastas för det.

45. Karin Smirnoff: Missing People

Karin Smirnoff skriver här inte om Jana och Bror, som är hennes huvudpersoner i den snart avslutade trilogin från Smalånger. Men det är fortfarande Västerbotten och personer i relativt oharmoniska omständigheter. Missing People kommer och frågar efter en försvunnen äldre man, men det är egentligen inte huvudsaken i historien, utan den handlar om det par som har köpt en sommarstuga, kanske i hopp om att det därmed ska bli lite bättre mellan dem. Sedan blir det en berättelse som inte ska refereras, för den vinner på att höras utan förförståelse.

215. Karin Smirnoff: Vi for upp med mor

Karin Smirnoff har onekligen gjort ett rejält genombrott som författare med två uppmärksammade böcker på två år, varav den första fick Augustpris i fjor. Den här andra är en fortsättning på historien om tvillingarna Jana och Bror i Smalånger, och det i så hög grad att den knappast går att läsa med behållning om man inte har läst den första.

Det som har hänt här är att deras mor, "modren", har dött och ska begravas i sin födelseby i Norrbotten. Den präglas av den församling som de flesta invånarna är medlemmar i - eller "gemenskapen", som den kallas på deras nyspråk. Bror dras till den, men Jana är som tidigare mer självständig. Under tiden är det gott om återblickar, både på den tid som den förra boken omspände och tiden dessförinnan och tiden mellan böckerna. Det fyller i bilden av syskonens familjebakgrund och varför vissa saker är som de är, och för mig är det egentligen den största behållningen här.

97. Karin Smirnoff: Jag for ner till bror

Det verkar vara något med Västerbotten som gör att författare skriver berättelser som utspelar sig där. Det går inte riktigt att frigöra sig från Torgny Lindgren med flera när man läser (eller lyssnar på) den här debutromanen, och ändå är den omisskännligt något eget och inte alls en efterapning.

Det handlar om Jana som kommer tillbaka till sitt föräldrahem, där hennes bror Bror bor. Han är ganska nedgången av alkohol och annat, och hon har en del med sig i bagaget, förstår man. Däremot dröjer det innan man förstås vidden av allt de har varit med om, varför det har blivit som det är, och vilka roller de övriga invånarna i Smalånger spelar i sammanhanget. Det är därmed svårt att säga så mycket mer konkret om boken, men den är välkomponerad och spännande, utan att för den skull innehålla särskilt rafflande händelser. Jana får jobb i hemtjänsten och där händer det inte så mycket mer än att deras "brukare", som termen ju är, dör efter hand.

Som av en händelse var Karin Smirnoff gäst i Lundströms bokradio i helgen som gick, när jag var mitt i den här lyssningen. Där framgick att det kommer en uppföljare i dagarna, och att hon skriver på en tredje bok. Det är effektivt, får man säga, för hon går nu också sista terminen på Lunds universitets författarskola, där målet är att under två år bli klar med en bok för publicering. Inledningen till den här var förresten hennes arbetsprov vid ansökan till utbildningen.

För mig har det varit ett lyckokast att lyssna på den allra största delen av den här boken. När jag läste korta bitar fastnade jag på egenheterna i skriftspråket, att namnen är hopskrivna, att de skrivs med liten bokstav och att repliker inte markeras:

Det märks ju inte när man lyssnar, och för mig var det bra. Jag tror kanske att man hade vant sig efter ett tag, men så långt kom jag aldrig.