Efter en rosad debut - omslagsfliken är full av lovord - är Maria Adolfsson nu ute med "den svåra andra boken", den som ska vara en uppföljare till en succé och i bästa fall överträffa de högt ställda förväntningarna, som förstås redan de är att det här ska vara en bättre bok än den förra. Det är alltså svårt att balansera omdömet mellan de realistiska och de orealistiska förväntningarna. Själv stannar jag för att det här är en lika bra bok som den förra, och att den lätta besvikelsen över att den inte är bättre beror på min förväntan om en höjning från en hög nivå.
Det har gått något halvår sedan vi förra gången var på Doggerland, det fiktiva landet i Nordsjön:
som också till sina egenskaper är något mitt emellan Skandinavien och Storbritannien. Historien om landet byggs ut - inte minst ger den här intrigen anledning att skildra en del av landets öden i anslutning till andra världskriget. Eftersom det har gått ett halvår är det alltså vinter - jul, nyår och trekunga, som trettonhelgen heter på Doggerland. Den verkar firas som en andra julafton i familjernas hägn med presenter och mat. Helgerna ger förresten en osökt ytterligare anledning att lägga delar till beskrivningen av landet. Liksom i den första boken är det miljön jag tycker bäst om; det är gjort med tydlig omsorg men man märker också författarens egen glädje över att skapa något alldeles eget.
Att landet är något alldeles eget betyder förstås inte att det existerar i ett vakuum eller att det inte påminner om något annat. Den här gången leds mina tankar till Island, för invånarna är på samma sätt patriotiska och medvetna om sin unika kultur, men också utåtvända mot världen och klara över att de bor i ett litet land som kan behöva kontakter med andra. Inte minst verkar det vara vanligt att unga lämnar landet ett tag för att arbeta eller studera, för att sedan komma tillbaka.
Intrigen är riktigt bra för att vara en modern polisroman, tycker jag. Det är skönt att slippa de alltför galna seriemördarna som drivs bara av sitt eget vansinne som motiv. Här är både offer, misstänkta och motiv högst realistiska, även om fiktionen förstås förutsätter att någon tar till det yttersta vapnet, det som ändå är ovanligt i verkligheten.
Minst lyckad är tyvärr den del av intrigen där inspektör Karen Eiken Hornby blir personligt engagerad i något som inte har med mordhistorien att göra. De delarna är inte sämre, inte oviktigare och inte mindre spännande, men jag undrar om de inte borde ha blivit en annan bok. Men det ska inte dra ner omdömet, att det här är en av de få nu verksamma kriminalförfattare som jag verkligen ser fram emot en ny bok av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar