30. Tommy Sundvall: Folkbokförd i rännstenen

De två unga männen John och Morris och deras sidekick Hunter försöker dra sig fram på ströjobb, men lyckas inget vidare, kanske främst för att de helt enkelt inte vill jobba. Det tar sig olika uttryck, men ofta att de försöker smita från arbetsuppgifter när de väl har lyckats ordna något tillfälligt, såsom att leverera djurmat till folk som inte vill eller kan köra och köpa det själva. När de försöker driva pizzeria genom att sälja hjälpligt tinad färdigköpt fryspizza är det svårt att tycka synd om dem, även om jag tror att meningen är att de också ska väcka viss sympati. Under ytan är det här förstås ett inlägg i debatten om gigekonomi och bristande samhälleliga skyddsnät. Jag tror det hade fungerat bättre med några mindre arbetsskygga huvudpersoner.

31. Knut Larsson: Dödens ö. Drömmar från den andra sidan

Den här gången läste bokcirkeln en serienovellsamling, ovanligt nog. Jag hade läst den tidigare, och mina intryck från den gången kvarstår. Det är fascinerande historier, på drömmars vis glidande ut och in i verkliga och overkliga händelser och miljöer, skildrat i detaljrika bilder där man ska låta blicken vila. Vi hade en hel del att diskutera, fast vi är vana att diskutera romaner, och det är väl ett gott betyg.

22. Tommy Sundvall: På äventyr i senkapitalismen

Tre kompisar som drar sig fram på tillfälliga jobb står i centrum för den här serienovellsamlingen, eller om man ska kalla den för en grafisk episodroman. De samlar in elsparkcyklar, gräver gravar och kör till Pajala med ett enda paket. Inte minst det sistnämnda blir ett äventyr för sig.

Det är ibland roligt på ett tramsigt sätt:

men oftare - och med goda skäl - upproriskt och engagerande.

53. H. P. Lovecraft: Skräcken i Dunwich och andra berättelser

Det är en utmaning att överföra Lovecraft till serieform, eftersom hans skräckeffekter bygger så mycket på vad personerna inbillar sig. Här är det ofta löst genom textplattor, men det blir inte en alldeles tillfredsställande lösning, när formen närmar sig bilderboken, låt vara med flera bilder per sida. De fyra noveller som ingår är tecknade av fyra olika serieskapare, Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emelie Östergren och Alvaro Tapia, varav de två första har förekommit i den här bloggen tidigare. Alla fyra gör ett gott jobb, men uppgiften är svår, som sagt.

76. Li Österberg: Fejd och fest

Li Österberg återvänder här till det antika Greklands mytologi, som hon behandlar med stor kärlek och viss respektlöshet. Här finns ett omtryck av Nekyia, som jag läste för något år sedan, tillsammans med en kort och en längre berättelse. Den korta handlar om grekernas föreställning om vad man hittade i jorden och hur det relaterade till vad man trodde om forna tiders stora människor.

Den långa, "Familjefesten", sammanför de olympiska gudarna med deras övriga familjemedlemmar till en fest som sent ska glömmas. De är ju egensinniga gestalter, de grekiska gudarna och gudinnorna, som har fel och brister som vanliga dödliga, och därmed inte alltid agerar förnuftigt. Sist finns ett släktträd, och det har man verkligen nytta av för att hålla reda på vem som är vem:

De har ju också en helt egen syn på inavel, så att de kan avla barn med sina syskon och andra nära släktingar.

Något av huvudperson är dödsrikets härskare, Hades, stilig men glåmig:

som besöker Olympen för första gången på länge. Han träffar där sin blivande hustru Persefone, även om vi inte får reda på att det är så det kommer att gå för dem.

Respektlösheten tycker jag fungerar väl i en historia som till allra största delen är påhittad. Ungdomarna säger saker som "ditt miffo" och kallar Hera för "satkärring", medan de äldre ägnar sig åt sex och slagsmål, för att bara nämna något. Det är mycket roligt, och den kontrastrika, personliga stilen på teckningarna har något grekiskt över sig, som gör att de passar berättelsen.

