101. Li Österberg: Gudabröllop

Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.

50. Li Österberg: Brudrovet

Det har gått några år sedan jag läste Li Österbergs tidigare serieromaner med motiv från den grekiska mytologin. Senast handlade det om en familjefest på Olympen, där Hades träffade Persefone (fast det verkar ha kommit en till emellan, som jag har missat). Här fortsätter historien genom att hon förs till underjorden och gifter sig med honom. Eftersom det är en myt fungerar inte allting som vi är vana vid, men så kan man i alla fall beskriva huvudintrigen.

I den här versionen agerar gudarna ännu mer mänskligt än man är van vid, som när Hades talar med sin bror Zeus om sina planer vad gäller Persefone (som vid den här tiden inte ens är informerad):



Persefone är egensinnig och självständig, samtidigt som hon är rätt förtjust i Hades:



som har vissa drag av den moderna populärkulturens bad boy, en arketyp som ju också brukar ha viss dragningskraft på det motsatta könet.

Det blir ofta roligt när de storslagna mytiska motiven blandas med ungdomstrots och andra högst mänskliga känslor. Jag hoppas att Li Österberg fortsätter med andra delar av de grekiska gudasagorna ‒ material saknas ju inte.

76. Li Österberg: Fejd och fest

Li Österberg återvänder här till det antika Greklands mytologi, som hon behandlar med stor kärlek och viss respektlöshet. Här finns ett omtryck av Nekyia, som jag läste för något år sedan, tillsammans med en kort och en längre berättelse. Den korta handlar om grekernas föreställning om vad man hittade i jorden och hur det relaterade till vad man trodde om forna tiders stora människor.

Den långa, "Familjefesten", sammanför de olympiska gudarna med deras övriga familjemedlemmar till en fest som sent ska glömmas. De är ju egensinniga gestalter, de grekiska gudarna och gudinnorna, som har fel och brister som vanliga dödliga, och därmed inte alltid agerar förnuftigt. Sist finns ett släktträd, och det har man verkligen nytta av för att hålla reda på vem som är vem:

De har ju också en helt egen syn på inavel, så att de kan avla barn med sina syskon och andra nära släktingar.

Något av huvudperson är dödsrikets härskare, Hades, stilig men glåmig:

som besöker Olympen för första gången på länge. Han träffar där sin blivande hustru Persefone, även om vi inte får reda på att det är så det kommer att gå för dem.

Respektlösheten tycker jag fungerar väl i en historia som till allra största delen är påhittad. Ungdomarna säger saker som "ditt miffo" och kallar Hera för "satkärring", medan de äldre ägnar sig åt sex och slagsmål, för att bara nämna något. Det är mycket roligt, och den kontrastrika, personliga stilen på teckningarna har något grekiskt över sig, som gör att de passar berättelsen.

61. Li Österberg: Ljusförgörerskan

Li Österberg tar sig här an Persefone, som så småningom blir dödsguden Hades' hustru. Men det mesta av den här historien handlar om hennes ungdom, där hon inte gör så annorlunda erfarenheter mot andra ungdomars:

Men hon har onekligen en ovanlig familj, inte bara för att de är vad hon kallar vrickade, utan också på grund av deras inbördes släktförhållanden. Det är ibland svårt att följa med, när man är ovan vid att syskon också kan ha barn med varandra, för att bara nämna något.

Li Österbergs respektlösa behandling av gudagestalterna är uppfriskande - Ares kallar Zeus för "farsan" och Artemis säger "kärringen" om Hera. Bara det är det faktiskt värt att läsa de här serieromanerna för.

47. Li Österberg: Nekyia

Li Österberg återanvänder här karaktärer från den grekiska mytologin, främst Hermes och hans farbror Hades:

för att berätta en egen historia. Det fungerar förhållandevis väl, även om jag kan tänka mig att den som har de ursprungliga myterna i ryggmärgen tycker att det är väl respektlöst ibland. Några sidor kommentarer på slutet redogör för en del anakronismer och paradoxer, för att använda ord av passande ursprung.

363. Li Österberg: Athena - pappas flicka

Med utgångspunkt i de antika myterna om Athena har Li Österberg tecknat den här serieromanen som både håller fast vid den lätt bisarra familjesituationen i Olympen och låter den kommenteras med modernt men varsamt handlag:

Det är både intressant och roligt, för att inte tala om lärorikt. Det mest fascinerande med de grekiska gudarna är ju att de har högst mänskliga fel och brister, och de får sitt rätta utrymme här.