101. Li Österberg: Gudabröllop

Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.

50. Li Österberg: Brudrovet

Det har gått några år sedan jag läste Li Österbergs tidigare serieromaner med motiv från den grekiska mytologin. Senast handlade det om en familjefest på Olympen, där Hades träffade Persefone (fast det verkar ha kommit en till emellan, som jag har missat). Här fortsätter historien genom att hon förs till underjorden och gifter sig med honom. Eftersom det är en myt fungerar inte allting som vi är vana vid, men så kan man i alla fall beskriva huvudintrigen.

I den här versionen agerar gudarna ännu mer mänskligt än man är van vid, som när Hades talar med sin bror Zeus om sina planer vad gäller Persefone (som vid den här tiden inte ens är informerad):



Persefone är egensinnig och självständig, samtidigt som hon är rätt förtjust i Hades:



som har vissa drag av den moderna populärkulturens bad boy, en arketyp som ju också brukar ha viss dragningskraft på det motsatta könet.

Det blir ofta roligt när de storslagna mytiska motiven blandas med ungdomstrots och andra högst mänskliga känslor. Jag hoppas att Li Österberg fortsätter med andra delar av de grekiska gudasagorna ‒ material saknas ju inte.

66. Jan N. Bremmer: Greek Religion

Det här är inte platsen för seriösa recensioner av akademisk kurslitteratur, tror jag mig ha skrivit förr. Men eftersom det också är min läsdagbok ska även sådant dokumenteras. Det här är en ganska tunn översikt över det som titeln anger. Den som väntar sig mytologi blir besviken, för det handlar mer om det religiösa bruket än om de halvgalna grekiska gudarna som gifter sig inom släkten och förökar sig på kreativa sätt. Men bedömd utifrån sitt syfte är det här fullt läsbart.

64. Anna Blennow: Månmätning

Den här essän handlar om månen ur olika synvinklar, men mest om dess (hennes?) roll som tidmätare. Eftersom författaren är docent i latin tar det sin utgångspunkt i antikens föreställningar om himlakropparna och kalendern, men på bara knappt trettio sidor hinns det också med utvikningar om språk och litteratur, liksom personliga betraktelser. Det är oavbrutet intressant, vilket inte är så vanligt.

76. Li Österberg: Fejd och fest

Li Österberg återvänder här till det antika Greklands mytologi, som hon behandlar med stor kärlek och viss respektlöshet. Här finns ett omtryck av Nekyia, som jag läste för något år sedan, tillsammans med en kort och en längre berättelse. Den korta handlar om grekernas föreställning om vad man hittade i jorden och hur det relaterade till vad man trodde om forna tiders stora människor.

Den långa, "Familjefesten", sammanför de olympiska gudarna med deras övriga familjemedlemmar till en fest som sent ska glömmas. De är ju egensinniga gestalter, de grekiska gudarna och gudinnorna, som har fel och brister som vanliga dödliga, och därmed inte alltid agerar förnuftigt. Sist finns ett släktträd, och det har man verkligen nytta av för att hålla reda på vem som är vem:

De har ju också en helt egen syn på inavel, så att de kan avla barn med sina syskon och andra nära släktingar.

Något av huvudperson är dödsrikets härskare, Hades, stilig men glåmig:

som besöker Olympen för första gången på länge. Han träffar där sin blivande hustru Persefone, även om vi inte får reda på att det är så det kommer att gå för dem.

Respektlösheten tycker jag fungerar väl i en historia som till allra största delen är påhittad. Ungdomarna säger saker som "ditt miffo" och kallar Hera för "satkärring", medan de äldre ägnar sig åt sex och slagsmål, för att bara nämna något. Det är mycket roligt, och den kontrastrika, personliga stilen på teckningarna har något grekiskt över sig, som gör att de passar berättelsen.

235. Madeline Miller: Kirke

Ett tag före jul hade vi bokcirkel, men jag hade inte lyckats planera så att jag hann läsa ut den här boken före diskussionen. Sedan har det inte heller funnits en skarp deadline som har motiverat, men det ska inte uppfattas som att jag inte uppskattade boken.

Gudinnan Kirke är känd från Odysséen, där hon möter Odysseus och hans män när de är på hemfärd från Troja och landstiger på hennes ö. Hon svarar med att förvandla männen till grisar (och tillbaka igen, ska sägas). Det upptar en kort episod i den här romanen som följer henne från födelse till - ålderdom, för eftersom hon är en gudinna är hon odödlig. Det är bara en av paradoxerna här, att hon kommer att överleva alla dödliga, och aldrig få träffa dem i dödsriket. Tillvaron som gudinna framstår inte på alla sätt som avundsvärd, särskilt som hon har råkat i onåd och förvisats till denna ö, där hon förväntas leva i evighet ensam.

Cirkeln var översvallande, jag är positiv.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera 2020 års läsning. Året har ju varit som det har varit, och det här är inte platsen att summera det på andra sätt, bara att konstatera att det för min del har varit ett sämre läsår än 2019, men inte så dåligt som 2018:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Jag upprepar det har jag sagt vid något tidigare nyår, att jag inte läser för att blogga eller bloggar för att läsa. Men bloggandet gör min läsning mer strukturerad, vilket jag inte ser som en nackdel.

113. Albert Uderzo: Asterix i Indien

Inte bara Asterix och Obelix utan även barden Troubadix åker flygande matta till Indien i en historia som är späckad med referenser till tidigare äventyr, men inte innehåller så mycket därutöver, tyvärr. Om det nu är att miljön är förlagd utanför romarriket eller att den är relativt exotiserande beskriven vet jag inte, men jag tycker inte att det här var ett lyckokast. Men Uderzo kan verkligen teckna skurkar så man ser att det är det de är:

61. Li Österberg: Ljusförgörerskan

Li Österberg tar sig här an Persefone, som så småningom blir dödsguden Hades' hustru. Men det mesta av den här historien handlar om hennes ungdom, där hon inte gör så annorlunda erfarenheter mot andra ungdomars:

Men hon har onekligen en ovanlig familj, inte bara för att de är vad hon kallar vrickade, utan också på grund av deras inbördes släktförhållanden. Det är ibland svårt att följa med, när man är ovan vid att syskon också kan ha barn med varandra, för att bara nämna något.

Li Österbergs respektlösa behandling av gudagestalterna är uppfriskande - Ares kallar Zeus för "farsan" och Artemis säger "kärringen" om Hera. Bara det är det faktiskt värt att läsa de här serieromanerna för.

47. Li Österberg: Nekyia

Li Österberg återanvänder här karaktärer från den grekiska mytologin, främst Hermes och hans farbror Hades:

för att berätta en egen historia. Det fungerar förhållandevis väl, även om jag kan tänka mig att den som har de ursprungliga myterna i ryggmärgen tycker att det är väl respektlöst ibland. Några sidor kommentarer på slutet redogör för en del anakronismer och paradoxer, för att använda ord av passande ursprung.

363. Li Österberg: Athena - pappas flicka

Med utgångspunkt i de antika myterna om Athena har Li Österberg tecknat den här serieromanen som både håller fast vid den lätt bisarra familjesituationen i Olympen och låter den kommenteras med modernt men varsamt handlag:

Det är både intressant och roligt, för att inte tala om lärorikt. Det mest fascinerande med de grekiska gudarna är ju att de har högst mänskliga fel och brister, och de får sitt rätta utrymme här.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.

167. Rachel Cusk: Konturer

För ett par veckor sedan kom jag hem från en skrivarkurs på folkhögskola med många bra erfarenheter, tips och uppslag. Lite oväntat är det kanske att en skrivarkurs kan ge så många lästips, men det här var ett av dem. Och så hade jag med ett halvt öra hört när författaren intervjuades i Lundströms bokradio ett par veckor innan dess.