228. Knut Larsson: Dödens ö. Drömmar från den andra sidan

Undertiteln säger mycket om vad den här serienovellsamlingen handlar om. På drömmars vis flyter proportionerna och perspektiven, och om man tror att man vet vad "svampskog" betyder får man tänka om:



Ibland är det också ganska våldsamt och/eller naket:



Det händer inte så mycket i vedertagen mening, men det finns ändå mycket att titta på i bilderna, och det ska man ta sig tid med, eftersom det nästan saknas text. Bilderna är mer konstverk än illustrationer, och det är väl en smaksak om man gillar det. Hur som helst påminner det inte om något annat.

164. René Goscinny och Albert Uderzo: Åter till Gallien

Det här Asterix-albumet skiljer sig från de övriga genom att det består av fjorton korta historier i stället för en längre. De har ursprungligen kommit till under nästan hela seriens tillvaro och oftast publicerats i Pilote, där också de längre äventyren gick som följetonger. Det säger sig självt att det då blir blandad klass på innehållet. De bästa är bra, men det finns också med en del som är mer för kalenderbitaren än den vanlige läsaren.

344. Anneli Furmark: Jamen förlåt då

Det här är en novellsamling i serieform, det vill säga elva korta historier, ibland kortkorta på bara några sidor. De är som Anneli Furmarks historier brukar vara, vemodigt vardagliga på ett sätt som gör att man förstår att hon inte alls berättar allt som skulle kunna sägas eller visas.

En som är lite ovanlig är en saga, måste man nog kalla den, om Tant Oro, som ringer folk på nätterna:

Annars handlar det ofta om Norrland, som det också brukar hos Furmark.

304. Edward Gorey: Det storslagna näsblodet och andra historier

Edward Gorey är lika oroande - jag hittar inget bättre ord - som i den förra samlingen serieberättelser av honom som jag läste. Han påminner egentligen inte om någon annan jag har stött på, men är lite besläktad med den engelska nonsenstraditionen, inte minst i inledningen till den första historien:

Det var redan torsdag, men gamle grevens konstgjorda ben kunde inte hittas; således, efter att ha beordrat tjänstefolket att fylla badkaren, grep han eldtången och gav sig omedelbart iväg mot sjöstranden där Haltebolinkspöket fortfarande tankspritt drev omkring.

Det absurda ger texten viss likhet med hur det kan bli i den där leken där man skriver varsin rad, viker pappret och sedan skickar vidare.

Bäst i den här samlingen är en historia om tre personer som stjäl/lånar en dressin och ger sig ut på en resa till synes utan mål och mening, för att inte tala om slut. Samtidigt som den är rolig blir man också mycket orolig.

295. Edward Gorey: De förryckta kusinerna och andra historier

Edward Gorey har hittills gått under min radar, men det ska det bli ändring på. Trots motiv och stil är han inte en viktoriansk engelsman utan en amerikansk författare som levde ända till 2000. Han är sparsamt översatt till svenska, vad det verkar. Det finns nästan alltid något lätt obehagligt i hans bilder, och historierna är inte alltid barnvänliga.

Här ryms åtta noveller (och ett fylligt efterord), och ur titelnovellen hämtar jag det här smakprovet:

Bara de två dansande vore lite vansinnigt, möjligen uppsluppet. Men när en av de tre kusinerna störtar ut genom fönstret är det genast inte så trevligt.

Frågan är om det här är serie eller bilderbok. Biblioteket verkar anse det förstnämnda, och jag är för en gångs skull följsam.

283. John Ajvide Lindqvist: Nina i knipa

Ett tag i början läste jag John Ajvide Lindqvists böcker efter hand som de kom, men sedan hamnade jag på efterkälken av oklara skäl. Men eftersom jag inte har mentalt släppt honom ville jag gärna skaffa den här specialutgåvan. Det är en novell som han har skrivit efter en Bamse-serie, och det är förstås intressant att se vad han kan göra av det, och hur han skriver spännande för en målgrupp som inte är gammal nog för hans vanliga böcker.

Jag är inte på minsta sätt Bamse-konnässör, snarare tvärtom, skulle jag säga. Men så mycket har jag förstått att det är kapitalisten Krösus Sork som är den store skurken (inte längre Vargen), och det är förstås en av hans fabriker som ligger bakom fiskdöden i sjön, där Lille Skutt och hans familj är på picknick:

Sedan blir det något så otippat som wallraffande, för Nina Kanin får jobb i fabriken och skriver om skandalen i Folkets Blad.

Sist finns ett ytterligare Bamse-avsnitt, en repris från 1973, som underlag för en tävling om att skriva en novell efter serieförlaga. Den är ganska mycket enklare, och inte minst utspelar den sig på den tiden Vargen var elak.

