1. Louise Glück: Marigold och Rose

De båda eponyma huvudpersonerna i den här novellen är nyfödda när det börjar och hinner bli ett år gamla innan den tar slut. Det hela skildras från deras synpunkt, eller rättare sagt synpunkter, för de har inte alltid samma uppfattning om livet, så små de är. För mig är det något med denna fiktion som inte fungerar, eftersom flickorna förstås inte på något sätt är kapabla att ge uttryck för de tankar som de beskrivs ha. Sedan får författaren vara hur mycket nobelpristagare som helst.

134. Louise Glück: Vild iris

Louise Glück skriver ofta tematiska diktsamlingar, och den här behandlar det potentiellt feelgoodiga ämnet trädgård. Men det är inte någon riktigt harmonisk odlingsmiljö som beskrivs, utan snarare den där ogräset växer ohämmat, medan tomatplantorna förtvinar. På hennes vanliga sätt finns alltså också döden närvarande, och så är det förstås med växtlighet - en förutsättning för att något ska kunna växa är att något annat dör.

126. Louise Glück: Ararat

Den definierande formuleringen i den här diktsamlingen skulle jag vilja säga är den här:

Min mor vill veta 

varför jag, som hatar

familjer så mycket,

gick och skaffade 

en. [...]

För att vara en diktsamling är det i hög grad en sammanhållen text, där samma personer och teman återkommer - det handlar om familjen och familjemedlemmarna, deras inbördes relationer, ofta inte så harmoniska, och så döden, som vanligt hos Glück, tror jag nu efter min andra bok av henne. Det är ändå inte särskilt tungt, men speglar en i grunden pessimistisk livssyn.

121. Louise Glück: Averno

Averno är en kratersjö i närheten av Neapel, som under antiken ansågs vara porten till Hades, det vill säga det underjordiska dödsriket. (Hur det här går ihop med föreställningen om Styx, den flod man skulle passera för att komma dit, undandrar sig min bedömning.) I den här diktsamlingen återkommer i olika skepnader myten om Persefone, hon som tillbringar halva året med sin make Hades och halva året i vår värld med sin mor Demeter. Det är anledningen till växlingen mellan vinter och sommar.

Naturen är ett annat återkommande tema, men inte den grönskande natur som diktare gärna återkommer till, utan mer den aspekt av naturen som innehåller just vinter och död - en förutsättning för livet och sommaren, förstås. Om man ska välja ut en definierande formulering kanske den här kan passa:

Det andra fann i konsten
fann jag i naturen. Det andra fann
i mänsklig kärlek, fann jag i naturen.
Mycket enkelt. Men där fanns ingen röst.

Glück är på ett sätt inte svårläst. Hon skriver fullständiga meningar, för det mesta korta och alltid tydliga. På ett annat sätt har hennes dikter ett djup som jag känner att jag inte alltid når ner till, men det är eventuellt inte nödvändigt att göra det för att ha viss behållning av läsningen.