Det handlar om Faye, som reser till Grekland för att vara lärare på en skrivarkurs, vilket väl var en anledning till boken dök upp i våra diskussioner, men man behöver inte alls ha någon erfarenhet från sådant för att det ska vara läsvärt. På ett intressant sätt är Faye huvudperson, utan att hon säger eller gör särskilt mycket alls. Den allra mesta texten upptas i stället av saker hon får reda på av folk hon träffar; en del av dem är hennes kursdeltagare, men en del är andra tillfälliga bekantskaper, och någon är en gammal vän sedan tidigare. Det de berättar handlar heller inte alltid mest om dem, utan om vad de har hört andra berätta. Det skulle kunna bli osammanhängande men författaren lyckas hålla ihop det utan att jag riktigt begriper hur det går till, och mot slutet visar det sig att man har fått reda på en hel del även om Faye.

Det snygga omslaget är gjort av Petra Börner, som jag har missat hittills, men verkar göra många snygga omslag, förutom mycket annat.

152. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix på olympiaden

Efter ett par i mitt tycke svaga nummer är det här ett av de bättre Asterix-albumen, med sin kombination av blinkningar till den moderne läsaren och viss etnocentrisk humor. Här är det ganska mycket grekerna som blir utsatta, inte minst deras profil, som alla har:

SAOB meddelar under uppslagsordet "grekisk": "i fråga om utseende, i uttr. ss. grekisk profil, grekisk näsa, om sådana, för gamla grekiska idealstatyer utmärkande, ansiktsdrag i vilka pannan o. näsan bilda en obruten linje".

138. Homeros: Iliaden

Månadens språk i juni är grekiska, och det finns förstås modernare verk att ta sig an än detta epos från 700-talet före Kristus om händelser som ska ha ägt rum ett antal hundra år dessförinnan. (Båda dessa dateringar, liksom frågan om det finns verkliga händelser bakom, är omdiskuterade och ska inte redas ut här.) Men det är en fullt läsbar framställning som ger mycket konkreta bilder av krigande, hatande, älskande, sörjande, ätande, sovande och drömmande människor, för att bara nämna något.

Det handlar om en kort period av trojanska kriget, när grekerna på tionde året belägrar Troja i nuvarande Turkiet. Det är en intressant krigsskildring, som skiljer sig från mycket annat i den genren, eftersom många av de medverkande på båda sidorna är personer som det inte är omedelbart lätt att tycka om. De har både goda och mindre goda drag - inte minst är många av dem långsinta och hämndlystna. Och det gäller både människor och gudar, för även Olympens invånare griper in i handlingen när det passar dem, och de finns på båda sidor i kriget.

Bland det mest påtagliga är hur många det är som dör, ibland en på varje rad, och hur detaljerat man får reda på hur det går till. Ofta slutar avsnittet då med raden "tungt han i marken då föll, och i fallet skramlade vapnen". Där syns också att verket är skrivet på hexameter, det grekiska eposets versmått, vilket det tar ett tag att vänja sig vid och ännu längre att vänja sig av med att ha malande i huvudet.

Ett par exempel på dödande ur den trettonde sången (verket är indelat i tjugofyra sånger, vad vi väl hade kallat kapitel):

Adamas sprang till de sina tillbaka till skydd mot fördärvet,
men Meriones strax förföljde och stötte in spjutet
mitt emellan hans blygd och hans navel, det ställe, där Ares
ger de dödliga arma de sår, som pina dem bittrast;
där drev han stöten in, och den fallne med spjutet i livet
sprattlande låg som en tjur, som herdarna uppe bland bergen
binda med vidjor och föra med våld mot hans vilja från betet:
så han sprattlande låg med sitt sår, men det dröjde ej länge,
innan Meriones trädde intill och ur livet på honom
ryckte tillbaka sitt spjut, och natt omhöljde hans ögon.

och när en viss Harpalion misslyckas med ett anfall:

Men Meriones sände en pil efter honom, som flydde,
och i sätet till höger den tog, och tvärs genom kroppen
trängde spetsen sig ut genom blåsan inunder hans blygdben.
Ned på stället han sjönk och i krigskamraternas armar
andades ut sitt liv och på jorden låg som en regnmask
ömkligen sträckt, medan blodet rann ut och fuktade marken.
Men kring den fallne då flockades tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och förde det sedan till Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande gråt, ty
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

Och så håller det på, men mellan varven har de tid att skälla på varandra, hålla fest, ordna begravning och mycket annat.