233. Den svarta katten och andra berättelser

I anslutning till omläsningen av "Den svarta katten" plockade jag på biblioteket också på mig den här samlingen av fyra Poe-noveller i serieform, dessutom i lättläst version. Vad gäller titelnovellen - tecknad av Fabian Göranson - är det inte så stor skillnad i intrigen, som ju även i original är ganska enkel och linjärt berättad:

Men i den andra, "Morden på Rue Morgue", tecknad av Ola Skogäng, är det en hel del som är anpassat efter lättläst-genren. Hela den långa inledningen, när berättaren och detektiven Dupin vandrar på Paris' gator, är nedskuren till en enda ruta, som dessutom är förflyttad långt in i handlingen:

(Jag reagerar också på att berättaren är så gammal i förhållande till Dupin. Det finns vad jag minns ingenting i originalet som säger något om det, men jag har tänkt mig dem som relativt unga och relativt jämnåriga.)

Dessförinnan har mordet skett, och det refereras inte genom tidningsartiklar, som i originalet, utan genom en traditionell berättelse. När Dupin kommer in i handlingen får han dessutom träffa de grannar och vittnen som i originalet bara förekommer i tidningsreferat. Och så får han undersöka det slutna rummet - ett koncept som anses förekomma här för första gången i kriminallitteraturen:

Sedan är det inte så stora skillnader mot originalet.

Därefter är det två andra Poe-klassiker, "Fallet Valdemar" (som på svenska brukar heta "Fakta i fallet monsieur Valdemar"), tecknad av Anneli Furmark, som ju är en gammal bekant i den här bloggen, och "Det skvallrande hjärtat", seriefierad av Joanna Hellgren. De är mindre traditionellt serietecknade, och har nog varit i behov av mindre bearbetning för att bli lättlästa.

204. Pär Thörn: Ordningen upprätthålls alltid

"Novelletter" ska gissningsvis förstås som kortnoveller, för de här serienovellerna är bara 2-6 sidor per styck. Arbetsfördelningen är såvitt jag förstår den att Pär Thörn har skrivit manus och de 23 tecknarna har tecknat. Det gör att det är stor spännvidd i stil, men den som har följt med här ett tag träffar några gamla bekanta.

Dennis Gustafssons novell handlar om Salaligan, och det innebär att han har lämnat Helsingborg, där vi har brukat träffa honom. Men han har samma distinkta stil med välliknande miljöer: 










Malin Biller, som har figurerat som adaptör av Kvartetten som sprängdes, har tagit sig an en likaledes verklighetsbaserad historia om talliumförgiftning, men håller kvar sin lite komiska stil:











Och Henrik Bromander, som jag tidigare bara har läst när han har skrivit manus till andra tecknare, visar sig kombinera en skenbart naiv stil med en ganska ryslig historia.










Det gemensamma för alla 23 är att de inleds med "Jag heter [NN] och jag är död." och avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid.". Däremellan kan det vara både mord, självmord och olyckor, ofta ganska blodigt. Allt är kanske inte mästerverk, men ganska mycket är riktigt bra, och innehåller små rysare eller "chocknoveller", som de kallades förr. Jag hade inte så höga förväntningar, men blev glatt överraskad.

201. Pelle Forshed: De anhöriga

Hemtjänsten visar sig vara en oväntat givande miljö för dramatik i den här serienovellsamlingen. Dramatiken ger sig både av den absurda arbetssituationen med scheman och dokumentation på bekostnad av kontakt med människorna och av att det faktiskt rätt ofta handlar om liv och död. Men vissa anhöriga har svårt att se det och väljer andra vägar att kommunicera:

Huvudperson är Pelle (se bilden), men han finns egentligen med bara i periferin i flera av novellerna. Det är annars ett delvis överlappande persongalleri, lite på samma sätt som Jonas Karlsson har det i sina novellsamlingar. Jag tror man skulle kunna läsa historierna i en annan ordning och upptäcka andra anknytningar mellan de olika miljöerna.

188. Henri Gylander: Livet före döden

Omslagets rödbruna stämning går igen i alla de åtta novellerna som ingår i den här samlingen:

och det oavsett var de utspelar sig - Bhutan eller Nordnorge - eller vad de handlar om (eller om någon drar ifrån gardinerna mot ljuset utanför).