Jag har läst den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf (för övrigt syssling till Selma med samma efternamn), men det finns minst två andra, av Tord Bæckström respektive Ingvar Björkeson:

och om jag ska läsa om Iliaden någon gång tror jag att jag ger mig på någon av dem. Systereposet Odysséen finns också i motsvarande översättningar.

250. Fjärran ifrån och nära

Nu på slutet är det en utmaning att hitta noveller som passar in på de återstående punkterna i novellutmaningen, särskilt som jag också har att ta hänsyn till min självpåtagna begränsning att bara använda en novell i varje bok. Jag lyckades inte hitta en enda novell översatt från spanska - listans nummer 29 - i mitt eget bibliotek, så den här samlingen fick följa med hem från stadsbiblioteket för nu ett bra tag sedan. Där finns novellen "Nattläkaren" av Javier Marías, en liten berättelse med öppet slut, som inte förklarar allting som huvudpersonen upplever vid ett besök hos en bekant, som behöver få en läkare att göra hembesök. Den är förtätad och nästan lite mystisk, utan att bli rysare för det.

Samlingen bygger på en radioserie från 1996, där översättare valde sina favoritnoveller, och det innebär alltså att det finns noveller från världens om inte alla så i varje fall olika hörn. "Fjärran" representeras av länder som Moçambique och Vietnam, som jag verkligen inte läser något från särskilt ofta, om ens någonsin. "Nära" representeras till exempel av Danmark och Norge, som understundom har förekommit här, men som jag egentligen skulle vilja läsa mer från.

Det är verkligen en blandning av olika teman; om jag hade fått önska något skulle det vara att det någon gång hade fått vara lite roligt. Nu är det seriös finlitteratur, och det kan ibland bli lite för seriöst och fint för min smak. Inte bara den nämnde Marías är en återkommande nobelpriskandidat, utan här finns också Joyce Carol Oates representerad, och det säger väl något om nivån.

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.

177. Monika Fagerholm: Arielles första kärlek

Det här är den där sortens novell som egentligen rymmer material till en roman, eller rentav en romanserie. Första delen kunde då handla om Arielles farfar, Diplomaten, nästa om hennes far och faster och kanske skulle det vara dags för henne själv i den tredje boken. Nu kommer vi in i handlingen när Arielle är tolv, men det är tydligt att det finns ett förflutet som påverkar både henne och hennes familj, och hela novellen omspänner åtminstone några år, även om det inte framgår exakt hur gammal hon hinner bli. Det är också ovanligt gott om folk, inte bara familjemedlemmar utan även andra, som kanske hade fått bättre plats i ett större format. Å andra sidan hade jag nog aldrig läst en finlandssvensk familjekrönika i flera band.

132. Marcus Ivarsson: Deluxe

Senast jag läste Marcus Ivarsson var han ganska uteslutande självbiografisk, och det är han delvis här också. Man blir glad av att det går åt rätt håll för honom, för han verkar ha haft det rätt besvärligt med olika typer av missbruk och psykisk ohälsa.

Men här finns också en del annat, mer fiktivt, och tecknat i en alldeles speciell stil som fyller rutorna till brädden med både figurer och bakgrund:

Men han kan annat också:

och är det inte människor så kan det vara en antropomorf kanin som försöker göra en bumerang. Jag tror inte att jag riktigt förstår allt, men en hel del är fascinerande, skulle jag säga i brist på bättre ord.

105. Anneli Furmark: Labyrinterna och andra serier

Jag fortsätter med Anneli Furmarks serier. Den här samlingen från 2002 är hennes debutbok och innehåller åtta små historier. Det innebär alltså att ta ett steg tillbaka om man har läst hennes senare serieromaner, och det är inte utan att det märks att det här är enklare på olika sätt - men därmed inte sämre. Akvarellmålningarna, som nu är något av hennes signum, finns inte alls med, utan det är mer traditionella teckningar, och historierna är episoder från uppväxten och tiden som ung vuxen. De är ändå väl värda att ta del av.