Titeln låter djup, men är egentligen en bra sammanfattning av vad det handlar om, livet i förhållande till döden, utan att det för den skull är genomgående sorgligt, även om det finns sådana inslag. Jag tror det här är den sortens serienoveller som man kan återkomma till och upptäcka nya saker i.

175. Mikael Tegebjer och Henrik Lange: Arv från tubsockans land

Henrik Lange har jag både gillat och ogillat, och den här lilla serienovellsamlingen (sju historier på sammanlagt 45 sidor) hamnar någonstans mittemellan. Det är ganska typiska uppväxtepisoder om mobbare och mobboffer, kondomer och folköl, tecknat i Henrik Langes avskalade stil:

Utan att vara dåligt var det här för min smak lite förutsägbart.

132. Marcus Ivarsson: Deluxe

Senast jag läste Marcus Ivarsson var han ganska uteslutande självbiografisk, och det är han delvis här också. Man blir glad av att det går åt rätt håll för honom, för han verkar ha haft det rätt besvärligt med olika typer av missbruk och psykisk ohälsa.

Men här finns också en del annat, mer fiktivt, och tecknat i en alldeles speciell stil som fyller rutorna till brädden med både figurer och bakgrund:

Men han kan annat också:

och är det inte människor så kan det vara en antropomorf kanin som försöker göra en bumerang. Jag tror inte att jag riktigt förstår allt, men en hel del är fascinerande, skulle jag säga i brist på bättre ord.

120. Dennis Gustafsson: Vinterbrand och andra makabra mysterier

Efter fyra album med längre historier är Dennis Gustafssons hjälte, som vi väl får kalla honom, Viktor Kasparsson tillbaka i det kortare formatet, där det började. Här samsas sex korta och en halvlång historia; de flesta av de sex är tidigare publicerade i Helsingborgs Dagblad. Kanske är det mer mysterier än skräck och övernaturligheter den här gången. Någon gång är det vad jag förstår inte övernaturligt alls.

Lokalfärgen den här gången kommer bland annat från Raus kyrka:

111. Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

Viktor Kasparsson är ingen superhjälte direkt; han är någon sorts privatdetektiv i 30-talets Helsingborg och specialiserad på den ockulta branschen. Ett exempel - ursäkta spoilern - är att en stöld av värdefulla mynt visar sig vara utförd av en gengångare, låt vara att även en levande människa är inblandad. Det är typiskt för de fyra berättelserna som ingår i den här samlingen, att det kombineras övernaturligt och naturligt på ett ganska friskt sätt. Det är mer skräck än deckare, även om balansen mellan de genrerna är olika i de olika historierna.

Det är något tintinskt över Viktor Kasparsson i äppelknyckarbyxor och keps när han utforskar en ruin på Söderåsen:

Jag tycker det är ganska väl genomfört med fina miljöer från tiden, men kanske något anakronistisk dialog ibland. Och så undrar jag om man hade bilradio på 30-talet.

Den som är specialintresserad av utgivningshistoriken (detta album är nummer 0 i en serie om sju) kan läsa mer här. Där talas om "serienoveller", en term som dyker upp ibland, och väl är lika svårdefinierad som novellen i sig. Men jag tillåter mig ändå att bredda novellgenren genom att ta med en av de fyra i årets utmaning. Om någon misstycker så har jag ändå med marginal uppfyllt kravet att läsa 20 noveller som passar in på någon de 40 beskrivningarna på listan. Här använder jag "Vems rosor växer i ån?", en historia med kopplingar till vattenväsen som näcken, bäckahästen, strömkarlen med flera, för utmaningens nummer 32: "en novell vars titel du tycker är vacker". (Jag har varit tveksam till den punkten från början, för den känns lite för subjektiv, men låt gå för den här lösningen.)

105. Anneli Furmark: Labyrinterna och andra serier

Jag fortsätter med Anneli Furmarks serier. Den här samlingen från 2002 är hennes debutbok och innehåller åtta små historier. Det innebär alltså att ta ett steg tillbaka om man har läst hennes senare serieromaner, och det är inte utan att det märks att det här är enklare på olika sätt - men därmed inte sämre. Akvarellmålningarna, som nu är något av hennes signum, finns inte alls med, utan det är mer traditionella teckningar, och historierna är episoder från uppväxten och tiden som ung vuxen. De är ändå väl värda att ta del av.